Nattningen

Åh, denna ynnest att få avsluta dagen tillsammans med de ljuvliga små ungarna! Först den härliga vägra-borsta-tänderna-gå-på-toaletten-stunden, den är ju bara såååå mysig. Sen kommer springa-iväg-när-vi-ska-till-sovrummet-fasen, den är också rolig. Tätt följd av jag-vill-INTE-sova-med-DIG, eftersom bara pappa duger. Idag var det ändå min tur att ta läggningen, så Bertil fick stå ut. Gunnar protesterar ju inte lika verbalt, men bjöd på en ljudmatta av gråt/gnäll/skrik. Väl i sängen utspelade sig följande konversation med den ljuva 3-åringen:

– Jag vill INTE sova med dig. Bara med pappa. För du är så TRÅKIG.

– Okej, jag förstår. Men nu är det jag som lägger er ikväll.

(Glöm inte bort att Gunnar skriker under tiden vi pratar.)

– Men jag vill inte, för du är tråkig.

(Avledningsmanöver) – Är Gunnar också tråkig?

– Neeeej! (skratt)

– Pappa då, är han tråkig?

– Neeeeeej!!! (Mer skratt.)

– Sixten och Judith då, är de tråkiga?

– NEEEEEJ! (Hysteriskt skratt.)

– Så det är bara jag som är tråkiga mamman?

– Ja.

Bertil lägger fötterna på min mage.

– Åh, det är TRÅNGT!

(Ja, ursäkta att jag råkade ligga just precis här i den 240 cm breda sängen.)

Tystnad. (Ja, bortsett från Gunnar gnäll då.)

– Inte Gunnar och jag är tråkiga. Bara du är tråkig.

Tystnad igen. Även från Gunnars sida faktiskt. Bertil kryper upp på min kudde.

– Jag vill ligga nära, nära dig.

Tydligen dög jag till slut, fast jag är så erbarmligt TRÅKIG.