Små steg framåt

Jag fortsätter med varannan-dags-humöret, tydligen. Alltså har det varit en bra dag idag och det var ju skönt. Det kan ha hjälpt att jag fick sova okej inatt och att det var min pluggdag, så jag var hemma i lugn och ro i flera timmar. Helt ensam var jag förstås inte, för Judith var fortfarande sjuk och hemma från skolan. Men hon piggnade till efter lunch och är nu hos sin pappa. Vi hade det mysigt hemma, åt lunch och fixade håret och pratade om ditt och datt. Men vi tyckte båda att det var lite för tyst i huset när småfolket var borta. Andreas tog med dem till nya öppna förskolan och bibblan, och de hade också en mysig dag tillsammans.

Äntligen känns det som om jag kommer lite framåt, åtminstone med beslut kring pluggandet. På tiden, med tanke på att terminen började redan för en vecka sedan. Jag har i alla fall påbörjat och bestämt mig för två kvartsfartskurser på distans på Linnéuniversitetet. En i illustration och en i typografi och grafisk design. Det bästa är att nu när jag väl har börjat så tycker jag att det är riktigt roligt. Idag har jag lyssnat på en föreläsning om Good Illustration, letat exempel på bra och dålig illustration och skrivit en inlämningsuppgift om mina reflektioner kring två exempel. På engelska. Jodå, här får hjärnan sätta igång och leverera direkt.

Det har också börjat röra på sig på jobbfronten. Nya besked som sätter saker i ett annat läge. Ibland är det svårt här i bloggen att avgöra vad jag kan skriva och inte, och just det här får bli lite luddigt för jag kan inte gå in på detaljer. Men jag håller tummarna för lite flyt och att saker klaffar, för det skulle underlätta en hel del för mig. Jag återkommer i frågan när jag har lite vettigare saker att berätta. Det känns åtminstone skönt att jag kommer närmare ett beslut, även om det är små steg framåt. Och säkert något bakåt också.

Valdag och slut på energi

Lite varannan-dag-känsla här för tillfället. Dålig dag i fredags, betydligt bättre igår, men idag känns det väldigt motigt igen. Då har jag ändå fått sova hyfsat två nätter i rad. Fast det är klart, två hyfsade nätter räcker knappast för att återhämta sig när man lider av kronisk sömnbrist.

Just nu kryper det av ångest i kroppen. Allt känns så jobbigt. Bertil har varit olidligt gnällig idag, jag har varit en usel mamma och skrikit på honom, jag håller på att bli galen av alla ljud runtomkring mig, Judith som hostar och ställer tusen ologiska frågor, Gunnar som måste stoppas från grejer hundra gånger i timmen, Sixten som ser så uttråkad ut och retas med sin syster, alla grejer som ligger utspridda i huset, all tvätt som jag inte hinner med… Och det är ju inte barnen som är jobbiga, det handlar ju bara om att min energi är slut. Och så alla dessa omöjliga beslut som jag aldrig kan fatta, om jobb, resa, föräldraledighet, framtid… Usch, bara depp och gnäll från mig idag.

Vi var i alla fall och röstade på morgonen. Promenerade i höstsolen hela familjen och gjorde vår medborgerliga plikt. Högtidligt och fint. Jag tog en bild av oss på skolgården och insåg att vi hade blått på oss allihop. Det var kanske smart att kamouflera sig här i det väldigt blåa Nacka, men i valkuverten blev det förstås grönt och rött. Nu blir det ett öga på valvakan under kvällen och jag hoppas innerligt att det blir ett resultat som går att leva med de närmaste fyra åren. “May your choices reflect your hopes, not your fears”. Ett citat av Nelson Mandela som jag såg på Instagram. Tänk om folk hade fattat det. Så annorlunda debatten och valresultatet hade kunnat se ut.

Järnboost

Barn och mat är ju en ständig källa till funderingar. Ingen av mina barn är särskilt intresserade av variation och nymodigheter. Även Gunnar har antagit ett mer skeptiskt förhållningssätt till det vi serverar och ratar en hel del grejer numera. Och får han välja så ammar han gärna istället för att äta mat. Men jag försöker ta det lugnt och inte stressa upp mig när barnen inte äter så mycket. De får ändå i sig tillräckligt tror jag, eftersom de mår bra och har massor av energi och är glada (för det mesta).

