Till slut – ett ja!

När saker väl börjar hända så blir det lätt ketchupeffekt. Jag skrev igår att jag hade börjat mina två distanskurser och att det kändes roligt. Och att det lite framsteg på jobbfronten. Det kändes så skönt! Beslutsångesten började lägga sig.

Och så idag kom mejlet. Det där som jag har väntat och hoppats på sedan mitten av juli. “Du är antagen till kursen Att skriva barnlitteratur.” Jag gjorde ett litet glädjetjut och var överlycklig. I ungefär en halv minut, innan tankarna snurrade igång i hjärnan igen. Jag hade släppt tanken på kursen. Ställt om till slut. Efter att ha mejlat och frågat upprepade gånger om det skulle bli någon reservantagning och i början av förra veckan fått beskedet nej, ingen reservantagning. Men tydligen ändå.

Så nu beslutsångest igen. Hade det varit en kurs helt och hållet på distans hade jag inte tvekat. Men det är tre obligatoriska träffar i Vimmerby, den första av dem redan nästa fredag-lördag. Jag kan inte åka bort i två dagar utan barnen. Det kanske låter fånigt eller som att jag borde släppa taget lite grann, men det svartnar på riktigt framför ögonen när jag tänker på det. Jag började kolla upp tåg och fick en rejäl ångestattack och började nästan gråta. För jag vill ju samtidigt gärna gå kursen. Hade behövt mer framförhållning för att hinna planera och hitta lösningar.

Så nu sitter jag och läser igenom studieguiden, vrider och vänder på mina alternativ. Igen. Story of my life just nu.

Det är en sån här dag, när saker bara ramlar över en, som man dessutom hittar en hundralapp på trottoaren. Inte en människa i sikte och långt ifrån närmaste hus. Tack världen.