Black Friday

Läste ett väldigt bra inlägg från @stannahemmapodcast idag om Black Friday. Att medierna som vanligt polariserar att det är allt eller inget som gäller. Bojkott är det mest korrekta.

Men för mig som i princip aldrig shoppar, alltså köper saker för nöjes skull eller handlar sånt jag egentligen inte behöver, så är faktiskt Black Friday ett tillfälle att kunna köpa sånt som vi verkligen har behov av, men till ett bättre pris. Här vänder vi ju på kronorna för att kunna vara hemma länge med barnen.

Förra året på Black Friday passade jag på att teckna mobilabonnemang med Vimla för mig och de stora barnen. Det var många sköna kronor vi sparade in där! Funderar du på att byta abonnemang så passa på den här veckan, så får du halva priset i fyra månader. Du får gärna använda min tipslänk (https://vimla.se/?201711240809438441), så får både du och jag tio kronors rabatt varje månad så länge vi båda är kunder.

Jag behöver också göra en synundersökning och gå till tandläkaren, men de jobbar visst inte med Black Friday-konceptet. Himla synd, för det är väl de i särklass tråkigaste utgifterna man kan ha…

Vem är dum?

Bertil har börjat skilja på pappadagar och mammadagar. Måndagar är ju min pluggdag, så det betyder pappadag för de två små. Hurra, tycker Bertil! Andreas är verkligen favoritförälder just nu. Det är okej, jag vet ju att det går i perioder. Men det är klart att det kan låta lite hårt i klarspråk, för en 3-åring lindar inte precis in sin favorisering. 

Två exempel från dagen:

Bertil sitter och pusslar och räknar upp alla djur i pusslet som han älskar.
Jag säger: “Vad roligt att du älskar så många olika djur.”
Sixten frågar: “Älskar du mamma också?”
Bertil svarar: “Nej. Inte idag.”

Kväll och läggdags. 
Bertil till Andreas: “Idag är det PAPPADAG så du ska sova med mig.”
Andreas: “Nej, det är mammas tur. Det är pappadag, men mammakväll.”
Sammanbrott och gråt från Bertil.
Bertil: “DUMMA MAMMA!”
Jag: “Men vet du något konstigt Bertil? På den kudden står det Världens bästa mamma.”
Bertil: NEEEEEJ! Det står DUMMA MAMMA! För du är den dumma mamman!”

Ja, godnatt då, hälsar världens dummaste mamma!

Gunnar just nu

Det är klart att jag ska skriva om Gunnar också. Honom glömmer man inte bort precis.

Han är nu drygt 15 månader och blir bara sötare för varje dag som går. Det är något med håret som gör att jag tycker han är så vansinnigt gullig. Fast luggen hänger ju rätt ofta rakt ner i ögonen, och när jag testar hårspänne så sliter han oftast ur det. Jaja, den lilla kalufsen kommer jag inte klippa än på ett tag i alla fall.

Han börjar prata lite mer och skaffar sig nya ord eller ljud för att göra sig förstådd. Just nu säger han pappa, mamma, ta ta (tack), bäba (bära), nej, dä (där), den, och ibland säger han även Didi (Judith) och Titti (Sixten), men det är lite otydligt än så länge vem som är vem. Konstigt nog har han inte något ord för Bertil ännu, men det är väl för att han inte behöver det. Storebror är ju sällan mer än en meter bort. Gunnar kan också säga Babba och Diddi (från Babblarna), ja och gen (igen) när han vill göra samma sak en gång till. Åka rutschkana till exempel. Och så kan han en hel radda djurljud förstås. Jag måste försöka fånga det på film någon dag.

Nytt är också att han kan peka ut kroppsdelar på uppmaning, som att lyfta på tröjan för att se magen, hålla för öronen, sträcka fram en fot och ta tag i näsan. Han gillar väldigt mycket att peka på saker och att man ska säga vad det är, och vill gärna peka på alla i familjen och höra vad vi heter. Och så pekar han på sig själv för att jag ska säga Gunnar. Han älskar filmjölk och äter sina flingor själv med sked. Han gillar verkligen inte att bli matad, och det är väl en vanesak eftersom han alltid har fått äta själv.