Det enda som jag oroat mig över är järnet. Barn behöver ju mycket järn när de växer. Vi som dessutom inte äter kött måste kompensera lite extra, men järnrika grejer som spenat, bönor och torkade aprikoser äter de knappast med någon större aptit. Men nu äntligen har jag hittat grejen! Min kompis som är vegan tipsade mig om att göra järnbollar och en kaka med massor av järn. Jag var inte helt säker på att barnen skulle uppskatta att det såg ut som fika men inte smakade så sött. Men de slukade både bollarna och kakan!

Jag freestylade som vanligt lite med mängderna, men jag ger er originalrecepten för bästa effekt. Min kaka blev nästan som en moussetårta som äts med sked, men den ska tydligen vara mer lik en brownie. Prova er fram, för det här måste ni verkligen testa. Och vill ni ha massor av fin inspiration så rekommenderar jag att ni följer min kompis härliga vegan-konto på Instagram, @fruveganwasiljeff. Man behöver inte vara vegan för att bli sugen på allt gott hon tipsar om!

JÄRNBOLLAR (14 mg järn totalt)
3 msk hampafrön
1 msk solrosfrön
1 msk oskalade sesamfrön
1 msk pumpafrön
5 st torkade aprikoser
5 st urkärnade dadlar
1/2 dl hirsflingor
1/2 dl havregryn
1 msk kakao
3 msk smält kokosolja (gärna smakneutral)
1 msk kakao
Vaniljpulver
Kokosflingor

Blötlägg alla fröer och aprikoserna för att kroppen lättare ska ta upp näringen. Mixa alla ingredienser och rulla till bollar, rulla dem i kokos och förvara i kyl eller frys. Drick eller ät något med C-vitamin till för maximal järneffekt!

JÄRNKAKA (30 mg järn totalt)
1 dl pumpakärnor
3 msk hampafrön
1/2 oskalade sesamfrön
1/2 dl solrosfrön
10 st blötlagda aprikoser
1 pkt svarta bönor (sköjda, avrunnen vikt 230 g)
5 st urkärnade dadlar
1/2 jordnötssmör
3 msk kakao
4 msk smält kokosolja
1/2 dl färskpressad äppeljuice
Vaniljpulver efter smak
2 msk nyponskalsmjöl (för C-vitamin, kan uteslutas)

Mixa ihop i matberedare. Lägg i form klädd med bakplåtspapper och ställ att stelna i frysen. Skär i bitar. Förvaras i kyl eller frys (ta fram och tina en stund innan de ska ätas). Bli inte avskräckta av bönorna, den är verkligen ljuvligt god!

Sömnhaveri och sjukling

Nej fy sjutton vilken sopig dag det här har varit! Kanske mest på grund av den katastrofalt usla natten. Det gick så bra när jag slutade nattamma för en dryg måndag sedan, och sedan hade vi rätt så bra sömn i två veckor. Men efter det har det spårat totalt. Gunnar vaknar tidigt, tidigt på morgonen helst före klockan fem (eller redan under natten, 01.50 var klockan inatt) och är arg som hundra jordgetingar och gallskriker. Om jag går upp och erbjuder lite banan, vatten eller smörgås så skakar han demonstrativt på huvudet och pekar på soffan tills jag sätter mig där och ammar honom. Japp, för han har kommit på tricket att får man inte amma i sängen så får man tvinga sig till att bli ammad uppe. Suck. Efter amningen inatt så somnade han i alla fall, vilket jag tyvärr inte gjorde. Men jag hann sova en timme mellan kvart i fyra och kvart i fem innan cirkusen drog igång igen. Så nu ger jag upp. Jag ska så snabbt som möjligt trappa ner amningen på dagen med målet att ta bort den helt, och tills dess så får han helt enkelt amma i sängen om han vaknar. För poängen med att sluta nattamma var att sova bättre, inte att förvandlas till en zombie.

Det är svårt att få en toppendag efter en sån natt. Jag har ett stort sömnbehov, så två veckor med usel sömn börjar ge konsekvenser. Jag är trött och grinig, har inget tålamod med barnen, suckar och pustar och tycker det mesta är jobbigt. Nu måste det vända.

