Snart tre år…

Häromdagen var det Gunanr som fick ta emot en dos gnäll angående sina sömnvanor. Eller bristen därpå. Nu är det Bertils tur. Hans sömn är det – som tur är – inget fel på. Men humöret däremot. Det lämnar en del övrigt att önska.

Bertil har ju varit ganska lugn och behaglig ända sedan han föddes. Påhittig och busig, absolut, men mjuk på de flesta sätt. Så trodde jag kanske att det inte skulle bli så mycket dramatik när han närmar sig tre år. Fast det blir det förstås, oundvikligen. Han får såna vansinnesutbrott just nu, då han bara står och gallskriker rakt ut. Man tror han ska tappa rösten men det gör han (tyvärr) inte.

Vårt tålamod är nere på botten. Vi försöker att inte hamna i konflikter i onödan, men det är ju också Bertil som söker dem. Han vill testa var gränserna går och övar på hela känsloregistret.

Orsak till urspårning, några exempel:

  • En banan som jag delade på mitten
  • Ett päron som han ville ha men sen ville byta mot glass
  • Stänga av tv:n
  • Fel strumpor
  • Att han inte ville äta frukost
  • Att vi andra, trots det, åt frukost
  • Gå ut
  • Gå in
  • Gå upp

Ja, ni fattar. Allt, helt enkelt. Igår tjöt han för att pinnen på hemgjorda glassen hade lossnat. Den fick Andreas tejpa fast. Jo, på glassen. Att glassen smakade plast och klister var tydligen ett mindre problem än att äta glass i skål. Ja sånt är livet med en blivande treåring.