My happy place

Den här platsen har verkligen fått en alldeles särskild plats i mitt hjärta. När vi var här för sju år sedan var det första gången som Andreas och jag verkligen fick prova på att vara tillsammans på riktigt. Tre veckor ihop, vi två och mina två barn. Vi hade varit träffats i några månader, men eftersom han bodde i Onsala och jag i Stockholm så blev det ju bara några helger här och där som vi kunde ses. Efter Australien bestämde han sig snabbt för att flytta upp till oss i Stockholm.

Nästa gång vi var här så förlovade vi oss. Just på Port Willunga Beach, på klippan ovanför den obeskrivligt vackra stranden. Den dagen, 20 december 2013, blåste det halv storm och vi fick en ofrivillig sandpeeling på vår strandpromenad, och när vi skålade i vårt medhavda bubbel knastrade det av sand mellan tänderna.

Gången därpå var Bertil drygt ett år gammal och vi hade nyss fått veta att det var en liten bebis till på gång. Trots att jag mådde illa och var preggo-trött, så njöt vi av ledighet, vår växande familj och sol och värme i överflöd. Vi har längtat tillbaka sedan dess, och älskar att kunna vara här ännu längre denna gång.

Nu pratar vi redan om hur vi ska kunna fortsätta. Vi trivs så utomordentligt bra här, alldeles för bra kanske. Jag har inte ett uns av hemlängtan. Jag längtar massor efter de stora barnen förstås, massor massor massor, och önskar att de var här med oss redan nu. Men längtar hem gör jag inte. Hur ska vi kunna få mer av detta? Är det möjligt för oss att bo utomlands, för en period, inte just nu men längre fram? Hur försörjer vi oss i så fall? Hur ordnar man livet då? Samtidigt som det är härligt att drömma, så ser vi i första hand till att njuta av att vi är här nu. Att vi är på vårt happy place.

One Reply to “My happy place”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *