Nästa termin…

Den här veckan måste vara en av årets mest intensiva. Det är luciatåg, julspel, tomteverkstad, BVC, avslutning för öppna förskolan, läkarbesök och fikaförsäljning. Jag blir helt trött bara jag tittar i kalendern. Samtidigt har jag jättemycket att plugga, det är tidningsdesign och feedback och illustration och projektplaner och bilderbok i en salig blandning.

Mitt i allt detta kom antagningsbeskedet för vårterminen. Jag ska fortsätta med skrivarkursen förstås, den löper på halvfart över hela året. Men frågan är om jag ska läsa heltid även under våren. Det är som vanligt en massa om och men. Jag kanske får möjlighet att gå tillbaka till mitt jobb på 50% efter Australien, men det är några saker som behöver klaffa då. Om inte, så är det lite oklart vad som händer. 

Jag kom i alla fall in på alla kurser jag sökte. Det lutar mest åt att jag ska läsa 15 p vektorgrafik, eller så blir det 7,5 p musiklära + 7,5 typografi och digital publicering. Känns som den senare blir en del upprepning av grafisk form-kursen jag läser nu. Å andra sidan – då kanske det är lättförtjänta poäng. Men självklart ska jag lägga mest fokus på skrivarkursen och det stora skrivprojekt som vi precis håller på att komma igång med. 

Just idag känner jag mig måttligt motiverad att plugga så här intensivt en termin till. Jag ska tänka på saken tills imorgon. Men först ska jag få ta en paus från ALLT, och gå ut och äta med mina kompisar. Lyx mitt i all det stressiga!

Bokstavsskoj

Bertil har verkligen blivit intresserad av bokstäver, och det är så kul att följa och uppmuntra. Han har känt igen många bokstäver länge, men nu är det som att han håller på att ta nästa kliv. Nu kan han namnge de allra flesta versalerna, och börjar även ha koll på många gemener. Han kan också koppla ihop många ljud med rätt bokstav, så om jag säger “ssssss” så vet han att det är S han ska skriva. 

Flera gånger de senaste veckorna har han velat skriva hela alfabetet, och då sätter han sig och tittar på bokstavstavlan och försöker skriva av. När han ritar teckningar vill han gärna skriva vem den är till, och om han ritar av oss i familjen ska rätt bokstav stå på figurens tröja/mage. 

Samtidigt är han medveten om att han inte kan läsa. Om jag inte har tid eller ork att läsa för honom när han ber om det, och jag föreslår att han kan läsa själv, så svarar han “Men jag kaaaaan inte läsa!”. Jag säger att han kan titta på bilderna men det duger sällan. Och när jag läser högt för honom pekar han gärna på texten och frågar “Vad står det där? Och där? Och där?” Så jag försöker peka igenom texten för att han ska börja se att den är uppdelad i ord. 

Jag är glad att han visar intresse och är nyfiken, och jag håller tummarna för att han blir en tidig läsare. Mest för hans egen skull, för det är kul att kunna läsa. Fast han ligger ju i lä jämfört med Sixten förstås, han kunde ljuda ihop ord vid den här åldern och vid 3,5 år knäckte han läskoden ordentligt. Men det var också extremt tidigt, fattar jag. Oavsett ålder så är det roligt att Bertil har kommit igång och tycker det är roligt! När barn får följa sina egna intressen kan de ju lära sig allt.

Envisa farmor

Idag var vi hos gammelfarmor och hälsade på. Alltså min farmor Sara, som fyllde 102 år för en månad sedan. Hon var så pigg idag, glad och pratsam och hörde nästan allt vi sa. Hon kunde till och med höra Bertils röst. Ibland hör hon ju knappt ett ord av vad vi säger. Och så klagar hon på att hon ser så dåligt. En bidragande orsak kunde ju vara de mörka tapeterna och de svaga glödlamporna… Vi fikade, barnen härjade runt och körde rullatorsrace och efter två timmar åkte vi hemåt igen. Jag vet att farmor är helt slut efter vårt besök, men att det betyder så mycket för henne. Det lever hon på i flera veckor framöver. 

Imorgon ska jag kan ringa och försöka få lite hjälp till henne. Spisen var nämligen trasig. Har den varit trasig länge? frågade jag, och oroade mig lite för hur hon ska kunna ordna något att äta. Minst en vecka, svarade hon. Då har hon klarat sig på att värma saker i micron ibland och kokat vatten till kaffet i vattenkokaren. Vi försökte byta säkringar för att få igång spisen, men det hjälpte inte. Strunt i det, tyckte farmor. Jag ska ändå inte göra några långkok.

