Förkläde – då och nu

Det händer ibland när jag tar en bild av Bertil eller Gunnar att den redan känns tagen. Så dyker ett minne upp av ett gammalt foto från när Sixten och Judith var små. Det kan vara en min eller något klädesplagg eller leksak som gör att det ser så bekant ut. 

Idag hittade Gunnar ett Pippi-förkläde. Det fick Judith i 2-årspresent. När Gunnar fick på sig det och sprang iväg när jag försökte ta ett kort så kom precis den där känslan. Och jag hittade den gamla bilden från 2-årsdagen. Snart åtta år sedan. Man ser ju inte så mycket av själva barnen egentligen, men man kan ana att de är av samma snabbfotade sort. 

Extra fint var det när Gunnar senare på dagen gick och visade upp förklädet för Judith. Tidens gång och allt det där. 

Julpynt

Jag är sämst på det här med att pynta till jul. Jag har fortfarande inte haft julgran sedan jag flyttade hemifrån. Och två ynka skokartonger rymmer allt vårt pynt, mestadels sånt där hemmapysslat av barnen. Gulligt, men inte så snyggt om man ska vara uppriktig. Jag tänker ofta att jag ska passa på att köpa ljusslingor och pynt på rean efter jul. Men det orkar jag aldrig så klart. Då längtar jag bara efter våren.
Jag vill skärpa till mig lite i år. Det kanske faktiskt blir mysigare om jag anstränger mig lite grann?
Sagt och gjort. Idag har vi satt upp adventsstjärna, köpt två ljusstakar och ställt i fönstren, radat upp familjen i tomteformat (fint handgjorda av min vän Susanne) och ställt fram ljusstaken i väntan på söndag. Dessutom perfekt tajming att barnen kom hem och hade pysslat julgrupper på Skaparklubben. Tycker ändå jag kom en bra bit på väg mot mysigare julkänsla idag!

Tack för pepp!

Tack för era kommentarer på inlägget om tjat om skärmar och att behöva sysselsätta barnen! Ibland är det bara skönt att höra att andra har samma problem för att det ska kännas lättare.

Det här är ett område där jag känner av utmaningen att barn i spridda åldrar. Att ha kompisar här hjälper ju för Bertils del, då är det ju inte ett ord om att titta på tv. (Ipad får han aldrig ha, orkar inte ens tänka på hur tjatet skulle låta då…) Däremot träffar vi ju våra kompisar på dagtid, för efter förskolan är det aldrig någon som orkar ses. Så vi hänger mest med andra hemmakompisar. Därför blir sen eftermiddag/kväll den tjatigaste tiden. Att Bertil bara får titta på tv medan vi lagar middag spelar tydligen ingen roll, han orkar tjata från lunch om det är en dålig dag.
När de stora träffar kompisar innebär det numera bara att de sitter i samma rum och spelar istället för att ses online som de gör annars. Men Judith är fortfarande i den där mellanåldern då hon kan ge sig hän i lekar, antingen med en kompis eller med sina småsyskon. Jag hoppas det håller i sig något år eller två till.
Tvärtemot vad man kan tro så är jag ingen lekmamma, trots att jag är hemmaförälder. Jag är usel på det. Jag kan på sin höjd vara med och bygga lego en kort stund. Vi ägnar oss snarare åt att läsa eller rita när vi gör grejer tillsammans. Och så gör jag en massa vardagsgrejer som att duka, tvätta, diska, laga mat, osv och då får barnen helt enkelt vara med. Inte heller detta förhållningssätt verkar ha gjort underverk för deras självständiga lek…
Ja, det här med skärmar och ständig tillgång till underhållning kommer nog att vara den absolut största utmaningen som förälder i vår generation. Tack igen för att ni delade med er och peppade!

“Vad ska vi göra nu?”

Ibland undrar jag om jag har gjort helt fel som förälder? Jag blev helt matt efter middagen idag. Bertil bara tjatar om att få titta på tv eller spela, och Sixten och Judith fastnar framför varsin skärm så fort de får chansen. Bertil frågar också hundra gånger om dagen “Vad ska vi göra nu?”. Att få någon av de stora att gå ut och röra på sig känns som mission impossible.

Det känns som att det krävs att vi sysselsätter dem hela tiden. Jag tycker verkligen att jag har försökt låta dem ha tråkigt för att de ska kunna bli påhittiga och ta egna initiativ till lek och aktivitet. Men just nu känns det som vi har kört in i en vägg.

