Tidsresa

Vissa dagar blir tidens gång så påtaglig. Idag hamnade vi i Lillängsparken, som var vår närmaste lekpark när Sixten och Judith var små.

Att vara där med två nya småbarn var en tidsmarkör i sig. Jag minns andra höstiga dagar där med bara Sixten, och sedan med båda barnen. Att jag ammade Judith, några dagar gammal bara, på bänken i den tidiga aprilsolen. Jag minns foton jag har tagit när Sixten och hans kompis har gjort lövkransar, eller en bild av Judith på sandlådekanten med en grillad korv i handen. Och i samma t-shirt som Gunnar brukar ha på sig nu.

Mitt emot lekparken ligger ett hus. Där bor samma familj som då, det såg jag på brevlådan. Vi brukade höra deras barn leka i sin trädgård. De var några år äldre än Sixten och Judith. Idag när jag satt där, på samma soliga bänk, körde ett av de barnen iväg på sin moppe. Aldrig har väl tiden känts så fysisk, som att glappet nästan går att ta på.

Ikväll har jag nattat vår tvååring. Imorgon vaknar han som treåring. Sa jag att tiden går?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *