Goolwa i uppförsbacke

Om barnen var ur fas och humörsvängiga igår, så var det min och Andreas tur idag. Vi brukar vara bra på att hålla oss ifrån småtjafs och gnäll, men idag gick det inte. Missförstånd, trötthet och lågt blodsocker bidrog. Och så Gunnar som vägrade sova middag. Plus att det var kyligt och blåsigt. Ja, ingen toppendag.

Men vi hade ändå tagit oss iväg till Goolwa vid utloppet av Murray River. Så vi promenerade runt, såg en enorm pelikan, roliga skyltar och en lång bro som vi (läs: jag) inte vågade gå över. En fika och lite lekplats på det, så var det ändå en helt okej dag. Sen somnade Gunnar förstås fem minuter hemifrån, men det kunde man ju räkna ut med lilltån.

Nu är det precis en vecka kvar tills Sixten och Judith är på väg hit. Hurra! Vi längtar och längtar.

Humörsvacka

Mitt i allt det fantastiska är ju barnen ändå bra på att ta ner en på jorden igen. Om gårdagen var solsken och lyckliga ungar, så har den här dagen bjudit på moln. Både på himlen och i humöret. Allt vi har sagt eller gjort har varit fel enligt Bertil. Frukosten var usel för att han inte fick chips, mellanmålet var lika värdelöst den eftersom jag inte kunde trolla fram potatismos. Gunnar bröt ihop för att han inte fick trycka på knapparna på diskmaskinen, Bertil grät för att han inte fick spela iPad i bilen (vilket han aldrig får). Listan kan göras lång, men det räcker väl att konstatera att vi kandiderar till posten Årets mest hopplösa föräldrar idag.

Men så glimmade det till en stund. Solen kom fram, och Gunnar sov middag medan vi åt lunch på ett litet eko-café i Aldinga. Bertil valde stället för det såg så mysigt ut. Han och jag delade på en smoothie bowl med jordnötssmör, kakao och hemmagjord choklad-granola, som vi båda älskade. Vi hittade vita fjädrar från kakaduor på marken och Bertil nynnade “Gunnar är så fin så fin” och kittlade honom med fjädrarna för att han skulle vakna och leka. Guld ändå!

Maslin Beach

Till slut blir det nästan för mycket att ta in här. För fantastiskt för att fatta. Bertil ville tydligen åka till en ny strand idag. Nemas problemas, min son. Här finns nästan oändligt många att välja på. Vi åkte en kvart bort till Maslin Beach, parkerade bilen med en utsikt som hade kostat 20 miljoner vid Medelhavet och gick till lekplatsen. Superfina lekgrejer med pirattema och havet och horisonten som fond. Sämre har man haft det.

Ner för långa trappor till sandstranden, som måste sträcka sig närmare en mil. Några spridda människor som promenerade i strandkanten, de flesta i sällskap av en hund. Trängsel är liksom inte ens ett ord här. Vi badade och hoppade i små vågor, skrev bokstäver i sanden och hämtade vatten i en hink.

Jag önskar att jag aldrig mer behövde uthärda vintern i Sverige. Inte när det här finns.

Regn, städning och utsikt

Imorse vaknade vi till ljudet av ösregn på stugans tak. Jaha, en innedag tänkte vi. Klockan 8 hade det slutat regna, vid kl 10 var det varmt nog att sitta ute i shorts och linne, och vid lunch var himlen klarblå igen. Ösregnet hjälpte inte den brunbrända marken förstås. Vi passade på att städa och sen åkte Andreas till biblioteket med barnen på förmiddagen och hamnade mitt i Toddler Tuesday med sångstund och sagor. Själv satt jag hemma och skrev flera sidor på mitt bokmanus, och det är så lyxigt att få tid att skriva och hinna få lite flow. Drygt 3000 ord idag – yeah!

På eftermiddagen tog vi oss till favoritstranden Port Willunga. Idag gick vi upp på berget där vi förlovade oss för fem år sedan. Lika fin utsikt som då, och lika trevligt sällskap. Bertil var mer intresserad av vattenmelonen än platsens speciella betydelse, och Gunnar gick balansgång och ropade “Hoppa!”. Ja, det är väl en väldigt sann ögonblicksbild av hur livet har blivit.

Strathalbyn

Åh, de här små ställena vi får se, långt ifrån turiststråken. Så himla fina. Idag Strathalbyn, säkert en extremt trist liten håla på bonnvischan, men i våra ögon en liten pärla. En fin park, en lekplats, en tjusig gammal kyrka, en ekologisk butik/café och en god lunch. Jag förälskade mig i ett gammalt övergivet hus och inbillade mig för en minut att jag skulle älska att renovera. Det är naturligtvis inte sant.

I ekobutiken hittade jag bees wax wrap, som man kan använda istället för plastfolie. Har sett det på Instagram många gånger men aldrig på riktigt. Bertil bröt ihop för att jag inte valde ett trepack med grävmaskinsmotiv istället. Man kan verkligen inte göra rätt med honom just nu… Allt vi gör är fel – för många flingor, för få melonbitar. Fel skor, för mycket solkräm, för lite tv, fel glass… Träning för tålamodet.

På kvällen kom svenska gäster till pappa. De lever billigt, jobbar lite på distans, reser runt i världen och älskar friheten som det ger dem. Så spännande och inspirerande.

Urimbirra Wildlife Park

Efter en katastrofal morgon vad gäller Bertils humör, så kändes dagen inte så lovande. Dessutom blåser det nästan storm ute, så stranden var inget alternativ. Men vi bestämde oss för att åka till Urimbirra, som är en liten djurpark där de bara har inhemska djur. Vi har varit där flera gånger tidigare och gillar just att det är så litet och inte så mycket folk.

