Ledsen men ändå glad

Inatt sov jag dåligt på grund av ett värkande öra. Var på vårdcentralen på förmiddagen, istället för att plugga. Stannade till på apoteket på vägen hem. Kom ut och hade fått en jäkla p-bot, för att jag hade glömt lägga fram p-skivan. 450 kr. FYRAHUNDRAFEMTIO KRONOR.

Först blev jag arg. Jag körde hem och stannade bilen. Och då bröt jag ihop. Jag bara grät och grät och grät, lyckades samla ihop mig tillräckligt för att gå in, och sen började jag gråta igen. Det var som om all trötthet kom ikapp, och känslan av att hela tiden balansera på gränsen till vad energin räcker till. Och vad pengarna räcker till. Vi snålar och håller igen hela tiden, både för att kunna vara hemma med barnen och för att göra det möjligt att komma iväg på vår resa. Och jag har slitit för att orka med mina heltidsstudier, mest för att det är tre roliga kurser men också för att CSN-bidraget har varit ett välkommet tillskott i kassan. Inte fasen vill jag lägga pengarna på en p-bot då. Judith tröstade, Andreas kramade och Bertil undrade om jag kanske sluta gråta om vi lekte Octonauterna simmar?

Jag mådde bättre efter en stund. Råkade somna en stund i soffan på eftermiddagen när jag läste för Bertil. Och sen tog jag på mig en klänning och läppstift och gick på glöggmingel med familjen hos några vänner.

Och trots mitt sammanbrott känner jag mig tacksam. Glad över att jag inte är fast i det där ledsna, deppiga, utmattade träsket som jag harvade runt i så länge när jag var sjuk. För då mådde jag sådär varenda dag, månad efter månad. Nog för att jag är trött och matt och har gjort slut på energin nu också, så mår jag bra i grunden. Det är en enorm trygghet att känna det.

Jullov

Från och med ikväll har hela familjen jullov. Jag tror det får räcka med att konstatera det idag. För jag är så in i själen trött att jag knappt orkar vara glad åt saken.

Slutspurt

Inne på upploppet. Andreas jobbar sin sista dag imorgon, innan han går på föräldraledighet fram till augusti. Jag har precis gjort klart det sista på en stor skoluppgift. Har bara en uppgift kvar som inte är påbörjad, allt annat som behöver lämnas denna termin är klart eller nästan klart. Räknar med att jag kanske kollapsar i en utmattad hög framåt helgen.

Skolbarnen fick jullov idag. Sixten fick ju vara hemma de sista dagarna på terminen för att bli frisk från kräkis. Peppar peppar har ingen annan blivit dålig. Ännu. (Måste lägga till det, här jinxas inget innan jul!)

Idag byggde vi snölykta och snögubbe. Fint på bild, gnälligt och tjatigt i verkligheten. Tog en promenad med vagnen i tung snömodd och känner mig nöjd med den här dosen vinter. Mitt tålamod med de två små är nere på minus just nu. Gunnar ropar Mamma! 300 gånger i timmen, och Bertil skippar alla måltider och gnäller om att han är hungrig däremellan. Nu vill jag också ha jullov. Från ALLT. En dag i alla fall, sen vill jag ladda för resan!

Bertil pratar på

En treåring är ju knappast tyst någon gång under sina vakna timmar. Bertil är absolut inget undantag. Han låter, pratar, sjunger, leker och frågar precis hela dagarna. Här är ett litet smakprov från helgen:

Det ligger massor av pocketböcker utspridda på golvet.
– Bertil, varför har du slängt böckerna på golvet?
– Det var inte jag, det var Gunnar!
– Var det verkligen det? För jag tror inte Gunnar når upp till bokhyllan.
Tystnad.
– Hjälpte du honom att ta ner dem?
– Ja, han ville att jag skulle läsa sagor.

Bertil ritar en prick-till-prick-teckning, men vill inte göra den själv.
– Jag verkligen jäääättetrött. En stor person måste hjälpa mig.

Bertil ropar att han är törstig.
– Jag kan hämta vatten till dig, vänta lite.
– Nej, nej, nej! Jag har slutat med vatten. Jag älskar mest filmjölk i en flaska. Det kan du hämta.

Bertil vill vara med och pyssla med Judith.
– Men kan du sy då, Bertil? frågar hon.
– Ja! Jag är bra på det.
– Hur vet du det? Har du provat?
– Nej. Men jag vet det.

Väntan och vitt

Just nu är vi ungefär halvvägs igenom väntan, då när första har slutat kräkas och piggnat till, och innan nästa eventuellt börjar. Vill bara snabbspola förbi de där 48 timmarna, och gärna några extra för att vara säkra.

På eftermiddagen tog jag en promenad. Inatt föll nästan tio centimeter snö och hela världen blev kritvit. Det var bländande vackert in det bleka vinterljuset. Det bästa med att vi snart reser bort är jag inte ens blir knäckt och får panik av snön, så som jag brukar. För snart slipper jag det här. Och då kan jag faktiskt njuta av det vackra. Så här kanske andra känner för snö, tänkte jag. Det underlättade så klart att jag inte behövde klä på några barn eller försöka köra dubbelvagn genom snödrivor, utan bara kunde gå helt själv och fundera på mitt skrivprojekt.

Lockdown mode

Ni vet när man är sex personer i en familj, och en börjar kräkas? Då är det katastrofläge. Särskilt när det är en vecka till julafton, Andreas ska jobba sin sista vecka innan långledighet, barnen har julavslutning och jag har massor att plugga.

