Sömnkampen

Gunnar, Gunnar, Gunnar… Söt som en sockerbit och envis som hundra åsnor. Det är bara att konstatera igen att varje barn har sin egen personlighet, och att inte ens med fjärde barnet finns det någon garanti för att gamla knep kommer att funka.

Vi tog bort nattamningen i början av augusti. Det tog tre nätter, sen sov han jättebra. I drygt två veckor. Sen dess har vansinnet bara eskalerat. Skrik och gråt på nätterna för att tvinga mig att gå upp och amma honom i soffan. Mycket värre än att bara amma i sängen. Poängen med att ta bort nattamningen var ju att sova bättre, inte sämre. Så till slut, efter några veckor med katastrofalt dålig sömn, gav jag upp och ammade honom i sängen på natten istället. Först var det bara någon enda gång under natten, vilket var helt okej. Men under veckan har han trappat upp och är nu tillbaka på sitt gamla 5-6-7-8 gånger per natt.

Nu verkar han ha tagit nästa steg. Nu kan han absolut inte somna med Andreas på kvällen, utan jag måste vara där. Och idag gav han sig inte ens när jag kom dit. Nej, upp skulle han, och amma skulle han. Nej tack till smörgås, banan eller annat ätbart. Bara tutte.

Det är väl bara att bestämma sig och säga nej? Då har ni inte hört honom skrika. Eller sett honom rymma ur sängen tio gånger i rad och springa med bestämda steg ut till soffan. Åh, hur blev det så här? Jag som bara ville sova lite gott om nätterna efter ett års upphackad sömn.