Söndagsbilder

Ingen tid att skriva ordentligt idag. Den gick åt till litteraturstudier. Så håll till godo med några bilder från dagen.

° Klistra löv och prata om träd.

° Försök till förklaring av ett dygn.

° Lek på förskolegården.

° Fikapaus med populära raw-bollar och klämmis.

Utanför bild – städning, gnäll, lek och slänga skräp.

Höst på vår planet

Vi gjorde ett ryck på eftermiddagen och höststädade i vår trädgård. Plockade undan utemöbler och studsmatta och försökte städa undan leksaker, men dem slängde Gunnar snabbt ut igen.

Utemöbler och studsmatta vinterförvaras i garaget. På något mystiskt sätt var det nästan fullt där redan, så trädgårdsstädningen övergick i garagerensning. Hur kan man samla på sig allt detta skräp? Delar till någon säng, en halvtrasig barnvagn, barnsadlar till cykel som inte funkar, brädor, trasmattor, en flismaskin som grannen skänkte men som inte fungerade… Nu åker all skit till återvinningen! Skönt. Och möbler och studsmatta får plats utan problem. Men jag längtar förstås redan tills vi får plocka fram dem igen, för då är det vår!

Projekt Sömn

Ja, det gick att få den där cowboyen att sova utan att amma. Men det var en kamp. Igår gav han väl upp efter kl 22.30, då hade han skrikit, dragit i mina kläder, kastat sig omkring i sängen och varit arg i en timme. Han toppade med att krypa ur sängen och ramla ner i golvet så han fick fläskläpp, blödde i munnen och troligtvis slog av en liten flisa på ena framtanden. Då känner man sig som en riktig toppenförälder minsann. Tur att vi inte har ben på sängen, så att det bara är 25 cm ner till golvet. Efter det debaclet somnade Gunnar, och då hade jag så dåligt samvete att jag knappt vågade somna själv. Men utmattning är ett bra sömnmedel, så jag däckade också efter en stund.

Nästa vakenattack kom vid kl 01.30, då levde han rövare och protesterade argt och högljutt i trekvart, innan han gav upp och somnade om. Framåt morgontimmarna vaknade han flera gånger, men då var protesterna mycket milda. Och när Bertil vaknade för dagen vid klockan sju, så la sig Gunnar bara på min arm och somnade om och tog sovmorgon till närmare halv nio. Stora framsteg alltså, men det finns en del att jobba på. Men halleluja – ikväll somnade han på tio minuter utan större invändningar!

Dagen har varit lugn för min del. När man har snuddat vid den bottenlösa tröttheten är den svår att ignorera. Andreas tog barnen till öppna förskolan och jag var hemma och vilade och sov. Trodde att jag hade slumrat till några minuter, men insåg när jag tittade på klockan att jag hade sovit i över en och en halv timme. Välbehövligt. Dessutom har jag haft lite smygande mjölkstockning i och med den hastigt avslutade nattamningen. Frossa och ont i kroppen, men ingen feber som tur är. Håller tummarna för att natten blir okej och att stockningen inte blir värre.

Sammanbrottet

Idag kom det, sammanbrottet. Jag är så förbannat trött på att vara trött. Så less på att gå runt i en ständig hjärndimma, alltid känna mig matt, ha konstant huvudvärk, äta Alvedon- och Ipren-cocktail till frukost, se dubbelt, vara oskärpt och ha dåligt tålamod. Efter ännu en natt med katastrofalt dålig sömn så kraschade jag imorse och grät och grät och grät.

Det är klart att det har blivit lite för mycket nu när jag började plugga också. Men jag tror verkligen att jag skulle klara av det om jag bara fick sova lite bättre. Så nu måste det bli en förändring. Bort med nattamningen redan idag, och sen så fort som möjligt trappa ut amningen även dagtid.

Det tar emot att behöva avsluta på det sättet. Jag vill vara en nära förälder som lyssnar in mina barns behov. Men det får inte bli på bekostnad av mitt eget mående. Så nu får jag säga stopp. Jag kan meddela att Gunnar är mer än missnöjd med beslutet. Han har just skrikit sig igenom 45 minuters läggning innan han helt sonika gick upp igen. Jag orkar inte ens bråka, vi får göra ett nytt försök om en stund. Och sen kämpa på genom natten, och genom nästa natt och nästa natt. Jag kommer ju bli ÄNNU tröttare innan det förhoppningsvis vänder. Wish me luck.

Höstchock

Idag slog min höstångest till på allvar. Vaknade till ösregn, blåst och 5 plusgrader. Sån misär. Och ändå bara en försmak av det hopplösa som väntar. Usch vad många gånger jag har gnällt om det usla vädret och sorgliga klimatet som vi har här, men tyvärr är det lika sant varje år – jag avskyr det från djupet av mitt hjärta.

Det är inte bara att jag ogillar kylan och mörkret, utan att jag mår både fysiskt och psykiskt dåligt av det. Jag får ont i kroppen och spänner mig när det blir kallt, och jag får så starka obehagskänslor att jag önskar att jag fick bo under täcket när termometern visar lägre än +10 grader. Jag blir nedstämd och tycker det mesta känns tungt och motigt. Dessutom blir allt värre av att jag går runt med en konstant känsla av att jag väntar bort mer än halva livet, för från september till april längtar jag bara efter sommaren.

26 september idag. Det är så oändligt länge tills det är sommar igen. Oändligt. Allt det jobbiga ligger framför mig. Enda dagen som det känns deppigare är väl när första snön faller…

Med en blogg som heter Never enough summer, så fattar ni nog att det kommer vara lite gnäll här ibland framöver. Känsliga läsare varnas! Men jag ska försöka hålla fokus på det som ändå är roligt i vardagen med barnen, pluggandet och annat smått och gott. Men just idag gick det visst inte, idag tog vemodet överhanden.

Stor och liten

Judith är verkligen i en brytpunkt just nu. Hon är så stor ibland, och samtidigt så liten fortfarande. Nio och ett halvt år, inget litet barn men inte heller ungdom ännu. Några år kvar tills tonåren, vilket känns skönt. Det går lite för fort ändå.

Här hemma kan hon ge sig hän fullständigt i lekar tillsammans med Bertil. De har så kul tillsammans. Samtidigt är hon “vuxen” och håller ordning på honom och på Gunnar, fyller i vårt tjat om tandborstning, klä på sig och annat som vi får påminna om. Men hon kan lika gärna vara den som behöver tjatas på, särskilt på morgonen när hon är tröttare än en sengångare. Bävar inför högstadiet när vi kommer få släpa en zombie till skolan.

Hon dansar och mimar på Musical.ly, och suckar djupt när jag inte kan lära mig att det har bytt namn till TikTok. (Jag var tvungen att googla. Var helt säker på att det hette TicTac. Ni hör ju själva vilken hundra procent efterbliven mamma jag är.) Hon byter gärna kläder fem gånger på en dag och lägger använda plagg på golvet precis där hon råkar stå. Att vara ensam är det läskigaste hon vet (i hård konkurrens med spindlar), och hon vill helst sova i vår säng på nätterna.

Idag tog hon det modiga steget och klippte av minst 15 cm av sitt långa hår. Hon var så stolt efteråt. Och som hon växte; med nyfönat, rakt hår strax nedanför axlarna ser hon plötsligt flera år äldre ut. Men nu är det sovdags, och då kryper hon ner bredvid de sovande småbrorsorna och lägger armen om Bertil när hon ska somna.

Så stor och ändå så liten. Min älskade Judith!

Måndag på min stol

Jag är inte van att sitta still så här mycket. Först bilresa och föreläsningar både fredag och lördag, sen en vanlig rörlig hemmadag igår, och nu pluggmåndag. Det enda jag har hunnit röra mig utanför huset idag var när jag gick och slängde soporna efter att barnen hade somnat. Jag satt framför datorn nonstop mellan 8.30 till 16 och jobbade och tittade på föreläsningar. Tog en kopp te på förmiddagen, värmde lunch (som jag åt framför datorn) och så en kopp te och ett par chokladbitar på eftermiddagen. Det var väl ungefär de gångerna jag reste på mig. Och konstigt nog – eller inte alls konstigt egentligen – är jag tröttare i kroppen nu än jag är efter en heldag med barnen.

Det är verkligen jätteroligt att plugga igen! Men jag måste se till att variera mig lite mer, så att jag inte blir sittande hela dagen. En kort promenad vid lunch kan hjälpa till att rensa hjärnan också. Men när jag bara har en ostörd dag i veckan så vill jag verkligen hinna så mycket jag bara kan. När det dessutom är så roligt så är det svårt att ta paus.

Idag har jag gjort en del småfix med respons och texter på barnlitteraturen, lämnat in en bilduppgift, lyssnat på en lagom lång föreläsning i illustrationskursen och en jätte-jätte-jättelång föreläsning om grafisk form. (Jag fick köra videorna på 1.5x hastighet för att ha en chans att hinna, plus att jag hoppade framåt om det var något som jag kände att jag redan hade koll på… Haha, vet inte om det är effektivt eller bara korkat!) Sen började jag med ett layout-projekt, och eftersom jag kan grunderna så går det snabbt att komma igång. Plus att jag blir påmind om att jag ÄLSKAR att jobba med detta!