Jag vet ju att på somrarna när hon fortfarande kunde åka till landet, så levde hon flera veckor på lite potatis, knäckebröd med honung, plus några paket mjölk i frysen som hon plockade fram ett efter ett. Där fanns ju också gott om bär att äta, så hon tyckte inte det gick någon nöd på henne. Man kan ju ana att den där envisheten att klara sig har bidragit till att hon nu är hundra plus. 

Flyttfågel

Snart gör vi som flyttfåglarna. Vilken tur för oss. Idag längtar jag så otroligt mycket efter att fly till ett varmare land. Det känns ju som vi har varit nerbäddade under att den här gråa, blöta filten i flera månader redan. Fuktigt och ruggigt, nästan omöjligt klä sig bra. Vi kämpade oss tappert ut med barnen på eftermiddagen. När det blev mörkt ville Bertil gå in. Tittade på klockan. Halv fyra. Det är som att jag aldrig riktigt vänjer mig vid mörkret, jag kunde svurit på att klockan var halv sex, minst. 

Men snart byter vi ut detta. Byter bort långbyxor mot shorts, mössa mot solhatt, stövlar mot sandaler. Ljuvligt, ljuvligt! Jovisst, mängden tjat kommer säkert vara densamma, för det behövs solkräm istället för överdragskläder. Men belöningen när man lyckas ta sig ut genom ytterdörren är ju oändligt mycket större när det är 30 grader och sol och man är på väg mot stranden, istället för 2 grader och duggregn och man är på väg till en tom och blåsig lekplats. 

Samtidigt PANIKEN som drabbar mig när jag inser att vi reser om tre och en halv vecka. Jag har så mycket jag måste hinna innan dess. Stackars Andreas, det känns som att jag har släppt allt och lämnat över hela ansvaret för både barn och hushåll till honom. Jag sätter mig med mina studieuppgifter så fort jag får en liten lucka. Fokus på målbilden – första doppet i havet och blicken ut mot horisonten – så orkar jag kämpa de sista veckorna.

Bara plugg…

…från morgon till kväll idag. Börjar närma mig upploppet av terminen, vilket betyder final assignments i två av kurserna. Plus skrivuppgifter så klart. Lite lätt stressad. Efter idétorka kom jag äntligen igång framåt kvällen. Lucky me ändå som kan kalla en timme med vattenfärger “att plugga”.

Men nu sovdags efter en kaosig och motig dag. Hoppas på mer energi och inspiration imorgon.

Utflykt och bakslag

Idag var vi på Naturhistoriska muséet, jag och de två små. Vi tittade på dinosaurierna, förstås. Jag blev lite lycklig i själen när jag insåg att Gunnar faktiskt har blivit så stor att det inte är några större problem att göra en sådan utflykt på egen hand med dem. (Ja, det var tills vi körde hem och han gallskrek HELA VÄGEN istället för att somna. Då ångrade jag mig.) Skeletten var superstora, krokodilen läskig, pekskärmarna intressantare än dinosaurierna. Kanske inte en perfekt utflykt, men den blev i alla fall av.

Sen var det mindre muntert. Gunnar somnade alldeles för sent – i vagnen till slut – och sov bara en timme. Sen turades barnen om att krisa och gråta och skrika. Oh happy times. Samtidigt försökte jag städa och plocka undan, eftersom en potentiell hyresgäst var på ingång. Vi har rensat och städat och fixat i flera dagar för att få huset i ordning. Så ni förstår nog besvikelsen när hon skickar ett sms en dryg timme innan hon ska komma och säger att hon har hyrt ett annat boende istället… 

Där ungefär gick luften ur, och jag gav upp för idag. Jaja, vi har i alla fall renare och prydligare än på länge här hemma. Alltid något. Och vet ni som en händelse någon som behöver hyra bostad i Nacka någon gång mellan nyår och en bit in i mars, så hojta!

Dear Diary

Jag håller på att börja mitt skrivprojekt för vårterminen. Det har inte varit helt självklart vad jag ska skriva om, men jag har haft två-tre olika idéer i huvudet som jag har utforskat. Nu börjar jag landa i någon sorts ungdomsbok. I ett svagt ögonblick letade jag fram en gammal dagbok, för jag ville komma åt känslan av tonåren.

Det är nästan overkligt att läsa sin egen dagbok när det har gått så många år. Att kastas tillbaka i tiden, rakt in i de känslor som jag hade då. Många stora ord. Många småsaker som man som vuxen skulle kunna vifta bort, men som var på blodigt allvar då. Massor av musik, sida efter sida om band och låtar, och om sena kvällar med kompisar med te och skivor. Och så kärlek – att titta på avstånd, en kyss, ett sårat hjärta, att vänta vid telefonen, den första pojkvännen. Ett inklistrat citat ur Douglas Couplands Microserfs, läst på ett tåg. Fasen vad fint ändå.

Att hitta en anteckning gjord på dagen 20 år sedan idag. Då svindlar det i huvudet. 