Och så har vi nästan avslutat amningen. Nu kan det gå 2-3 dagar emellan tillfällena. Egentligen har jag inte alls emot att fortsätta amma honom, vi tycker båda det är mysigt. Det jag inte tycker om är gnället och tjatet… Han springer till soffan och pekar på kudden och skriker “Dä! Dä! Dääää!” och blir förtvivlad när jag inte har lust att slänga fram tutten. Så nu har vi nästan slutat helt istället. Men idag fick han en liten slurk, och när jag sa att han skulle få tutte så blev han så glad att han hoppade upp och ner i mitt knä. Då har jag ju inte riktigt hjärta att sluta…

Lördag med dop

Idag har vi varit på dop. Det är alltid lika fint, tycker jag. Dopbarnet heter Benjamin och är son till våra goda vänner Agnes och Jacob och lillebror till Bertils kompis Samuel. Ett ovanligt gulligt litet dopbarn. Präst var Sara, som är Andreas närmaste kollega, och vi var i Nacka kapell. Så allt kändes väldigt hemtamt, på bästa sätt. 

Det var trevligt att få gå iväg med hela familjen, uppklädda och allt, och gå dop och kalas. Och det var väldigt barnvänligt, så när Gunnar började stå på huvudet och försökte sig på kullerbyttor så var det okej. Sen var det goda tårtor och en massa lek för barnen innan vi åkte hem. 

På eftermiddagen hann vi med en promenad innan det blev helt mörkt. Och så hann jag plugga lite, jag har dragit ner på tempot men jag vill ju inte halka efter. Nu har jag gjort nästan alla litteraturvetenskapliga delar klara. Det känns skönt. Nu är det mest roligt kreativt skrivande kvar.

Soligt men tjatigt

En SOLIG fredag! Vet knappt när man ens såg en spricka i molntäcket senast, än mindre strålande sol från en nästan molnfri himmel? Underbart var det i alla fall. Jag konstaterade att det var som att få färg-tv och plötsligt se annat än nyanser av grått. Välbehövligt.

Idag har vi träffat hemmakompisar på lekplats och varit på öppna förskolan. Bra dag. Men nu är jag rejält trött. Just nu håller jag mig hemifrån så länge jag orkar på eftermiddagarna, för när vi kommer hem brukar det bli en orgie i gnäll. Det är så segt. Det är Bertil som tjatar sönder mina öron för att få titta på tv. Vi som tycker att vi har varit så restriktiva för att inte hamna i skärmfällan. Kanske är det bara nolltolerans som verkligen fungerar, att aldrig ens få upp ögonen för vad tv:n kan erbjuda? Ja, just nu är vi i alla fall duktigt less på hans tjat, tjat, tjat om att få titta på tv.

Äh, strunt i gnället. Det var ju SOL idag. Trevlig helg på er!

Australien

Ni vet när man hamnar i den där lever-bara-en-gång, vi-måste-passa-på, carpe-diem-tanken? Det är då man bara gör’t. Slår till liksom. Bara bokar den där…

…resan till AUSTRALIEN!

Efter alla turer och besvikelser och allt fram-och-tillbaka-tjat, så kände jag till slut att vi bara kör. När han vi ett sånt här tillfälle igen??? Så nu blir det tio (tio!!!!) veckor hos min familj i Adelaide, med avresa 1 januari. Såååååå underbart! Som vi har drömt om detta!

Först åker lilla familjen, medan Sixten och Judith är kvar hemma hos sin pappa. Det blir länge att längta, men de kommer till oss de sista tre veckorna. Så vi får avsluta med en härlig semester tillsammans. Det är en kompromiss som vi behöver göra för att det ska vara möjligt att resa.

Jippi, nu kan vi börja räkna ner!

Boktips: Mitt bland stjärnor

Här kommer ett lästips. En jättefin bok att läsa högt. Jag kan vara lite allergisk mot rimmade barnböcker, för det måste vara riktigt bra gjort för att fungera. När en bok ska läsas högt många gånger så får rimmen inte halta eller vara halvdana.

I den här vackra och poetiska (rimmade) bilderboken av Lotta Olsson och Olof Landström är det inte halvdant eller halt någonstans. En bok om den lilla världen i den stora världen, om likheter och olikheter. Så vackert. Rekommenderas varmt!

