Victor Harbour

Dagens utflykt gick till den lilla kuststaden Victor Harbour. Det är en riktig sommarstad, och eftersom skolorna började i tisdags så var det sömnigt och stängt i stan. Men vi åt lunch och lekte jättelänge på en toppenbra lekplats.

Efter lunchen gick vi ut till Granite Island, en ö som man når via en lång gångbro. Vi var här tillsammans med min brors familj för sju år sedan, och den utflykten har verkligen etsat sig fast i minnet. Inte för att det var fantastiskt, utan för att det var raka motsatsen. Vi var där på kvällen för att titta på pingviner. Barnen, som då var små, tyckte det urtrist, vi såg knappt några pingviner, och kusinen utnämnde det till “det tråkigaste jag har gjort i hela mitt liv”. Dessutom blev min bror magsjuk på vägen hem. Åh, ett kärt minne i familjen!

Idag var det betydligt bättre. Inga pingviner, men en promenad runt ön med oslagbara vyer över hav, vågor, klippor och horisont. Ibland suckar jag bara och orkar knappt med hur vackert det är. Ännu värre är att det inte går att fånga på bild, inte på riktigt. Alla färger, den obrutna horisontlinjen, luften, ljuden, storheten. Då får jag påminna mig om att jag ju här nu och det det på riktigt. Det räknas också.

My happy place

Den här platsen har verkligen fått en alldeles särskild plats i mitt hjärta. När vi var här för sju år sedan var det första gången som Andreas och jag verkligen fick prova på att vara tillsammans på riktigt. Tre veckor ihop, vi två och mina två barn. Vi hade varit träffats i några månader, men eftersom han bodde i Onsala och jag i Stockholm så blev det ju bara några helger här och där som vi kunde ses. Efter Australien bestämde han sig snabbt för att flytta upp till oss i Stockholm.

Nästa gång vi var här så förlovade vi oss. Just på Port Willunga Beach, på klippan ovanför den obeskrivligt vackra stranden. Den dagen, 20 december 2013, blåste det halv storm och vi fick en ofrivillig sandpeeling på vår strandpromenad, och när vi skålade i vårt medhavda bubbel knastrade det av sand mellan tänderna.

Gången därpå var Bertil drygt ett år gammal och vi hade nyss fått veta att det var en liten bebis till på gång. Trots att jag mådde illa och var preggo-trött, så njöt vi av ledighet, vår växande familj och sol och värme i överflöd. Vi har längtat tillbaka sedan dess, och älskar att kunna vara här ännu längre denna gång.

Nu pratar vi redan om hur vi ska kunna fortsätta. Vi trivs så utomordentligt bra här, alldeles för bra kanske. Jag har inte ett uns av hemlängtan. Jag längtar massor efter de stora barnen förstås, massor massor massor, och önskar att de var här med oss redan nu. Men längtar hem gör jag inte. Hur ska vi kunna få mer av detta? Är det möjligt för oss att bo utomlands, för en period, inte just nu men längre fram? Hur försörjer vi oss i så fall? Hur ordnar man livet då? Samtidigt som det är härligt att drömma, så ser vi i första hand till att njuta av att vi är här nu. Att vi är på vårt happy place.

500, 4 & 1 1/2

500:e posten i bloggen. När jag väl kom igång och skriva förra hösten fanns det visst inget stopp. Det är fortfarande roligt, och så länge det är det så skriver jag på. Tack alla ni som läser och kommenterar och skickar glada tillrop!

4 veckor sedan vi åkte från Sverige nu. Tiden tickar på. Lite för fort, men samtidigt känns det som att vi varit här länge. Vi njuter verkligen. I morse var det en del gnäll och tjat, men sen när jag satt där på stranden och lekte med barnen och deras dinosaurier så kändes ju livet rätt gött ändå. På kvällen en lång middag med morfar på altanen i kvällssolen, vego-Bahn Mi och gott vin och en massa prat. Ja då är det ju fasligt lätt att trivas.

1 1/2 år blir den lilla Gnutten-Skrutten idag. Hurra för honom! Han är glad och busig och envis och bestämd och tokig och fin och allt däremellan. Världens bästa lillebror och världens mest tålamodsprövande klätterapa. Han är liksom allt uppskruvat till hundra. Och det älskar vi honom för!

Gnälligt, men ändå…

Alltså, idag har det varit som en ljudmatta av gnäll från morgon till kväll. Bertil och Gunnar har turats om att bryta ihop och köra järnet. Jag sov dessutom dåligt igår natt och blev väckt alldeles för tidigt. Och nu vägrar Gunnar somna för natten. Mitt tålamod är obefintligt.