Själv har jag ju hundra saker jag behöver göra. Ta hand om hushållet, plugga, styra upp träffar med vänner, planera för resan… Jag försöker också ha med barnen i det som behöver fixas, men det är sällan det räcker som sysselsättning.

Är så less på detta tjat – åt båda håll. Så idag undrar jag om det är jag som har misslyckats totalt, eller om det bara är tidens anda som har gjort barnen så passiva?

Báhn mi

Vi åt en väldigt god grej till middag igår – vietnamesiska Báhn mi. Det är fyllda baguetter med en massa gott i. Från början är det fläsk och leverpastej tror jag, men vi har gjort en jättegod vego-variant från boken Vego på 30 minuter. (Rekommenderas! Ovanligt bra kokbok.) Den här gången gjorde vi inte med tofu utan tog genvägen med bibim-kryddad Oumph. Det blev toppen. Testa detta. Och skippa inte jordnötssmöret!

Báhn mi – lite modifierat recept, 4 port

Snabbpicklade morötter
Koka upp 4 msk risvinäger, 2 msk agavesirap (vi bytte mot strösocker), 2 krm salt och 1 msk vatten. Riv eller hyvla 2 morötter och rör ner. Låt svalna.

Stek 500 g Oumph! (Marinerad tofu går också bra.)

Rör ihop 1 dl majonnäs (äggfri om du vill göra rätten helt vegansk) med 1-2 tsk srirachasås. Hyvla gurka på längden. Dela två baguetter på hälften och skär varje halva itu. Gröp gärna ur lite av det mjuka brödet. Bred på en dryg matsked jordnötssmör på varje underdel av baguetterna. Fyll på med picklade morötter, gurka, salladsblad och oumph. Strö på rostad lök och massor av koriander. Bre majonnäs på överdelen och lägg på toppen av mackan. Tryck ihop, håll hårt och ät!

Inställd fika och tidsfördriv

Idag skulle vi hälsat på min gamla farmor, men tyvärr ringde hon och sa att hon var sjuk. Influensan, trodde hon. Hon fyllde 102 år för två veckor sedan, och vi skulle fira och fika med henne idag. Himla synd att det inte blev av. Vi får göra ett nytt försök om en vecka eller två, så vi hinner träffa henne innan vi åker till Australien. För även om hon är synnerligen seglivad, så finns det förstås en liten risk att hon dör precis medan vi är borta. Men det hoppas jag förstås att hon inte gör. 

Istället blev det en solig, (alldeles för) kall dag där jag lyckades ta mig ut med barnen trots ihärdiga protester från Bertils sida. Han vägrade kliva ur vagnen på hela tiden trots att vi gick till Cirkusparken. Gunnar däremot knatade på i frostigt gräs. Jag försöker tycka att vintervädret är okej nu när jag vet att vi flyr om en månad, men mina ansträngningar lyckas inte. På eftermiddagen, när dagen började kännas väldigt lång, åkte vi och veckohandlade. Att vara genomfrusen redan efter tjugo meter utomhus, och sedan gå och sätta sig i en iskall bil… Nej, det är för mycket för mig att klara av. Tur att vi räknar ner mot sommaren!

På kvällen bakade Andreas pepparkakor med Bertil och Gunnar. Två väldigt nöjda barn kom med varsitt väldigt stort pepparkakshjärta i handen. Gullisar.

Samma visa…

Äsch, det blir ju bara samma sak varenda gång – vi försöker göra ett ryck för att möblera om och snygga till här hemma, och så slutar det alltid med tjafs och att det blir liiite bättre i ett rum, men bara sämre i de andra. Andreas och jag bråkar faktiskt väldigt sällan, men just på den här punkten har vi svårt att komma överens. Jag vet att jag har skrivit om det i bloggen tidigare. Vi tänker liksom helt olika, och det är ALLTID så att om vi testar en ny möblering så tycker den ena att det blev bättre och den andra tycker det blev sämre. Så tröttsamt.

Jag är liksom lite kluven. På ett sätt är jag ju helt ointresserad av inredning och vi har varken tid eller pengar att köpa en massa och styla och sånt. Dessutom är det ju alltid stökigt pga två marodörer, även kallade barn. Jag har inga ambitioner att det ska se ut som ett inredningsmagasin. Jag vill bara ha det hemtrevligare. Mer ombonat, mer genomtänkt. Gärna mer second hand och gamla prylar istället för en massa Ikea. Så som jag tycker det ser ut hemma hos kompisar och på folk “vanliga” hemma-hos-mig-bilder på Insta. 

