Sömnstatus

Ja, nu undrar ni förstås hur vi har det med SÖMNEN i det här huset? Jo då, om man ser till barnen så går det betydligt, betydligt bättre. Framförallt är det ju Gunnar som numera sover rätt så bra om nätterna. Han vaknar till några gånger och måste klättra lite på mig för att kunna somna om, men han är vanligtvis inte vaken någon längre stund. (Vanligtvis. Det kan alltså hända. Vilken natt som helst. Här jinxas ingenting.) Vi hade någon knasig natt i början av veckan när Gunnar trasslade lite framåt fem-tiden, och när han somnade bytte Bertil av, och han i sin tur väckte Sixten, som inte kunde somna om… Men annars går det på det hela taget bra.

Men tror ni att jag sover för det? Nej, för sjutton. Jag har ju så i grunden rubbad sömnrytm att jag inte kan sova ens när jag får chansen. Det inneburit några nätter med riktigt orolig sömn och långa vakna timmar mitt i natten. Det är sån ångest, för det betyder ju att jag kommer att vara dödstrött hela dagen och bara längta efter att få sova.

Igår fick jag nog. Jag har ju haft stora sömnsvårigheter tidigare, när jag var sjuk i depression och även under mina graviditeter. I medicinskåpet fanns det Atarax, och det räckte med en halv tablett igår kväll för att jag skulle sova mig igenom natten.Jag hade vaknat till av Gunnar som vanligt, men inte haft några problem att somna om. Men ffattar ni känslan av att vakna vid kvart över sju och tänka: “Är det så här det känns att SOVA?” Sen kom förmiddagshuvudvärken som ett brev på posten vid klockan tio, men det fick det vara värt.

Lyxhustru

Nej, inga diamanter, spa-behandlingar eller dyra handväskor. Så jobbar vi inte här hemma. Men idag har jag känt mig som en lyxhustru på mitt sätt.

Efter ännu en usel, usel natt – inte på grund av barnen utan för att jag helt enkelt inte kunde sova – så var jag som en urvriden disktrasa imorse. Men tack vare min fina familj, och särskilt min alltid lika generösa och omtänksamma man, så blev det en bra dag ändå.

Först gjorde vi en gemensam städning på förmiddagen, så det såg rent och trevligt ut här hemma. Sen åkte vi till Sickla, och jag fick gå på egen hand med Sixten och Judith för att handla vinterkläder till dem. Så skönt att kunna koncentrera sig helt och hållet på dem och inte samtidigt jaga efter de små i affären, eller behöva be storasyskonen turas om att passa dem. Vi passade också på att köpa några presenter till den blivande 3-åringen. Andreas var samtidigt på öppet hus på brandstationen med Bertil och Gunnar. Alla nöjda och glada.

Vi åkte hem och åt lunch och sen fick jag sova middag en stund. Välbehövligt. Framåt eftermiddagen fick jag ett par timmars pluggtid, och när jag kom ut hade Andreas och Sixten fixat middagen. Färgglad och god poké bowl som samtliga i familjen älskar. Och så fanns det en chokladbit till mig i skafferiet. Ni hör ju själva – höjden av lyx!

Sångglädje

Vi är på öppna förskolan minst en gång i veckan, ofta mer. En bonus är varannan fredag, då Andreas jobbar där. Bertil blev överlycklig när vi kom dit idag och Andreas öppnade. “Där kommer min PAPPA!” Sen hade han fullt upp med pyssel och utklädning och lekar, och brydde sig inte så värst mycket om att pappa var där.

Men när det var dags för sångsamling spelade det roll. Det är väldigt olika från dag till dag om Bertil vill vara med och sjunga eller inte. Ofta väljer han att vara i det andra rummet och leka istället. Men inte idag, för när pappa leder sångstunden vill han inte missa den. Han var så fin som satt bredvid och spelade trumma, var med och valde sånger och sjöng för full hals. Han önskade djur efter djur i Bondgården och gjorde alla rörelser. Härligt att se.