Sen tycker jag också att vi har haft otur med början på hösten. Först var Sixten sjuk hela första skolveckan, och sen bytte Judith av i slutet av andra veckan. Och hon har inte hämtat sig riktigt, utan fortsatt att vara småhängig och hostig. Tills idag, när hon istället ligger däckad med 39 graders feber, halsont och huvudvärk. Stackaren! Sjuk igen istället för frisk, alltså. Bingo. Både Bertil och Gunnar har varit snoriga också, men sluppit feber. Men tydligen ska man inte ropa hej för tidigt…

Det är i alla fall fredagskväll. Alltid något!

Dags att välja

Bara dagar kvar till valet. Som med allt annat i mitt liv just nu har jag svårt att bestämma mig. Men det fina med valet är ju att man kan gör en valkompass och få svar på frågan: Vad ska jag rösta på? (Önskar liknande funktion när det gäller övriga områden i livet också, tack.)

Jag tycker utmaningen är att hitta ett parti där jag håller med om tillräckligt mycket för att lägga min röst på dem. SVT:s valkompass bekräftade i alla fall att jag är mer vänster än höger, vilket känns självklart. Bäst matchning fick jag med Miljöpartiet, och det lutar åt att jag röstar på dem. Det känns vettigt att markera att klimatfrågan är den viktigaste övergripande frågan i dagsläget.

Det som gör att jag inte känner mig helt hemma på vänsterkanten är deras familjepolitik, eller snarare bristen på den. Jovisst, jag ser poängen med delad föräldraförsäkring som politiskt styrmedel, men jag har så svårt för detta att en lösning ska passa alla. Och framförallt saknas barnens perspektiv. Hur mår de av att föräldrar stressas att gå tillbaka till arbetet och lämna sina små på förskolan, ofta långa dagar?

Utan att vara väldigt insatt så stämmer min syn på familjepolitik snarare överens med KD och SD. Det känns ju bedrövligt sorgligt. Aldrig i livet att jag ens skulle överväga att rösta på SD. Jag har ju sett hur SD:s program har cirkulerat och hur kommentarer som “kvinnofälla” och “tillbaka till spisen” duggat tätt. Att det anses vara en fälla att välja tid med sina barn är ju så bakvänt att jag inte vet vad. Alla som gått i jobbfällan då?

När jag hörde en intervju med en Centerpartist blev det i alla fall tydligt varför jag inte kommer rösta borgerligt. Den sänkta skatten som han vurmade för skulle ge mer pengar i plånboken. Och vad skulle vi då göra för pengarna? Jo, konsumera mera. Vi skulle köpa mer varor och på så sätt skapa fler jobb och mer skatteintäkter. Detta känns så omodernt. När ska vårt överflöd istället börja gå till mindre arbetstid och mer tid med barnen?

Ja, alla röstar som de vill förstås. Det viktiga är att man röstar. (Och inte råkar rösta på SD.)

Must och mos

Förra veckan plockade vi ner i stort sett alla äpplen från våra två träd. Den ena sorten är Transparent Blanche som mognar tidigt på säsongen, så de började trilla ner och vi fick skynda oss att plocka. De var inte något vidare goda att äta, så vi behövde ta vara på dem på annat sätt. Den andra sorten vet jag inte vilken den är, men det är äpplen som skiftar i rött och är betydligt godare att äta.

Vi samlade i alla fall ihop alla fina äpplen från båda träden och lämnade in på Värmdö musteri i fredags. Idag kunde vi hämta åtta fina glasflaskor med supergod must på vår egen skörd. Vilken lyx!

De äpplen som var lite skadade tog jag hand om och rensade, och så kokade jag mos på alltihop. Jag fick nog ihop ungefär 15 burkar i olika storlekar, plus några påsar som ligger i frysen nu. Väldigt enkelt att göra, jag skar bara bort det som var dåligt plus pinnen och den lilla knoppen längst ner, och så slängde jag i äppelbitarna med skal, kärnhus och allt. Kokade några minuter i vatten, passerade genom sil och rörde ner ca 2 dl socker, 1 krm vaniljpulver och 1 krm askorbinsyra per liter mos. Eftersom det är så lättsockrat så har det nog inte så lång hållbarhet, men några månader i kylskåp klarar det säkert. Så nu har vi äppelmos både för eget bruk och för gå-bort-present-bruk för ett tag framöver.