“Träden på savannen anar
ingenting om frusna granar.
Knappast någon sjöhäst tror
på en värld där det finns kor.

Varje värld är lika verklig,
lika olik, lika märklig.
Myra, mussla ko och gran,
ingens värld är likadan.”

Bertil just nu

Idag blir det fokus på Bertil. Han är ju en liten stjärna och en spjuver. Hans humör sätter tonen för mycket av det som händer i familjen, och här hemma kan han vara ganska gnällig men om vi är iväg på aktiviteter är hans oftast solskensglad.

Bertil är väldigt social, vilket är bra eftersom han verkar ha ett stort behov av kompisar. Han går helt orädd fram till andra barn och presenterar sig. “Jag heter Bertil”. Och sen är han med och leker. Det spelar ingen roll om barnen är 2 eller 10 år, han tycker det är självklart att han kan vara med och leka oavsett.

När han gnäller och protesterar handlar det oftast om att han 1. inte vill borsta tänderna eller 2. bara vill titta på TV. Han kan verkligen nöta ner tålamodet med sitt tjat. “Ska ni laga middag nu? Får jag titta på TV då?” När den frågan kommer redan efter frukost så blir det en lång dag. Igår svarade jag: “Jag säger till när det passar” varpå han genast frågade “Passar det nu då?”

Han är en pratkvarn och har kommit in i kommentatorsspårsåldern. Han har alltid något att säga om vad vi gör, vad som händer, vad andra gör eller vad han tänker på. Nu pratar han ju i princip rent, men har fortfarande lite svårt med t.ex. fisk som blir fick eller mask som blir mack. Men för tillfället har han lagt sig till med en lustig överklass-accent där han iiiii:ar väldigt mycket. Hoppas det går över…

Han har världsrekord i ovillighet att klä på och av sig själv. Han står som en paralyserad pingvin och gör inte minsta försök till att försöka dra på sig ett par byxor eller ens en mössa. Det enda han gör på egen hand är att sätta på sig stövlarna. Varje gång frågar han lika gulligt: “Är det här rätt?” Ja, det är rätt fot. “Och är det här rätt?” frågar han när han sätter på sig nästa.

Häromdagen pratade han om mormor. “Min mormor heter Inger. Och min… min… min…” Här blev det svårt att hitta rätt ord för mormors man. “Min… Nisse är min KOMPIS. Han kan fixa allt. Han kan bygga det här huset. Och sätta fast brädor. ”

Krishantering

Idag konstaterar jag, med en trött och uppgiven suck, att om man har fyra barn, visserligen fina och härliga, så är det alltid någon som krisar. Alltid. Minst en om dagen, eller flera men vid olika tillfällen, eller en vid många tillfällen, eller alla samtidigt. Det sistnämnda sker inte så ofta, som tur är. Just nu känner jag mig så trött på att lirka, lugna, avvärja, förutse, leta knep, hitta strategier, trippa på tå, undvika fällor… Det tar på krafterna.

Kriserna fastnar aldrig på bild. Så det ser ut som den vänaste syskonskara som någonsin funnits. Skenet bedrar, bara så ni vet.

Fars dag och Tom Tom

Idag har vi förstås uppmärksammat Fars dag. Bertil tyckte det var toppen med ytterligare något att fira. Han skålade i mjölk och klingade i glas så entusiastiskt att det skvimpade över. De fromma sönerna hade också – med viss assistans – pysslat ett örngott med handavtryck.

Jag är väldigt tacksam över att få vara förälder tillsammans med en sån fantastisk pappa som Andreas är. Vi turas om att tappa tålamodet, stöttar varandra, rycker in när den andra inte orkar, är generösa mot varandra och tycker bäst om att göra saker tillsammans. Vi är ett bra team.

Ibland hinner vi vara ett musikteam också. Andreas har gjort lite musik till podden Rollspelsklubben tillsammans med sin bror Samuel, och nu behövdes tydligen sång på en av låtarna. Av en tjej. Sa han lite sådär i förbifarten. Och av de två tjejerna i det här hushållet så föll lotten på mig. Nu finns låten på Spotify för den som vill lyssna. Sammanhanget är höljt i dunkel för en oinsatt (som jag), men för den som gillar mungiga och medeltidsflöjter så är låten en fullträff.

Tom Tom (min vän, min kamrat)