Idag fick vi klappa och mata kängurur, gå in och hälsa på koalorna, se saltvattenskrokodiler, bli skrämda av en cassowary, se echidnan på promenad och titta på en massa fina fåglar. Ett bra tillfälle att fota de fåglar som flyger förbi i stora flockar varje dag, men som är svåra att fånga på bild. Kakaduor (vita med gul tofs), galah (gråa med rosa bröst) och rainbow lorikeets (gröna med rött bröst och gulblå vingar) är några favoriter. Gunnar är familjens djurälskare och matade och klappade helt orädd, fast kängururna var större än honom själv. Dessutom blev Bertil på bra humör och eftermiddagen blev riktigt bra.

Idag är vi precis halvvägs genom vår resa. Ångest. Fantastiskt skönt att vi har lika lång tid kvar så klart, men det känns så jobbigt att vi nu går mot slutet. Vill stanna här för alltid. När Sixten och Judith kommer om två veckor kommer jag bara vilja stoppa tiden!


Kyrka här och hemma

Söndag och tredje gången vi besöker Aldinga Bay Baptist Church. Vi har verkligen känt oss välkomna där, och det är riktigt kul att hitta ett sammanhang där man träffar folk flera gånger. Idag flyttade kyrkan till ett nytt ställe, Tatachilla Lutheran College. Hemma är vi vana vid att kyrkan är en byggnad, men i det här sammanhanget är kyrkan människorna, medan den faktiska platsen har mindre betydelse. Jag måste säga att jag gillar det, att ha lovsång och nattvard i en stor gympasal flyttar liksom fokus från formen till innehållet. Men vi var (tyvärr) bara med precis i början av gudstjänsten, sedan hängde vi på Crèche igen med barnen. Toppen med leksaker och en kompis.

Efter gudstjänsten vad det family picnic. Vi pratade med så många trevliga människor, och de är nyfikna på att höra hur det fungerar i Sverige. De blir väldigt förvånade att höra att så otroligt många är medlemmar och betalar kyrkoavgift utan att vara aktiva deltagare i någon av kyrkans verksamheter. Och när vi säger att det är ungefär 65 personer anställda i en enda församling håller de på att trilla av stolen. Här bygger ju allt på frivilliga och på kollekt/donationer.

För oss känns det också ovant med skolor som har en sån tydlig kristen profil. Det är väldigt vanligt här, och att skolan har en logotyp med ett kors är inte det minsta konstigt. Inte heller att deras slogan är “Teaching the Love of Christ”. Jag har inte någon åsikt om det är bra eller dåligt, konstaterar bara att det är annorlunda än vi är vana vid.

Raka vägen

Om man säger “Kör rakt fram” här, så är det bokstavligen rakt fram. Vägarna bildar i princip ett rutnät mellan vingårdar, åkrar och tomter. Det gör det både lätt och svårt att hitta. Lätt för att vägbeskrivningar är typ “Kör rakt fram till Main South, sväng höger och sen tredje vänster.” Kommer man fel så kryssar man bara fram tills man är på rätt väg. Men det svåra är att det ser likadant ut överallt för ett otränat öga. Det är lätt att blanda ihop korsningar och vägar med varandra. Men man lär sig. Ska vi hem tar vi sikte på bergen, ska vi till havet ska vi ha bergen till vänster om oss. En fördel är att det är så fantastiskt bra överblick, man ser så himla långt här.

Närmaste stranden ligger faktiskt åtta kilometer bort. Det känns det inte som. Vi svänger vänster ut från huset, kör spikrakt mellan vinrankor och olivträd i fyra minuter, svänger vänster ut på stora vägen och sedan in till höger några hundra meter senare, sen spikrakt i fyra minuter till. Framme! Man får ju dra på i 80 km/h på dessa raka småvägar…

Längs vägen står känguruskyltar med jämna mellanrum. Lika exotiskt som vår älgskyltar för turister i Sverige. Det finns också skyltar med koalor, men dem ser man mer sällan. En annan fin grej är de vackra alléer som välver sig över vägen, oftast imponerande stora eukalyptusträd som bildar ett tak. Ja, vi är långt utanför storstaden, som ni hör. Det trivs vi bra med!

Vingårdar och ölbryggeri

Willunga ligger mitt i vindistriktet McLaren Vale. Överallt åker man förbi stora vinodlingar, de är gröna nu när allt annat är torrt. I området finns över hundra vintillverkare. Idag tog min pappa med oss till två av dem, två väldigt olika ställen.

Det första, Whitefeather Red, drivs av ett riktigt original. Prylar överallt, gäss som promenerade fritt bland vinstockarna, alpackor i en hage och en låtsaskrokodil i naturlig storlek på ett av borden. Helt galet ställe! Det andra, Fox Creek, var raka motsatsen – litet, välordnat och sparsmakat. Ett av deras viner, The Red Baron, säljs för övrigt på Systembolaget. Här fick vi prova fem olika Shiraz-viner, som är distriktets specialitet. Min (och pappas) favorit var en Old Vine, som odlas på stockar som planterades på 1800-talet och helt utan att vattnas. Fantastiskt gott!

Vi hann också till ett litet ölbryggeri, Goodieson Brewery. Ölmakarna är mer sällsynta här, men det finns några stycken. Andreas köpte på sig några olika spännande sorter, men jag överlåter provsmakningen till honom.