Måste bara nämna vad som hände på förmiddagen. Jag hade med mig Bertil och Gunnar, och vi stannade till i Nacka Forum för att handla några grejer lite snabbt på vägen. Tog en kundvagn, satte Gunnar i barnsitsen och Bertil i själva vagnen och rullade den någon meter framåt. Då vek sig ena framhjulet så att hela vagnen kantrade. Det blev så tungt att jag inte kunde hålla emot, och Gunnar slog huvudet i asfalten och Bertil klämde fingrarna under kanten på vagnen och kunde inte komma loss. Jag blev fruktansvärt rädd och skrek högt, och det gjorde barnen också. Ingen gjorde sig illa ordentligt, men jag var riktigt skärrad. Tacksam ändå att det gick bra.

Hemmadag och föräldramöte

När dagen börjar före klockan fem på grund av sovvägrande unge så vet man att det kommer vara uppförsbacke. När Judith är hängig och behöver stanna hemma från skolan så vet man att det dessutom blir en heldag hemma. Det känns minst sagt utmanande. Bertil är ofta ganska missnöjd när vi bara är hemma och vill helst att vi ska gå iväg och hitta på saker.

Jag tycker ändå dagen har gått helt okej. När Gunnar sov på förmiddagen passade vi på att plocka fram vattenfärger och pennor, och så satt vi tillsammans och målade en bra stund. Lunchfixandet var som vanligt ett lågvattenmärke. Jag fick improvisera ihop pizzor på tortillasbröd med Gunnar på ena armen och Bertil gnällande kring benen. Hade så klart varit smartare att förbereda medan Gunnar sov, men det är också värdefullt att få göra saker i lugn och ro med Bertil när vi har chansen.

Mindre bra gick det sen när Gunnar sov igen på eftermiddagen. Då behövde jag kolla på en föreläsning på nätet, så Bertil och Judith fick kolla på tv. Tyvärr passade grävmaskinen ute på gatan på att gräva av internetkabeln precis då, så det gick åt skogen. Kände mig en smula motarbetad. Nätet blir vi nog utan några dagar. Perfekt.

Toppade kvällen med föräldramöte i skolan och en sträng rektor som meddelade att ledighet inte kommer beviljas ens en dag utom i särskilda fall. Nej då, för här värnar de elevens rätt till lärande i alla lägen. Livet är det tydligen mindre noga med, tänker jag. Orkar knappt tänka på skolplikten och den snäva synen på lärande som något isolerat som bara kan ske innanför skolans väggar, för det gör mig helt galen. Undrar hur länge övertron på skolan kommer att leva kvar och när skolan till slut kommer att tvingas förändras för att passa den tid vi lever i nu?

På väg framåt

Måndag och terminsstart. Jag måste ju kvala in som jordens mest veliga människa, så jag vet fortfarande inte helt säkert vad jag ska plugga. Jag började i alla fall med illustrationskursen idag, och den känns överkomlig. Och lite inspirerande också, faktiskt. Den kursen vill jag läsa, känner jag. Väntar nu på svar på mina sena ansökningar och hoppas att jag under veckan landar i vilka kurser det blir. Känns ändå vettigast att börja för att behålla SGI:n, och blir det omöjligt att genomföra så får jag hoppa av.

På förmiddagen var jag också på besök i den vanliga världen. Träffade min chef över en fika för att diskutera hur, när, om och hur mycket jag ska börja jobba igen. Innan mötet hade jag sån ohygglig ångest, inte för att det är hemskt att träffa min chef men för att jag inte hade några som helst besked att komma med.

Det blev ändå ett riktigt bra samtal. Jag var lite försiktig i början och lyssnade av hur läget var, hur tjänsten ser ut nu, vad som är på gång, m.m. Sen berättade jag lite om hur våra planer och förhoppningar inte gått i lås, och hur vi tänker kring jobb framöver. Jag sa att jag gärna vill jobba 50% om möjligt, för att vi ska kunna fortsätta ha barnen hemma. Det bygger ju på att Andreas också kan göra det, så vi kan dela hälften hälften på både jobb och hemmatid. Det kändes bra att säga det. Däremot kanske det inte passar något vidare med min nuvarande tjänst. Men hon stängde inte alls dörren, utan kom med flera idéer som skulle kunna vara intressanta.