En klump i magen

Jag var på bibblan med barnen och lånade böcker. Vi är ju där minst en gång i veckan, ofta mer. Vi har två bra bibliotek här i Nacka, både Nacka Forum och Dieselverkstaden i Sickla. Så lyxigt med dessa barnvänliga, lek- och läs-inbjudande miljöer. Vi hittar alltid en massa roligt att låna hem.

Men idag fick jag ont i magen av en bok. Den hette Boken om att gå på förskolan och är skriven av Josefine Sundström (Obs! det är inte författaren det är fel på, det är verkligheten hon beskriver som gör mig ledsen.) Den är tydligt riktad till barn som ska skolas in. Jag bläddrade igenom och läste lite snabbt, och den går i princip ut på att beskriva hur en dag på förskolan ser ut. Inget ont i det, det är ju bra att det finns böcker som speglar det som är vardag för majoriteten av svenska småbarn.

Men inledningen. Första uppslaget. Hjälp! Av språket att döma har den tänkta läsaren knappt börjat prata själv. Så mellan 1-2 år, vilket är ju då de flesta också börjar förskolan.

“Titta. Dam-Dam är stor. Kan stå. Kan gå. Kan nå. 
Dam-Dam kan säga nej. Kan säga ja. Kan säga nej.
Dam-Dam ska till förskolan. Bråttom. Skynda. Snabba. Snabb.”

Nej, Dam-Dam är INTE stor. Men detta är alltså så normaliserat att man kan inleda en bok med dessa ord. Ja du, det räcker att du kan stå på benen och gå, och att du kan säga tre ord. Då SPRINGER vi till förskolan, för bråttom har vi alltid, mamma och pappa MÅSTE jobba. Fy fasen vilken tragisk bild av vardagen som väntar ett litet barn!

Återigen, det är inget fel att ha sina barn på förskolan. Det går bra för de allra flesta. Men att ambitionsnivån är så ofattbart låg – stå, gå, säga tre ord, skynda iväg till jobbet – gör mig riktigt ledsen. 

Second hand-fynd

Denna vecka blev det bara halv pluggdag av måndagen, för Andreas skulle på jullunch med jobbet. Då passade jag på att åka till Sickla med Bertil & Gunnar för att leta efter några saker vi behöver. Bland annat försöker jag fortsätta fylla på med lampor här hemma för att göra det lite mysigare, och fixa lite mer julpynt. 

Vi gick till Lindra, som är en stor second hand-butik bredvid köpcentrumet. Där köpte jag två julklappar till barnen (70 kr för båda), ett par vinterskor till mig (60 kr) och två klassiska julstjärnor i guld att hänga i fönstret i sovrummet (35 kr för två st). Dessutom köpte jag två vägglampor som vi ska sätta upp i vårt arbets-/musikrum, (180 kr för båda). När jag var i den fiiiina lampbutiken för att köpa led-lampor till vår ytterbelysning såg jag exakt samma vägglampor för 500 kr/st. Katching!

Riktigt bra fynd, som ni hör. Och överskottet från Lindras butiker går till biståndsinsatser genom Human Bridge. Plus bra för miljön att köpa begagnat förstås. En win-win-win. 

Boktips

En av de roligaste sakerna med att jag började på skrivarkursen är att jag kom igång att läsa igen. Det har ju mest blivit bilderböcker de senaste åren, men nu har jag läst en hel del annat också. Så roligt, jag gillar ju verkligen att läsa barn- och ungdomsböcker. Och det skrivs så mycket bra (vilket också ger en del prestationsångest). 

Här är mina två favoriter från höstens läsning, båda utgivna i år:

Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo . Liv går i gymnasiet och flyttar från Stockholm till en by utanför Växjö. Med svår social fobi och panikångestattacker är det långt ifrån enkelt att börja om, även om pappan gång på gång säger att det är en ny chans för henne. Ett otroligt fint porträtt av att vara den tysta som har aldrig vågar visa sitt rätta jag utåt. Missa inte denna! (@onekligen – You had me at referensen till Friday Night Lights på sid 16!)

Mitt fönster mot rymden av Oskar Kroon. Gurkans pappa hämtar tidigt i skolan varje dag. Pappa är den som håller ordning hemma, när mamma bara tänker på rymden och skriver på Avhandlingen. Men pappa börjar hosta och det går liksom aldrig över. Till slut får han bo på sjukhuset. Vardagen blir upp och ner. Hämtmat, lång dagar på fritids, inget roligt på sommarlovet. En väldigt vacker bok både i ord och bild om att inte veta om pappa kommer hem igen någonsin, och hur blir det då med allt? 


Vill ni ha fler lästips? Följ då @barnensboktips på Instagram. Massor av härliga rekommendationer för alla åldrar!