Bröllopsdag

Fyra år sedan vi gifte oss, Andreas och jag. Vilken fin dag det var! Det blev precis så som vi hade hoppats – mycket fokus på själva vigseln i kyrkan, och sedan ett härligt, avspänt mingelkalas efteråt. Buffé, musikquiz, massor av vänner och familj – allt det bästa som vi hade önskat oss!

Vi har det så bra tillsammans. Livet är inte rosaskimrande och enkelt, men vi trivs verkligen med varandra. Vi väljer allra helst att göra saker ihop, allt från att åka bort över helgen till att storhandla, vika tvätt eller ta en promenad för att få barnen att somna. Det är jag tacksam för. Och visst är det motigt och jobbigt ibland, men aldrig någonsin tvivlar jag på oss. Innan vi gifte oss var det stormigt emellanåt, av många olika anledningar som i 99 procent av fallen berodde på mig. Men när vi väl hade gift oss var det som att jag vågade slappna och verkligen vågade lita på att det var vi, för alltid.

Idag firar vi alltså fyra år som gifta. Fruktbröllop är det tydligen, vilket ju bara är knasigt. Men vi omfamnar detta och firar med äppelkaka till efterrätt, en lagom nivå av firande en hektisk torsdag. Bakad av Judith och Bertil smakade den extra bra. Och tre fina rosor kom Andreas hem med till mig.

Nu åter till vardagen med läggning, disk och packning. Tur att vi har varandra!

Sommarvindar

Sommaren kom tydligen på besök igen. Gissar att det är det sista vi ser av den på många månader. Idag har det varit över 20 grader varmt, men väldigt blåsigt. Ljuvligt ljumma vindar. Plötsligt känns hösten långt borta. Åh vad intensivt jag önskar att det inte blev mer höst (eller vinter) än så här! På’t igen med ännu en sommar, det röstar jag för.

Vi har haft en mysig dag med ett par av hemmakompisarna på lek- och lunchbesök. Det var lika delar lek och bråk idag, ovanligt svårt att samsas och dela med sig. Men ändå var Bertil förkrossad och sur på mig när de skulle gå hem, för han ville bygga ännu mer med lego med kompisarna. Tur att vi ses ofta så det blir fler chanser att bygga. Eller bråka, beroende på humör.

Nu har allting ordnat sig inför helgen i Vimmerby. Sixten och Judith har fått ledigt på fredagen, så vi åker hela familjen. Vi ska bo i Smålandsbyn och på lördagen när jag är i skolan så tar Andreas med sig barnen på Astrid Lindgrens värld. Jag hoppas det blir en bra helg för allihop. Känns både roligt och pirrigt att åka dit, med nya klasskompisar, föreläsningar och skrivövningar. Dags att förbereda det sista nu!

Snart tre år…

Häromdagen var det Gunanr som fick ta emot en dos gnäll angående sina sömnvanor. Eller bristen därpå. Nu är det Bertils tur. Hans sömn är det – som tur är – inget fel på. Men humöret däremot. Det lämnar en del övrigt att önska.

Bertil har ju varit ganska lugn och behaglig ända sedan han föddes. Påhittig och busig, absolut, men mjuk på de flesta sätt. Så trodde jag kanske att det inte skulle bli så mycket dramatik när han närmar sig tre år. Fast det blir det förstås, oundvikligen. Han får såna vansinnesutbrott just nu, då han bara står och gallskriker rakt ut. Man tror han ska tappa rösten men det gör han (tyvärr) inte.

Vårt tålamod är nere på botten. Vi försöker att inte hamna i konflikter i onödan, men det är ju också Bertil som söker dem. Han vill testa var gränserna går och övar på hela känsloregistret.

Orsak till urspårning, några exempel:

  • En banan som jag delade på mitten
  • Ett päron som han ville ha men sen ville byta mot glass
  • Stänga av tv:n
  • Fel strumpor
  • Att han inte ville äta frukost
  • Att vi andra, trots det, åt frukost
  • Gå ut
  • Gå in
  • Gå upp

Ja, ni fattar. Allt, helt enkelt. Igår tjöt han för att pinnen på hemgjorda glassen hade lossnat. Den fick Andreas tejpa fast. Jo, på glassen. Att glassen smakade plast och klister var tydligen ett mindre problem än att äta glass i skål. Ja sånt är livet med en blivande treåring.

Över tröskeln. Lycklig!

Bara man kommer igång så brukar ju det mesta kännas lättare. Precis så blev det med de här bryderierna kring pluggandet. Nu har jag lämnat in första uppgiften på skrivarkursen, hunnit läsa några böcker, hittat litteratur på bibblan och förberett en bokpresentation. Plötsligt känns det enkelt. Och framförallt känns det roligt. ROLIGT! Så där med-stora-bokstäver-roligt.

Jag får förstås lite prestationsångest när jag läser en del av de andra texter och tycker att de är så mycket bättre än min simpla text. När jag läser studieguiden och försöker fatta hur jag ska skriva min läsrapport med referenser enligt Harvard-systemet fattar jag inte heller mycket. Man kan tydligen välja Oxford istället. Det verkar vara samma krångel, om man frågar mig. Men jag tänker att det inte ska få stå i vägen för allt det andra, det kreativa och spännande. Själva skrivandet.

Vi ska göra en hel del skrivövningar under hösten, ge respons på varandras texter och jobba med dialog, lättläst, bilderböcker och faktatexter. Och sist men inte minst starta upp ett eget skrivprojekt, som vi sedan ska jobba med under hela vårterminen. Fattar ni hur drömmigt att få göra det???!!! Att få ägna tid åt att hitta på historier; fantisera, formulera och fila. Under arbetet dessutom respons från andra som älskar att skriva för just barn och unga. Och som grädde på moset få handledning av lärare som själva är författare. Hur grymt?! Det kommer bli en massa arbete, men just nu känns det bara overkligt häftigt att få den här chansen.

(Påminn mig gärna om detta runt jul, när jag kommer att slita mitt hår över fotnoter, källförteckningar och trassliga resonemang som inte leder någon vart.)

Och jag vågar knappt säga det, men jag försöker samtidigt hålla kvar de andra två 25%-kurserna också, som jag redan hade påbörjat. Illustration och Typograpy and Graphic Design. För det är också kul. Men de lägger jag bara ner om jag känner att det blir för mycket om ett tag. Frågan är väl snarare när än om.

Sömnkampen

Gunnar, Gunnar, Gunnar… Söt som en sockerbit och envis som hundra åsnor. Det är bara att konstatera igen att varje barn har sin egen personlighet, och att inte ens med fjärde barnet finns det någon garanti för att gamla knep kommer att funka.

Vi tog bort nattamningen i början av augusti. Det tog tre nätter, sen sov han jättebra. I drygt två veckor. Sen dess har vansinnet bara eskalerat. Skrik och gråt på nätterna för att tvinga mig att gå upp och amma honom i soffan. Mycket värre än att bara amma i sängen. Poängen med att ta bort nattamningen var ju att sova bättre, inte sämre. Så till slut, efter några veckor med katastrofalt dålig sömn, gav jag upp och ammade honom i sängen på natten istället. Först var det bara någon enda gång under natten, vilket var helt okej. Men under veckan har han trappat upp och är nu tillbaka på sitt gamla 5-6-7-8 gånger per natt.

Nu verkar han ha tagit nästa steg. Nu kan han absolut inte somna med Andreas på kvällen, utan jag måste vara där. Och idag gav han sig inte ens när jag kom dit. Nej, upp skulle han, och amma skulle han. Nej tack till smörgås, banan eller annat ätbart. Bara tutte.

Det är väl bara att bestämma sig och säga nej? Då har ni inte hört honom skrika. Eller sett honom rymma ur sängen tio gånger i rad och springa med bestämda steg ut till soffan. Åh, hur blev det så här? Jag som bara ville sova lite gott om nätterna efter ett års upphackad sömn.