Det är Sixten som är dålig, och det gör det i alla fall lite lättare att försöka hålla smittan isolerad. Stackars Andreas har kräkvakten, och jag är med de friska barnen. Orkar inte ens snudda vid tanken på hur det blir om någon mer blir sjuk, särskilt inte någon av de små… Kan bara be och hoppas att vi slipper!

Läggdags

Jag borde ju ha lärt mig vid det här laget, men sega, utdragna, krångliga läggningar får mig fortfarande helt ur balans.

Bertil ville att det skulle vara pappakväll. Igen. “Jag vill inte sova med mamma. Hon är så tråkig!” sa han uppriktigt till Andreas. Men med en saga och lite lirkande gick det ändå hyfsat snabbt att få honom att somna.

Men den lilla grodan Gunnar. Nej, han tänkte inte sova. Han ligger ju inte stilla en sekund, utan ålar, kryper, kränger, står, vrider, sitter och korvar runt i sängen. Efter en timme började han skrika “Pappa pappa pappa pappa!” tills Andreas kom och bytte av mig. Och han kämpar fortfarande utan framgång.

Nu är jag på ganska dåligt humör och hoppas att Gunnar snart ger sig, så jag också kan gå och lägga mig. Han verkar ha växlat och ropar Mamma nu istället. Och där hörde jag sovrumsdörren öppnas… Ja, det blir en lång kväll det här.

Andas ut

Årets kanske mest intensiva vecka verkar äntligen vara slut. Energin räckte inte hela vägen, både igår och idag har jag varit nära-döden-trött. Men vi tog oss igenom i alla fall. Fredagen bestod av avslutning för öppna förskolan i kyrkan, plus födelsedagsfirande.

Det är Andreas som fyller år, och jag önskar verkligen att jag hade ordnat lite mer uppståndelse på hans dag. Det är han verkligen värd. Men i år fanns varken tiden eller orken. Ryktet säger att det blir en ny chans nästa år.

Nu ska jag, trots trötthet, försöka plugga några minuter medan Andreas nattar de små. Sen ska jag stänga av hjärnan och kolla på tv med de stora barnen.

Trevlig helg!

Gunnar godkänd

Igår var vi på 1 1/2-årskontroll på BVC med Gunnar. Det var lite tidigt, han blir ju inte 18 mån förrän i slutet av januari. Men eftersom vi reser bort ville vi hinna med mässlingsvaccinationen i god tid, så nu är det avklarat. Trots sin ringa ålder klarade han resten av kontrollen också, han kunde stapla klossar till ett torn och sedan riva det igen, peka ut kroppsdelar, säga några ord och peka på saker för att visa mig. Han är nu 78 cm lång (eller kort, beroende på hur man ser det) och väger 9330 g. Han dalar bara mer och mer på sin viktkurva och ligger nu -2SD. Men eftersom han är pigg, frisk och springer för jämnan, samtidigt som han äter massor och följer sin längdkurva, så var varken jag eller BVC-sköterskan oroliga. 

Annat som han gillar – förut det självklara att klättra – är att läsa böcker, helst med ljud eller luckor, jaga eller bli jagad av Bertil, lyfta tröjan och visa sin mage, bita på saker och äta äpplen. Han är väldigt tydlig med vad han vill och säger NEJ med bestämd röst. Han säger också mamma! mamma! MAMMA! MAAAAMMMA! med stegrande intensitet om jag inte hinner svara direkt. 

Han har också skaffat sig ett tecken för att sjunga. Han pekar med ett finger i vänster handflata och säger Bä! eller Apa! och då måste man genast sjunga. Väljer man fel sång säger han NEJ! och pekar igen. Han gillar Bä bä vita lamm (och säger yeah! på nästan rätt ställe), Fem små apor, Tänk om jag hade en liten apa, Krokodilen i bilen, I ett hus vid skogens slut och En elefant balanserade. Imse Vimse var en favorit i början, men den vill han absolut inte höra nu. Nu är Gunnar väldigt ivrig att sätta sig i ringen när det är sångsamling på öppna förskolan, och han skakar ägg och hänger med, även om tålamodet inte räcker igenom hela samlingen. Känns i alla fall fint att vi verkar fostra ännu en musikälskare. 

Och så gillar Gunnar bollar förstås. Verkligen. På ett helt annat sätt än syskonen någonsin gjort. Ända sen han lärde sig gå har han kunnat sikta och ta i och träffa bollen med foten. Ser helt grymt ut. Oklart var denna talang kommer ifrån, men jag anar att många kalla kvällar vid fotbollsplanen väntar oss…

Kontraster

Igår kväll – middag på stan. Thai-tapas med några av mina bästa vänner. Flera timmars ostört samtal, ett glas vin, god mat, en välbehövlig paus från allt som snurrar i huvudet. En halvtimme dit och en halvtimme hem med bussen var dessutom perfekt för att hinna läsa ganska många sidor i en bra bok utan avbrott.

Ikväll – ensam hemma med tre av barnen. Bertil låg på golvet under större delen av middagen. Grät över att vi inte skulle se julkalendern förrän efter maten. Gunnar gick utan blöja i en minut, medan jag hämtade en ny. Då passade han på att bajsa, tre små kluttar utspridda på golvet. In med honom i badrummet. Medan jag städade upp bajsade han igen. Ner i badet med hela ungen. Matlagning med honom på armen. Torka blod när Bertil råkade knuffa Gunnar så han slog läppen i golvet. Avstyra bråk. Lyfta ner Gunnar från soffan… Puh.

Två olika kvällar. Jag behövde den igår för att orka den idag.