Men det här är tydligen vår svagaste sida. Det blir… ok. Inte mer. Allt känns provisoriskt. Som den vita hyllan som tv:n plötsligt står på, för att den blev över när vi fixade ett skrivbord i lekhörnan. Suck. Och jag velar fram och tillbaka: Flytta stora bokhyllan till sovrummet? Byta till en mysigare tv-soffa? Trängas med alla barnen i en mindre säng pga snyggare? 

Omöjligt ju! Någon som har idéer och förslag? Alla tips mottages tacksammast i den här hopplösa inredningsåtervändsgränden. 

Svårfångad klätterapa

Jag är dålig på att ta bilder för tillfället. Allt är ju bara grått och det är mest vardag. Och nog för att barnen är himla fina och att jag gärna fotar dem, men problemet är att de sällan är stilla tillräckligt länge. Särskilt inte Gunnar. Han har lagt in nästa växel. Igen. Trodde inte det fanns fler, men jodå. Han klättrar på ALLT, och igår lärde han sig (tyvärr) att klättra upp på våra matbordsstolar. Och därifrån vidare upp på matbordet. Jag hittade honom även uppe på skrivbordet, där han hade tryckt på väldigt många knappar på min dator och dragit i några sladdar. Jag vill inte ens veta vad mer han hade hittat på.

Jag är mest rädd att han ska försöka ta sig ner själv, för det kan han inte än. Eller att han ska bli arg och försöka smita när jag ska ta ner honom, så att han ramlar ner och slå sig. Det är ju bra mycket farligare att ramla från ett bord än om han är på golvnivå. Så nej, jag tog inte fram kameran för att föreviga honom när han stod på bordet, även om han såg både nöjd och stolt ut.

Så nu ligger alla stolar ner här hemma. Det kommer troligtvis inte slå igenom som inredningstrend, för det är både fult och opraktiskt.

Ibland lyckas jag ändå fånga honom och vira in honom i min kofta. Då kan det till och med gå att få honom på bild!

Komma ikapp

Första bilden, 20.20 när jag kom upp efter att ha lagt barnen. Då när jag tänkte sätta mig och plugga som vanligt, tills jag kände att jag måste ändå hinna göra lite annat också. Som att få vardagsrummet att se ut som ett rum och inte en krigszon.

Andra bilden, 20.48, när det ser ut som ett beboeligt hem och det faktiskt ändå finns tid kvar av kvällen.

Ska nog ändå ta en pluggpaus idag. Det finns nämligen också en lång att-göra-lista inför avresan. Sysselsättningsproblem? Knappast.

Tålamod och fokus

Just nu känner jag att mitt tålamod med barnen är ganska kort. Det här kalla och mörka vädret som gör att det är ganska trist och jobbigt att vara ute, gör att dagarna känns långa. Bertil är ungefär lika peppad som jag på utevistelse. Idag la han sig sonika raklång på hallgolvet när jag hade hjälpt honom på med ytterkläderna. En tyst men tydlig protest. Vi var i alla fall ute på en lekplats nästan en timme med några kompisar idag, innan vi gick in till dem och lekte och åt lunch. 

Problemet är att jag inte har lust att vara hemma på eftermiddagen heller. Idag hängde vi med hem till några andra kompisar och bakade scones och fikade. Helt perfekt – i princip gnällfritt! Går vi hem däremot… Då börjar gnället redan på bussen. “Får jag titta på tv? När ska du laga middag? Jag viiiiill titta på tv!!!” Och Gunnar klänger i mina ben, eller klättrar i soffan eller upp på matbordet. Då känns de där timmarna innan Andreas kommer från jobbet hemskt långa.

Jag är lite splittrad också. Samtidigt som jag är med barnen så har jag skoluppgifter i huvudet. Utmaningen med alla tre kurserna jag läser är att man behöver vara kreativ på beställning. Det går inte att sätta sig på kvällen och börja på noll. Då måste jag redan ha en idé till var jag ska rita, formge eller skriva. Då är det lätt att tappa fokus och låta tankarna sväva iväg när man läser Kaninsaga för fjärde gången i rad, skär äppelklyftor eller kavlar PlayDoh. Just nu önskar jag mig lite mer inspiration och att bli bättre på att släppa tankarna på plugg när jag är med Bertil och Gunnar. Det blir roligare för alla då.