Hämtmat

Till slut bara gjorde vi det. Tog steget. Handlade mat på nätet! Andreas har föreslagit det flera gånger och jag har även fått tips av kompisar (och bloggläsare!) om den här handla hemma-grejen. Ibland vet jag inte riktigt varför jag är motvillig till att testa saker, men det har liksom tagit emot. För när man väl behöver handla så finns det inte tid att förbeställa och fixa, utan då är det NU smöret är slut och tre blöjor kvar i skåpet och inget bröd. Plus att jag har tyckt att det verkar så dyrt att handla online.

Så redan förra helgen gjorde jag en inventering av de butiker som erbjuder hämtning eller hemkörning här i närheten. Lyxen med att bo i storstan är att det finns många alternativ. Utmaningen är istället att välja. Men tillsammans med barnen valde jag tio varor som köper ofta (t.ex. blöjor, jordnötssmör, fryst lax, filmjölk, morötter, flingor och mandelmjölk) och testade att göra en varukorg i fem olika matbutiker. (Obs, så här noggrant brukar jag inte gå tillväga! Men nu var det lite kul att jämföra priserna.) Om jag hade varit smart så hade jag sparat resultaten, men nu konstaterade vi bara att Willys och Hemköp hade nästan exakt samma priser. Ica Maxi, där vi brukar handla var betydligt dyrare och erbjöd ändå bara hemkörning. I särklass dyrast var Mathem, så slipper ni fundera på det. Eftersom Hemköp ligger i Nacka Forum så är det nära att hämta, så det valde vi.

På torsdagen gjorde jag en middagslista och så klickade jag i alla grejer på webben istället för att skriva en inköpslista på papper. Redan där sparade jag ju ett steg. Sen kostade det ynka 10 kronor för att de skulle plocka ihop och packa alla varorna åt oss. Alltså 10 kronor för att slippa en dryg timme i mataffären med allt vad det innebär. Lätt värt! Bara att klicka i en lucka på tre timmar när vi ville hämta maten.Betala. Klart.

Igår efter Andreas slutade jobbet åkte vi dit och hämtade fem matkassar fulla med grejer. Billigare än en vanlig storhandling var det dessutom. Just nu känns det bara som win-win. Bonusen var att vi äntligen fick en perfekt mogen avokado, vilket ju är hundra procent omöjligt att lyckas med själv.

En vanlig fredag

Ja alltså, det var ju inte meningen att den här bloggen bara skulle handla om mig, min beslutsångest och mina studier. Men det har varit fokus under den här veckan. Bloggen kommer nog att behöva stå tillbaka till förmån för nyss nämnda studier, men jag ska försöka hålla igång och skriva en del om vår vardag och om barnen ändå. Jag älskar ju det, både skrivandet och att ha ord och bilder kvar.

Idag har vi i alla fall haft en fin dag. Först en natt med helt okej sömn – bara en sån sak! – och sedan en solig höstdag där vi var borta nästan hela dagen. Först stekte vi bananpannkakor att ta med som picknick, och sedan åkte vi till Luma-biblioteket i Hammarby sjöstad. Där fick sällskap av min kompis Caroline, alltid lika trevligt. Vi hängde på bibblan en stund och Gunnar hävde ut några kilo pekböcker på golvet medan Bertil balanserade på boklådorna. Då var det läge att gå ut. Picknick och lek i sandlådan på en av gårdarna i området och sedan promenad tillbaka till Sickla för att (äntligen!) få Gunnar att somna.

På eftermiddagen hann vi vara på öppna förskolan en stund, där Andreas jobbade idag. Bertil pysslade och Gunnar kastade bollar när han hade vaknat från middagsvilan. Alla nöjda. Dessutom var det bara vi och en familj till där, så det var ju lugnt och skönt när vi hade stället i princip för oss själva.

Här hemma blev det en lugn fredagskväll. Kvist-släkten på Västkusten träffades idag och hade andra upplagan av “Yvonnes årliga räkskiva”, och vi fick vara med på ett hörn via FaceTime och passade på att äta räksallad.

Skönt med en alldeles vanlig dag faktiskt. Trevlig helg på er!