Men ändå. Efter en väldigt irriterad morgon kom vi iväg till en liten marknad i McLaren Vale. Hoppborg, lekplats, glass, prylar, konst och lagom mycket folk. Dessutom en rad av food trucks, varav några var helt veganska. Andreas åt helt sjukt god yiros med sojakött, och barnen och jag delade på riktigt tjocka sweet potato wedges med hemgjord ketchup och vegomajonnäs. Gunnar slevade i sig majonnäsen med sked, och Bertil åt minst fem wedges och tyckte de var toppen.

Gnäll, tjat och sovvägrande ungar slipper man alltså inte för att man reser bort. Däremot känns det bra mycket lättare att komma ur den dåliga stämningen när livet är så lyxigt i övrigt. Jag har tänkt många gånger under de här veckorna att jag är avundsjuk på mig själv, på oss, som får ha det så här bra.

Engelska ord och längtan

Söndag. Vi har varit i kyrkan igen, i Aldinga Bay Baptist. Idag var vi bara med i början när vi sjöng, och sedan hängde vi på crèche, vilket är barnpassning för de yngsta men Andreas och jag stannade kvar förstås. Bertil och Gunnar tyckte det var toppen – tre andra barn att leka med och massor av leksaker. När gudstjänsten var slut var det fika. Snacka om att plocka russinen ur kakan.

På eftermiddagen handlade vi, och utanför affären träffade Bertil ytterligare en kompis. Han tittade på mig och frågade: “Hur ska jag säga hej på engelska, mamma?” Jag blir så stolt över hur modig han är, att han inte låter språket stå i vägen. Samtidigt snappar han upp fler och fler ord. “Dog betyder hund på engelska, och sheep är får”, berättade han idag. Och hans favoritprogram, Pyjamashjältarna och Octonauterna, går på tv här varje dag. Nu när han leker heter figurerna ofta sina engelska namn istället.

På kvällen pratade vi med Sixten och Judith hemma i Stockholm. Där var det snö och kallt. Jag längtar verkligen INTE efter det, men å vad jag längtar efter mina stora barn! Nu har mer än halva tiden utan dem gått. Bertil frågar varje dag, alltså VARJE DAG, om vi ska hämta dem nu. Inte än, om några veckor säger vi. Samtidigt vill jag inte att tiden ska gå för fort. Jag trivs alldeles för bra här för att längta hem.

Australia Day

Den 26 januari firar Australien sin nationaldag. Eftersom det är till minne av den första brittiska flottan som landsteg, så är det numera delade meningar om hur och om man ska fira. Vi kan i alla fall konstatera att det var gott om folk på stränderna och att det doftade barbecue lång väg.

Men vi var inte på stranden idag. Istället åkte vi till närliggande Mount Compass och tittade på 46:e årgången av Compass Cup. Det var raggarbilar, traktorer, kor, gummistövelspring- och mjölkdrickartävlingar och allmän cirkus. Väldigt mycket vischan. Andreas konstaterade efteråt att det är inte roligt på “Det här vill jag göra varje dag”-sättet, utan snarare roligt för själva upplevelsens skull.

Det vi såg idag är så långt ifrån Operahuset i Sydney man kan komma, men samtidigt en lika sann bild av Australien. Framförallt är det vardagen och verkligheten för många av landets invånare. Det är spännande att få komma nära inpå och uppleva sådant som man oftast inte får ta del av som turist. Så även om det är tudelat om själva datumet och firandet, så säger vi Happy Australia Day och är glada för att vi fick vara med på ett hörn.

Want to play?

Från kl 18 igår kväll till kl 6 imorse så sjönk temperaturen med drygt 20 grader. Där snackar vi väderomslag. Ändå var det varmt och skönt när vi åt frukost på altanen. Det var ju trots allt 25 grader.

Idag var vi på en lekplats vid stranden Moana. Där träffade Bertil äntligen en kompis som ville leka! Vi har träffat på jämnåriga barn tidigare, men de har bara lekt några minuter. Men här var en femåring som var leksugen och inte brydde sig om att Bertil inte pratade engelska. Det visade sig att hon själv hade varit ute och rest runt massor i olika delar av världen, så hon var van att leka utan att ha samma språk. Det var underbart att se Bertil! Han såg så lycklig ut, och även om han inte förstod så sprang han efter och gjorde samma som henne. De lekte “Catch” och Bertil förstod snabbt att det var som kull. Han sprang och sprang och log med hela ansiktet.