Än så länge är det värt stressen, för jag känner mig så upprymd av hur kul det är. Jag har flera gånger kommit på mig själv att tänka att det här är en språngbräda vidare till något annat. Vad vet jag inte än, men jag känner att något spännande väntar. Det är en härlig känsla!

Hemmafixardag

Idag har vi haft en mycket välbehövlig hemmadag. Började med att alla tog sovmorgon till halv åtta (utom undertecknad som vaknade före klockan 6), och Bertil ända till halv nio. Skönt efter intensiva dagar borta. Sen har vi packat upp, tvättat tre maskiner, städat badrummen, plockat undan, dammsugit och rensat i köket. Nej, inte världens roligaste men det känns bra nu när det är klart. Och medan vi städade så var det ju två små som plockade fram i samma takt. Deras legolek var visst det enda som fastnade på bild idag.

Vi tog en promenad när Gunnar skulle sova. Fin höstdag idag. Jag passade på att prata med Sixten om en idé till en text, och när vi var tillbaka hemma så hade vi tillsammans spånat fram hela historien. Vilket bra samarbete! Sen körde jag Judith till gymnastiken, och medan hon tränade så hade jag en timme på mig att skriva ner hela historien. Både effektivt och roligt.

Nu återstår mathandling på nätet innan jag ser fram emot att äntligen få gå och lägga mig. Det är ett högt tempo och jag måste verkligen känna efter så att jag inte kör på för hårt, för länge. Även om det är jättekul att plugga igen så är det inte värt att krascha.

Trött men nöjd

Hemma igen efter två intensiva dagar i Vimmerby. Det var segt att köra hem på eftermiddagen och kvällen, och jag känner att jag har gjort av med väldigt mycket energi den här helgen. Samtidigt känner jag mig glad och påfylld med inspiration. Det är en härlig känsla.

Smålandsbyn var mysig men lite öde så här på höstkanten. Och har man fyra barn så kan man vara säker på åtminstone ett håller en vaken om natten. Den här gången var det Sixtens tur, och lite Gunnar också, så vi var rätt slitna på morgonen. Men Andreas och barnen drog iväg till Astrid Lindgrens värld och jag gick på föreläsning. De hade en bra dag, trots blåst och ett par regnskurar. Det blir nog ett besök igen om ett år eller två, och då ser jag fram emot att vara med.

Vi inledde skoldagen med visning i Astrid Lindgrens barndomshem, och sedan följde en lång session med författaren Ann-Charlotte Ekensten. Så intressant och givande. Massor av konkreta skrivtips, en inblick i författar- och förlagsvärlden och mycket inspiration. Nästa övning är att skriva på lättläst svenska, det känns utmanande och kul. Plus respons, läsning och facklitteratur förstås, så det är knappast så att jag kan lata mig efter den här helgen. Jag känner mig i alla fall otroligt tacksam att jag kom in på kursen efter mycket om och men, och att jag lyckades ta mig till träffen. Det här hade jag inte velat gå miste om.

Vimmerby

Nu är vi i Vimmerby! Efter en lite stressig start på dagen kom vi iväg, och förutom en stunds tröttgråt från Gunnar så gick bilresan bra. Familjen släppte av mig vid Astrid Lindgrens Näs, där träffen skulle hållas. De åkte vidare in till stan och sedan vidare till Smålandsbyn, där vi ska sova inatt. De verkar ha haft en bra dag, även om stormen Knud kom med blåst och regn framåt kvällen.

Jag har haft en riktigt bra eftermiddag. Moa Eriksson Sandberg, som är en av lärarna på kursen, höll en intressant föreläsning om sitt författarskap, och vi fick massor av bra tips och chans att ställa massor av frågor. Sen gjorde vi en skrivövning utifrån hennes bok, Den första flickan skogen möter. Vi fick välja en scen ur boken och skriva den ur en annan karaktärs perspektiv, och alla kastade sig verkligen över skrivblock och datorer för att hinna skriva så mycket som möjligt på 45 minuter. Så kul! Vi avslutade med att läsa upp texterna i klassen.

När jag var klar för dagen hämtade Andreas och barnen upp mig, och vi köpte med oss pizza till middag. Nu är vi ganska trötta,och Gunnar har somnat men Bertil kämpar emot i det längsta. Sixten och Judith ligger och läser och verkar tycka det är mysigt med minisemester. Imorgon blir det heldag i skolan för mig och Astrid Lindgrens värld för resten av familjen.