Halloween

Jodå, vi har också firat Halloween. Det här året hade vi en grön häxa, en pumpa-tomte och en medföljande mexikan (ej särskilt politiskt korrekt men ändå trevlig med sitt ukulelekomp). De gick och knackade på hos några grannar och fick både godis och beröm för fina kostymer. Bertil var tydligen pratglad: “Bus eller gooodiiiis!”, “Om man inte ser vem det är så kan jag lyfta såhär och så ser man att jag är bara Bertil” och “Neeeej, vi är inte läskiga, vi är snälla!” Han skaffar sig vänner överallt, den ungen.

Sixten var hos sin kompis, som dessutom fyllde år idag, och de gick också runt bland husen. Sixten var utklädd till pumpa, alltså en sån där Jack o’Lantern.

Gunnar och jag höll oss hemma. Det kändes lugnast så. Tills de andra kom hem med godisskörden. Då gallskrek han i tio minuter när han inte fick smaka på Kexchoklad.

Kaoskväll

En lång, regnig höstdag när det knappt har blivit ljust. Ja, det är väl vardagen de närmaste månaderna. Tur att mormor och Nisse var här så det hände något kul i alla fall! Men Bertil har varit känslig och haft nära till sammanbrott.

På kvällen urartade det. ALLT var fel vid middagen. Precis allt. Och sen blev det bara värre efter det, med kulmen när det var dags att sova. Fy fasen vad matt man är efteråt. Och tänk då hur trött stackars Bertil är.

Nu hoppas jag bara, snälla snälla, att vi får sova inatt. För det behöver vi allihop för att orka med imorgon också.

Höstlov – inne vs. ute

Nu är det höstlov, och alla barnen är hemma. Skönt med en ledig vecka! Idag vaknade vi upp med ett tunt lager snö på marken. Min entusiasm uteblev, medan Sixten och Bertil sprang ut i trädgården och lekte.

Eftersom det är måndag har jag haft pluggdag och Sixten har varit hemma, och jag har knappt gått utanför dörren i det här kalla vädret. Andreas däremot fick ett infall och drog till Skansen med övriga barn. Jag fattar inte hur han orkar, sånt där påhittigt mäktar jag aldrig med på egen hand med barnen. Särskilt inte när det är blåsigt, 2 grader och snöblandat regn. Men de hade en toppendag tydligen, med korvgrillning, ponnyridning, Lill-Skansen och spunnet socker.

Framåt eftermiddagen fick vi besök, för mormor & Nisse ska vara här några dagar på lovet. Bertil var peppad till tusen, för han visste att det vankades ytterligare några födelsedagspresenter. Ett pussel, varma ullkläder och en låda med massor av utklädningsgrejer fanns i paketen. En del av grejerna i lådan fanns kvar från min utklädningslåda när jag var liten, så det var lite nostalgi att plocka fram gamla hattar, pannband och väskor. Bertil och Gunnar provade allt i ett himla tempo. Tror det blir mycket rolig lek med de grejerna framöver.

Vintertid

Jag kan faktiskt inte fatta hur smidigt det gick med övergången till vintertid, åtminstone första dagen. Den där extra timmen (som jag tyvärr upplevde live eftersom jag hade svårt att somna om inatt) sov de två små sig igenom. Och sen sov de vidare på morgonen. Ganska exakt en timme längre än vanligt, båda två. För bra för att vara sant ju! Gunnar sov till 06.40 och Bertil till 07.15 (enligt vintertiden alltså). Så Gunnar fick kämpa på fram till lunch och sov middag vid kl 12 som han brukar, och sen la jag dem vid kl 19.30. En helt vanlig dag med andra ord. Ja, förutom att det var svinkallt ute, att de första snöflingorna kom idag och att det blev mörkt vid kvart över fyra.

En annan sak som var ny idag, var hur Bertil och Gunnar lekte tillsammans. Bertil var doktor och Gunnar ställde snällt upp som patient. Sen satt de och härmade varandra vid matbordet, och sprang omkring med likadana röda bunkar på huvudet. Det var verkligen som ett nytt samspel mellan dem. Fantastiskt att följa, och hoppfullt inför de kommande åren. Bertil säger ju då och då att Gunnar är hans bästa kompis, och vi hoppas ju innerligt att det håller i sig, och att Gunnar kommer känna samma sak. Syskon när det är som bäst.

Första kalaset!

Ja, då har Bertil haft sitt första pyttelilla kompiskalas. Om man fyller tre år får man bjuda tre kompisar. Det blev Bertils tre närmaste hemmakompisar, och fast vi så klart gärna hade haft ännu fler vänner här så var det precis lagom storlek på kalas. För med småsyskon plus födelsedagsbarnet själv och hans egen lillebror och vi föräldrar, så var vi ju plötsligt 11 personer.

Bertil var taggad från sekunden han vaknade, och det var en lång väntan till kl 14. Men vi städade, bakade chokladkaka, blåste ballonger och dukade, och sen kom kompisarna till slut. Bertil blev överlycklig för sina presenter, och sen lekte barnen (högljutt) innan vi sjöng “Ja må han leva” och åt tårta. Sen lekte de med lera en lång stund, och så var det fiskdamm och så var kalaset slut. Helt perfekt, alldeles lagom nivå och Bertils kommentar efteråt var att ALLT var roligt med kalaset. Nöjdare kan man inte bli.

Babykyrka med en vän

Idag har vi varit på utflykt in till stan, minsann. Det händer inte varje dag. Men vi ville gärna åka till Gustaf Vasa kyrka och vara med på Babykyrka med min vän och f.d. kollega Sandra. Det var hemskt längesen vi sågs, men det var så härligt att ses nu! Och att vi dessutom fick vara med på en välbesökt och mysig sångstund i kyrkan var ju ett stort plus.

