1 september, då och nu

Alltså, livet ändå. En lång följd av dagar. Tiden som går. Och Facebook som påminner en om just detta.

Igår läste vi en Mulle Meck-bok med Bertil, och sa att vi kanske kunde åka till Mulle Meck-parken i Solna någon dag. Imorse bestämde vi att vi skulle passa på att åka dit idag. Sen såg jag på Facebook att vi hade varit där just den 1 september ett annat år.

1 september 2012. Sex år sedan. Andreas hade flyttat hit till oss i Stockholm för några månader sedan. Han började just komma in i vardagen med två barn. Att behöva dra iväg till lekplatsen på helgen var han inte helt van vid ännu.
Jag skrev på Facebook:
“Är det här småbarnslivet – att stå på en regnig lekplats?” undrade Andreas idag.
Japp. Men större delen av året är det ännu kallare.
#realitycheck

Nu stod vi där igen. Inte med Sixten & Judith, utan med våra två gemensamma barn. Lite mellis i ryggsäcken, springa efter barnen som drar åt varsitt håll, dyngsura kläder efter vattenlek, oavslutade meningar. Vardag sedan länge för oss. Ändå så fint på något sätt. Som en cirkelrörelse, tillbaka på samma plats på samma datum, för att få stanna upp och reflektera.

Tänk allt vi inte visste då, allt som väntade oss. Både tuffa tider och ljuvliga dagar tillsammans. Två nya barn som fyller livet med både kärlek och utmaningar. Många timmar på lekplatser, i regn och sol. Många timmar av samtal, planer, drömmar, idéer. Vad vore jag utan honom? Bara halv. Tänk vilken tur att vi har varandra.

Om sex år, vad gör vi då? Vet inte, men vi gör det garanterat tillsammans.

16375954587_8a9776b074_k.jpg

Sixten och Judith i parken 2012