Han är ju så bra på att snappa upp melodier och hålla tonen, och texterna verkar också fastna. Igår sjöng vi “Vill du inte ut och leka?” från Frost, och då hängde han med på alla rader han kunde. Sen tittade han på mig och såg alldeles lycklig ut. “Vi sjöng tillsammans, mamma!” Åh vad det värmer i den musikaliska delen av mitt hjärta! Å andra sidan skrek han “Sluta sjung så där!” åt mig imorse när jag improviserade någon fånig sång om att klä på sig…

Förberedelser

Det är stora saker på gång. Först av allt är det Bertils födelsedag om precis en vecka. Han hoppas på många presenter och chokladtårta.

Sen väntar Halloween, vilket bara blir mer och mer spännande för barnen för varje år. Sixten och Judith har pratat om det i flera veckor redan. Bertil har snappat upp att man ska klä ut sig. Sin vana trogen satsar han på tomtekläder. Idag tog han fram luvan och testade den framför spegeln. Han hade däremot lite svårt med namnet på den kommande högtiden – halloween byttes ut mot det mer bekanta “halloumi”. Så nu ser hela familjen fram emot att fira Halloumi-dagen om ett par veckor. Bertil förnyar traditionerna igen!

Bye bye

Igår vinkade vi hejdå till morfar för den här gången. Dags för honom att åka hem till Australien igen. Det var härligt att vi hann ses så mycket de här veckorna. Även om vi har vant oss vid dessa avsked så var det lite jobbigare än vanligt att säga hejdå nu. Han kommer hem till våren igen, men jag hade ju hoppats att vi skulle säga “Vi ses snart i Australien!”.

Men någon långresa dit blir det knappast i vinter. Det har vi väl vetat ganska länge redan, men nu känns det så definitivt. Och deppigt. Istället för att se fram emot ett par månaders sommar, så väntar en oändlig radda mörka, kalla dagar med ungefär en miljon tillfällen att klä på barnen vinterkläder. Idag känns det hopplöst tråkigt.

Energiknippe

Gunnar, alltså. Han är ju söt som bara den, men hjälp så intensiv han är! Jag försöker påminna mig om att alla ettåringar har mycket spring i benen, men han är på en annan nivå än de tre syskonen i samma ålder. Jag försöker att inte säga det alltför mycket, till slut kanske vi bara har stämplat honom som “vild”. Men han har en annan energi i kroppen, det är tydligt.

Han vill ha väldigt många saker just nu, särskilt vid matbordet. Han sitter och pekar och ropar “Den! Den! Den! DEN!” tusen gånger under en middag. Inte alltid vi gissar rätt på första försöket vad han vill heller. Och så envisas han med att hälla ut sitt vatten varenda måltid. Jag trodde barn tröttnade när de fattat vad som händer. Men inte Gunnar. Han har också lagt sig till med ett argskrik när han inte får som han vill, så att ta bort glaset eller låta det vara tomt ger en härlig ljudridå som dränker alla andra samtal…

Roligast just nu är att klättra upp i soffan och hänga över ryggstödet. Inte toppenbra, eftersom jag har fått fånga honom innan han tippat över. Så idag la Andreas helt sonika soffan ner. Då blev den en klätterställning och rutschkana istället. Då kände jag att jag hade fått nog för idag och att min ork var helt slut. Det är vansinnigt krävande att hålla koll på en sån klätterapa från morgon till kväll.

Western-jingel

När jag bara sitter inlåst och läser och skriver från morgon till kväll på min pluggmåndag, så är det ju tur att det händer annat så det finns något att berätta ändå. Alltså förutom att jag har skrivit min klassikeruppgift, läst igenom nästa inlämning, sett en föreläsning om material och verktyg för illustratörer, reserverat tio böcker på bibblan och skrivit början på en bilderbok då.

Men ni vet, utanför mitt lilla rum. Där har jag ju en begåvad man som är bra på musik. I somras gjorde han och hans bror Samuel en jingel till podden Rollspelsklubben, som de sedan framförde på en liveinspelning. Nu finns denna lilla 30-sekunderspärla till allmän beskådan (eller belyssning, vad heter det?) på Spotify. Redan 1500 spelningar. In och lyssna ni också!

Rollspelsklubben Western – Bröderna Kvist

Tre gröna

Det har ju varit riktigt varmt ute idag också, men det är ändå höst. Träden är fantastiska. Precis alla nyanser av gult, orange och rött. Innan det bruna och gråtrista tar över. Vackert. Men jag saknar ju redan sommarens grönska. Så här kommer tre grejer på temat grönt:

  1. Fikon. Vi har ett litet fikonträd som aldrig riktigt har kommit igång och vuxit till sig. Tills vi planterade om det i en stor kruka och flyttade ut det i somras. Då började det frodas och fick massor av gröna blad. Ett skott hade stuckit iväg alldeles snett, så det klippte jag av och ställde i ett glas med vatten för kanske två månader sedan. Nu hade det fått långa, fina rötter och igår planterade jag ner det i en kruka. Hoppas det klarar sig, så vi får två fikonträd!
  2. Grön burgare. Andreas och jag tänker lite olika kring vegomat. Jag är inte så pigg på ersättningsprodukter, men han vill gärna testa alla vegokött-varianter som finns. Så idag åt vi Juicy Vegan Burger (från Garant, finns på Willys och Hemköp). Tyvärr var det ett smärre kaos vid middagsbordet och olika stadier av irritation och gnäll från alla håll och kanter. Så när Andreas frågade om jag gillade den så var svaret “Vet inte”. Men när jag kände efter så var den helt okej. Ja, god faktiskt.
  3. Läsning. Jag läser på så mycket jag hinner för min skrivarkurs. Just nu är jag halvvägs genom klassikern Den hemliga trädgården. Den utgåvan som jag har fått tag på har jättevackra illustrationer, och varje kapitel inleds med en bild av en blomma. Så där som på gamla skolplanscher eller ur en flora-bok. Fint att sitta på altanen i höstsolen och läsa om allt som spirar i den hemliga trädgården. Snart är det vår här också!

Skansen

En alldeles ljuvlig höstdag – om man ens kan kalla det höst när det är 18 grader varmt – som vi tillbringade på Skansen tillsammans med morfar. Vi åt glass, såg både ugglor, björnar och sälar bli matade, tittade på älgar, apor, lemurer och påfåglar. Och så var träden så vackra i alla höstfärger och luften alldeles ljummen. Full pott!

Bästa Bertil!

Bertil håller på att bli så stor! Tre år om knappt två veckor. Knappt att jag kan tro att det är sant. Han testar gränser och utmanar tålamodet varenda dag, men åh vad mycket roligt han bidrar med också.

Han har kommit in i perioden då han utforskar rollekar. Han heter Räven, Polisen och Frank, och vägrar svara när man tilltalar honom Bertil. Tills han tröttnar och bli sur om man inte säger just Bertil… Han låstas prata engelska, så att det låter som engelska fast med obegripliga ord. Han formar också egna svenska ord – om smör kan bli smöra så funkar även kniva och osta enligt samma logik. Han övar sje-ljud men behöver bli påmind om att skinka heter skinka och inte “finka”.

Han känner igen de flesta bokstäver och börjar visa intresse för att skriva och ljuda. Förra veckan “skrev” han några grejer (fil, ost, m.m.) på matlistan, och även om han inte har motoriken för att forma bokstäverna ännu så såg vi tydligt att han vet hur de ska se ut.

Idag ritade han världens finaste teckning fulla av huvudfotingar – jag var den stora i mitten som bar Bertil och Sixten på varsin arm, och brevid var Judith och “den lilla, lilla Gunnar”.