Bertil var väldigt fascinerad av den stora och pampiga kyrkan. Men när det kom mycket folk blev han lite blyg. Dessutom var det nästan bara bebisar, så han satt mest i Andreas eller mitt knä. Den vanliga musikern var förresten sjuk, så Andreas ryckte in och kompade på gitarr. Han är så sjukt grym på att hänga på, t.o.m. om han inte ens har hört låten innan. Jag blir alltid lika imponerad och stolt. Sen råkar ju Sandra vara en av de duktigaste sångerskor jag träffat, så det var en fröjd att lyssna och sjunga tillsammans.

Efter samlingen var det fika, och då hann vi prata ikapp lite grann också. Vi har ju hunnit dela mycket, även om vi egentligen inte känt varandra så länge. Sandra gjorde praktik på mitt jobb precis i slutet av sin prästutbildning, och vi fann varandra direkt. Sen var vi med på hennes prästvigning, och några månader senare vigde hon oss som sitt första brudpar. Hon har döpt Bertil och Judith också, och planen var förstås att hon skulle döpa Gunnar och Sixten också men det gick inte att lösa rent praktiskt. Vi vaggade runt gravida på jobbet båda två under 2015, och hennes dotter är bara två månader äldre än Bertil. Så även om vi inte lyckats träffas så ofta efter att hon bytte jobb och jag är hemma, så har hon en särskild plats i vår familj och i mitt hjärta. Fint med såna vänner!

Bertil 3 år!

Idag har vi fått fira att världens bästa Bertil blivit tre år. Hurra! Det blev en bra dag, även om det innebär en del utmaningar även att ha födelsedag. Som att diskutera 40 gånger när vi egentligen ska äta tårtan. Och bryta ihop varje gång svaret blev “efter middagen”.

Vi började dagen med paket – byxor, pyjamas, lego och den hett efterlängtade SPRINGCYKELN! Han såg så stolt ut. Sen ville han inte under några som helst omständigheter prova den utomhus. Det sparar vi till en annan dag. Vi bakade chokladtårta istället. På eftermiddagen var vi på öppna förskolan och Bertil talade glatt om för alla att han fyllde år. Sen fick han feeling och ledde en egen sångstund. Herregud vad fin han är ! Spelade trummor, bestämde sånger och tog i från tårna när han sjöng.

På kvällen var Sixten och Judith här, och vi åt middag och TÅRTA. Med strössel och vindruvor och grädde. Av storasyskonen fick han ärva ett Pippi-hus, och ett eget memoryspel.

Nu har 3-åringen somnat. Jag tror han är nöjd med dagen, för framåt eftermiddagen började han redan prata om när han ska fylla fyra år.

Tidsresa

Vissa dagar blir tidens gång så påtaglig. Idag hamnade vi i Lillängsparken, som var vår närmaste lekpark när Sixten och Judith var små.

Att vara där med två nya småbarn var en tidsmarkör i sig. Jag minns andra höstiga dagar där med bara Sixten, och sedan med båda barnen. Att jag ammade Judith, några dagar gammal bara, på bänken i den tidiga aprilsolen. Jag minns foton jag har tagit när Sixten och hans kompis har gjort lövkransar, eller en bild av Judith på sandlådekanten med en grillad korv i handen. Och i samma t-shirt som Gunnar brukar ha på sig nu.

Mitt emot lekparken ligger ett hus. Där bor samma familj som då, det såg jag på brevlådan. Vi brukade höra deras barn leka i sin trädgård. De var några år äldre än Sixten och Judith. Idag när jag satt där, på samma soliga bänk, körde ett av de barnen iväg på sin moppe. Aldrig har väl tiden känts så fysisk, som att glappet nästan går att ta på.

Ikväll har jag nattat vår tvååring. Imorgon vaknar han som treåring. Sa jag att tiden går?

Höstdagar

Idag har det varit regnigt och blåsigt. Vi var hemma hos våra kompisar för lek och god lunch på förmiddagen. Eftermiddagen blev en gnällig historia, men vi kämpade oss ut i det blöta en stund i alla fall.

Tur då att det var soligt och fint igår i alla fall! Så bilderna är från vår lilla skogspromenad igår förmiddag. Vi tittade på löv på marken, pratade om höst och att träden ska sova över vintern, om barrträd och kottar. Sen gav vi oss på jakt och Bertil lärde sig känna igen tall- och grankottar. Vi tittade på utsikten från berget också. Och så åt barnen smörgås. Ingen utflykt utan picknick.

1 & 400. Hurra!

Idag firar bloggen ett år! Och som av en lycklig slump sammanfaller det med mitt 400:e inlägg. Jag började för att jag hade en sån uppdämd längtan efter att skriva igen, och när jag väl började kunde jag visst inte sluta.

Nu har jag alltså bloggat mer eller mindre varje dag i ett helt år. Ibland två inlägg samma dag, och någon gång har jag inte hunnit med. WordPress påstår att jag har postat 214 dagar i följd i alla fall. Om vardag, barn, skrivande, ångest, plugg, drömmar, sommarlängtan, värmebölja, mat, utmaningar, sömn och solsken.

Skrivarglädjen är det inte något fel på, det kan jag lova. Dessutom är det ju så härligt att ha denna dagbok att bläddra i, särskilt för mig som är så svag för nostalgi och tillbakablickar. Och för mig är skrivandet också världens bästa terapi. Ja, det vet ju ni som har läst om min beslutsångest i tid och otid.

Tack alla ni som har läst och kommit med pepp och glada tillrop! Jag kommer fortsätta blogga förstås. Men kanske att jag tillåter mig själv en dags paus ibland, när annat i livet är mer brådskande.

Kramar! /Mimmi