En klump i magen

Jag var på bibblan med barnen och lånade böcker. Vi är ju där minst en gång i veckan, ofta mer. Vi har två bra bibliotek här i Nacka, både Nacka Forum och Dieselverkstaden i Sickla. Så lyxigt med dessa barnvänliga, lek- och läs-inbjudande miljöer. Vi hittar alltid en massa roligt att låna hem.

Men idag fick jag ont i magen av en bok. Den hette Boken om att gå på förskolan och är skriven av Josefine Sundström (Obs! det är inte författaren det är fel på, det är verkligheten hon beskriver som gör mig ledsen.) Den är tydligt riktad till barn som ska skolas in. Jag bläddrade igenom och läste lite snabbt, och den går i princip ut på att beskriva hur en dag på förskolan ser ut. Inget ont i det, det är ju bra att det finns böcker som speglar det som är vardag för majoriteten av svenska småbarn.

Men inledningen. Första uppslaget. Hjälp! Av språket att döma har den tänkta läsaren knappt börjat prata själv. Så mellan 1-2 år, vilket är ju då de flesta också börjar förskolan.

“Titta. Dam-Dam är stor. Kan stå. Kan gå. Kan nå. 
Dam-Dam kan säga nej. Kan säga ja. Kan säga nej.
Dam-Dam ska till förskolan. Bråttom. Skynda. Snabba. Snabb.”

Nej, Dam-Dam är INTE stor. Men detta är alltså så normaliserat att man kan inleda en bok med dessa ord. Ja du, det räcker att du kan stå på benen och gå, och att du kan säga tre ord. Då SPRINGER vi till förskolan, för bråttom har vi alltid, mamma och pappa MÅSTE jobba. Fy fasen vilken tragisk bild av vardagen som väntar ett litet barn!

Återigen, det är inget fel att ha sina barn på förskolan. Det går bra för de allra flesta. Men att ambitionsnivån är så ofattbart låg – stå, gå, säga tre ord, skynda iväg till jobbet – gör mig riktigt ledsen.