Redan stressad

Om jag har tid att blogga? Nej, inte alls. Men det är skönt att rensa hjärnan på kvällen ändå. Och jag har hunnit skriva tre sidor dialog om en upphittad kattunge. Har pendlat hela dagen mellan “Jaaa! Det här blir kul!” och “Neeeeej! Jag kommer dö på kuppen!” Är verkligen inte övertygad om att det är rätt beslut att genomföra kursen, för var ska tiden komma ifrån? Och till vilket pris ska jag göra det här? Jag får fundera några varv till under helgen och sen bestämma mig. För det är ju lite av min specialitet, som ni vet vid det här laget.

Sömnbrist. Skrivarglädje. Promenad. Litteraturångest. Öppna förskolan. Idétorka. Biblioteket. Åka buss. Amma. Äntligen en idé. Laga middag. Skriva, skriva, skriva. Natta barn. Skriva för långt. Sudda. Handla mat på nätet. Referenslitteratur.

Det är lite hektiskt i min hjärna just nu. Tror jag behöver lite sömn. Eller bli lite mer som snigeln. En sak i taget så kommer man också framåt. Godnatt!

Let’s go!

Först och främst TACK för alla grattis och glada tillrop för att jag kom in på skrivarkursen! Fint att höra att så många tror på att jag hör hemma där. Jag har registrerat mig på kursen och har för avsikt att gå. Hurra! Däremot har vi inte löst första Vimmerby-helgen ännu. Jag kommer absolut inte att åka utan barnen i två dagar. Vi hoppas att vi kan ordna så att vi åker hela familjen, men har inte fixat alla detaljer ännu.

Nästa träff är i november, kanske är jag redo att åka på egen hand då. Eller inte. Jag går till hundra procent på magkänsla när det gäller att vara borta från barnen. Om jag känner att det känns okej och att det kommer gå bra så brukar det göra det. För då är vi båda redo. Annars blir det bara oro, tårar och ångest. Plus att Gunnar fortfarande ammar både dagtid och någon gång under natten. Det vill jag trappa ner i lagom takt, inte genom att jag försvinner bort.

Jaha, förutom allt det praktiska så ska jag ju börja plugga också. Försöker sätta mig in i studieguiden, hitta litteratur och få någon idé till första skrivuppgiften. Känns överväldigande just nu, men hoppas att jag hinner sortera och prioritera under kvällen.

Och samtidigt pågår vardagen. Idag utflykt till Nyckelviken med kompisarna. Och så en stund tillsammans med Bertil och vattenfärgerna på kvällen. Skönt ändå med barnen som får mig tillbaka till nuet och sätter stopp för alltför mycket grubblande.

Till slut – ett ja!

När saker väl börjar hända så blir det lätt ketchupeffekt. Jag skrev igår att jag hade börjat mina två distanskurser och att det kändes roligt. Och att det lite framsteg på jobbfronten. Det kändes så skönt! Beslutsångesten började lägga sig.

Och så idag kom mejlet. Det där som jag har väntat och hoppats på sedan mitten av juli. “Du är antagen till kursen Att skriva barnlitteratur.” Jag gjorde ett litet glädjetjut och var överlycklig. I ungefär en halv minut, innan tankarna snurrade igång i hjärnan igen. Jag hade släppt tanken på kursen. Ställt om till slut. Efter att ha mejlat och frågat upprepade gånger om det skulle bli någon reservantagning och i början av förra veckan fått beskedet nej, ingen reservantagning. Men tydligen ändå.

Så nu beslutsångest igen. Hade det varit en kurs helt och hållet på distans hade jag inte tvekat. Men det är tre obligatoriska träffar i Vimmerby, den första av dem redan nästa fredag-lördag. Jag kan inte åka bort i två dagar utan barnen. Det kanske låter fånigt eller som att jag borde släppa taget lite grann, men det svartnar på riktigt framför ögonen när jag tänker på det. Jag började kolla upp tåg och fick en rejäl ångestattack och började nästan gråta. För jag vill ju samtidigt gärna gå kursen. Hade behövt mer framförhållning för att hinna planera och hitta lösningar.

Så nu sitter jag och läser igenom studieguiden, vrider och vänder på mina alternativ. Igen. Story of my life just nu.

Det är en sån här dag, när saker bara ramlar över en, som man dessutom hittar en hundralapp på trottoaren. Inte en människa i sikte och långt ifrån närmaste hus. Tack världen.