Efter en stund kom ytterligare två barn till lekplatsen, en ca 4-5 år och en storasyster i nedre tonåren. Den här driftiga femåringen drog igång Hide and seek, och Bertil hängde med förstås. Sen blev det hans tur och räkna, och då ville han ha hjälp av mig att räkna på engelska (han kan bara till fyra själv). Så häftigt att se hur fort han ändå snappar upp att de pratar ett annat språk och hur han försöker anpassa sig. Tänk vad han skulle lära sig om vi var här ännu längre, och barnen till och med fick gå i skola här… Ja, bara att drömma vidare!

Värmeslag

Det här är det varmaste jag har varit med om. Precis nu, kl 16.00, är det strax över 45 grader ute. Där är inte vi. Vi är bara inomhus. Myndigheterna har utfärdat en “Extreme Heat Warning” och allt förutom vanliga affärer är stängt.

Dagen har vi tillbringat i Marion Westfield Shopping Centre, där var vi och alla andra som också flydde värmen. Bertil och Gunnar har suttit i alla karuseller och bilar som fanns, vilket är betydligt fler än man kan tänka sig… De här leksakerna finns överallt här. Vi åt sushi rolls till lunch, och Bertil fick i sig en hel på egen hand med rå lax och avokado. Kul att han har fått smak för det. Annars strosade vi mest runt, kikade i några affärer och hoppades att Gunnar skulle somna, vilket han inte gjorde.

När vi körde hem vi lyckades ta oss nästan hela vägen innan AC:n i bilen inte orkade mer. De sista fem minuterna steg temperaturen som i en bastu. Nu håller vi oss inne i vår luftkonditionerade stuga, slappar framför tv:n och längtar efter en svalare dag imorgon.

Biblioteket

Ännu en varmt dag, för varm för att kunna göra något utomhus. Det kan kännas lite segt, men jämförs med fördel med att vara insnöad i Stockholm i januari. Då känns det genast lättare att uthärda.

Idag gjorde vi ett besök på Aldinga Library. Det var svalt och skönt. Och fantastiskt fint! Ett nybyggt hus med jättehärlig barnhörna, tv-spel, ritbord, en liten cafédel, stort utbud av kurser och mötesplatser för både barn och vuxna och så hylla efter hylla med böcker och tidningar förstås. Hit går vi gärna igen. Det enda som hamnar på minussidan är att Gunnar lyckades ramla och slå sig så det rann blod ur munnen. Jag tror han bet sig i tungan helt enkelt, men det såg inget vidare ut när blodet droppade. Men det kan vi knappast beskylla biblioteket för – Gunnar hade för bråttom som vanligt och krockade med en sittpuff. Efter vi hade fått stopp på blodflödet gick vi in och köpte glass i affären. Då var det inga ledsna miner längre.

Imorgon säger prognosen +43 grader. Sen vänder det äntligen. Nu längtar vi efter att kunna hänga på stranden igen! Kontrasten känns extra stor när vi pratade med Sixten och Judith på kvällen (som är deras morgon) och de berättade att det hade snöat. Aldrig har snö känts så avlägset som de här stekheta dagarna.

Biblioteket

Ännu en varmt dag, för varm för att kunna göra något utomhus. Det kan kännas lite segt, men jämförs med fördel med att vara insnöad i Stockholm i januari. Då känns det genast lättare att uthärda.

Idag gjorde vi ett besök på Aldinga Library. Det var svalt och skönt. Och fantastiskt fint! Ett nybyggt hus med jättehärlig barnhörna, tv-spel, ritbord, en liten cafédel, stort utbud av kurser och mötesplatser för både barn och vuxna och så hylla efter hylla med böcker och tidningar förstås. Hit går vi gärna igen. Det enda som hamnar på minussidan är att Gunnar lyckades ramla och slå sig så det rann blod ur munnen. Jag tror han bet sig i tungan helt enkelt, men det såg inget vidare ut när blodet droppade. Men det kan vi knappast beskylla biblioteket för – Gunnar hade för bråttom som vanligt och krockade med en sittpuff. Efter vi hade fått stopp på blodflödet gick vi in och köpte glass i affären. Då var det inga ledsna miner längre.

Imorgon säger prognosen +43 grader. Sen vänder det äntligen. Nu längtar vi efter att kunna hänga på stranden igen! Kontrasten känns extra stor när vi pratade med Sixten och Judith på kvällen (som är deras morgon) och de berättade att det hade snöat. Aldrig har snö känts så avlägset som de här stekheta dagarna.