När jag gick därifrån var jag väldigt lättad, så skönt att ha samtalet avklarat. Men klokare är jag inte. Alternativen är snarare ännu fler. Så jag måste fundera vidare, vi måste räkna på den ekonomiska biten och jag måste tänka vad som är bäst för familjen, både nu och på lång sikt. Och vad jag skulle må bra av.

När jag skriver ner det så här så ser jag att jag också skulle behöva hitta till känslan av vad jag VILL. Inte bara måste och borde. Om jag kunde skynda på och hitta mina inre drivkrafter och mål innan den första oktober så skulle det sitta fint. Då har jag utlovat något slags besked. Håll tummarna för mig.

God vegogryta

På sommaren vill jag bara äta sallad. Men nu börjar det bli läge för värmande mat. Och te i stor mugg, efter att inte ha druckit något varmt på flera månader.

Jag lånade boken Vego hela dagen! av Mattias Kristiansson på bibblan. Han är inblandad i det mesta som handlar om vego och vegan i Sverige. Den här boken riktade sig särskilt till “unga matälskare”. Sixten, 11 år, bläddrade igenom hela boken och kommenterade varenda sida. “Jaha, pannkakor, det brukar det väl inte vara kött i?” “Jaha, korv stroganoff med vegetarisk korv? Det var väl inte så svårt att hitta på.” Han är inte lättimponerad. Så vi provlagade när han inte var hemma, för husfridens skull.

Vi hade ett blomkålshuvud i kylen och testade ett recept på blomkålscurry. Jag är alltid lite tveksam när recepten är avsedda för barn, men det här blev jättegott. Bertil och Gunnar åt också en del, tillräckligt för att räknas som godkänt. Vi stekte varsitt tortillasbröd till också, jag tycker det är så gott att doppa i grytor och äta med händerna. Och så på med en massa koriander på tallriken, förstås!

Enkelt att laga, god smak, värmande och helt veganskt. Det här lagar vi igen! (Receptet och bilden lånar jag från boken för min uppläggning blev inte särskilt snygg.)

1 september, då och nu

Alltså, livet ändå. En lång följd av dagar. Tiden som går. Och Facebook som påminner en om just detta.

Igår läste vi en Mulle Meck-bok med Bertil, och sa att vi kanske kunde åka till Mulle Meck-parken i Solna någon dag. Imorse bestämde vi att vi skulle passa på att åka dit idag. Sen såg jag på Facebook att vi hade varit där just den 1 september ett annat år.

1 september 2012. Sex år sedan. Andreas hade flyttat hit till oss i Stockholm för några månader sedan. Han började just komma in i vardagen med två barn. Att behöva dra iväg till lekplatsen på helgen var han inte helt van vid ännu.
Jag skrev på Facebook:
“Är det här småbarnslivet – att stå på en regnig lekplats?” undrade Andreas idag.
Japp. Men större delen av året är det ännu kallare.
#realitycheck

Nu stod vi där igen. Inte med Sixten & Judith, utan med våra två gemensamma barn. Lite mellis i ryggsäcken, springa efter barnen som drar åt varsitt håll, dyngsura kläder efter vattenlek, oavslutade meningar. Vardag sedan länge för oss. Ändå så fint på något sätt. Som en cirkelrörelse, tillbaka på samma plats på samma datum, för att få stanna upp och reflektera.

Tänk allt vi inte visste då, allt som väntade oss. Både tuffa tider och ljuvliga dagar tillsammans. Två nya barn som fyller livet med både kärlek och utmaningar. Många timmar på lekplatser, i regn och sol. Många timmar av samtal, planer, drömmar, idéer. Vad vore jag utan honom? Bara halv. Tänk vilken tur att vi har varandra.

Om sex år, vad gör vi då? Vet inte, men vi gör det garanterat tillsammans.

16375954587_8a9776b074_k.jpg

Sixten och Judith i parken 2012