Trötthet och trädsågning

Idag har jag varit sådär bottenlöst trött, så att det susar i öronen och svajar i huvudet. Ännu en dålig natt med vakentimmar, och det tar på krafterna. Sixten är fortfarande sjuk, fjärde dagen med feber, och inatt vaknade han av mardröm och feber och kunde inte somna om på jättelänge. Och alltså inte jag heller.

Men ibland får man bara låtsas som ingenting och bara köra på. Så när Gunnar sov middag och Sixten byggde med lego passade jag på att beskära vårt ena äppelträd. Det är ganska lågt som tur är, men innebar ändå lite klättring med sekatör i handen. Bertil sprang omkring nedanför och samlade upp äpplen som ramlade ner. Och så lekte han att han var Kråkan och jag var Mamma Mu, så vi lekpratade oss igenom det hela. Övning i simultankapacitet och balans.

Men äppelträdet var bara uppvärmning inför de kommande dagarna, för redan på eftermiddagen kom mormor och Nisse hit. De ska hjälpa oss med en del trädgårds- och husfix, som vi annars har svårt att hinna med. Och Nisse hann knappt kliva ur bilen innan han hade bytt om till arbetskläder och klättrat upp i rönnen och börjat såga. Av den höga rönnen, som har stulit många soltimmar i trädgården, är nu bara en stam kvar. Och den ska också bort förstås. Så nu har vi mer sol men också en gräsmatta överfull med grenar. Det ska vi också att åtgärda under morgondagen.

Men först tänker jag SOVA. Gärna hela natten, tack.

Bra insändare!

Nu när höstterminen börjar är det mycket prat om inskolning på förskolan. När jag får frågan var Bertil går på förskola, (för det utgår alla från att han gör) svarar jag bara att han är hemma med mig och Gunnar. Många blir förvånade, men jag känner mig sällan ifrågasatt i vårt beslut. Men jag blev lite extra glad när jag såg den här insändaren i Mitt i Nacka igår.

Jag brukar ju sällan försöka övertyga någon annan om att välja bort förskola eller i alla fall skjuta på starten. För det är ett känsligt område. Förskolenormen är så stark att föräldrar tror att det är nödvändigt för barnens utveckling att börja senast vid ett och ett halvt år. Så är det förstås inte. Många undrar också hur jag klarar av att ha två barn hemma, som om det krävdes superhjältekrafter. Då glömmer de visst att deras egna förskolebarn i bästa fall har en vuxen på fem barn.

Så det var ju kul att någon annan bemödade sig om att skriva en insändare om fördelarna med att vänta åtminstone tills barnen är 2-3 år med inskolning. För då kan jag ju bara dela den så här och hålla med!

Och så kan jag också tipsa om att om man är hemma med sina barn så kan man plötsligt hamna på en liten dockteaterföreställning i en park i närheten. Det var den nya öppna förskolan som hade utedag, och den ena pedagogen undrade om Bertil ville se lite teater. Det ville han gärna. Bara Bertil, Gunnar och jag var publik, lyxigt! Att få vara med och se Bertil uppleva detta hade jag inte velat missa. Först var han lite blyg och fundersam, sedan blev han alltmer engagerad. Mot slutet ropade han glatt till dockorna om vilka färger saker hade och ropade “Där, där uppe!” när dockan letade efter regnbågen. Inlevelsen var total.

Ja, en liten inblick i hur lyxigt det kan vara när man har valt att vänta med förskola. Alla kan eller vill inte, men någon kanske blir inspirerad och åtminstone funderar över saken.

Skolstarts-fail

Äntligen är alla fyra barnen hemma igen. Sixten och Judith kom hit igår och då är allt som det ska! Fast ändå inte. Judith kom hem nöjd och glad efter första skoldagen i trean, medan Sixten hade legat hemma med 39 graders feber. Inte alls den skolstarten som han behövde. Han är fortfarande rejält hängig och febern har inte gett med sig, så han är hemma idag också.

Dessutom hade han nattskräck inatt (igen). Vi har börjat se ett mönster att han får det just när han blir sjuk. Det är ju ofarligt men väldigt obehagligt, mest för oss som försöker hjälpa. Sixten själv kommer ju inte ihåg någonting när han väl vaknar på riktigt. Han kommer upp ur sängen, irrar runt och ser panikslagen ut, beter sig konstigt och svamlar. Framförallt är det hemskt att han gråter eller skriker till av skräck. Hela ansiktet förvrids och han tittar på mig som om han såg ett monster. Sen kan han plötsligt kramas och vilja bli tröstad för att ett par sekunder senare puttra undan mig och inte vilja bli nuddad. Det enda vi kan göra är att prata lugnande och vänta tills han vaknar upp.

Så idag blir det bara vila för Sixtens del. Han orkar just ingenting. Tveksamt om han kan gå till skolan imorgon heller, vi får väl se om han piggnar till under dagen. Han hade verkligen haft nytta av att börja tillsammans med resten av klassen av många anledningar, så det här var riktigt snopet.

And speaking of snopet… Jag kom inte in på den där kursen i litteraturvetenskap som jag först tackade nej till med sen återanmälde mig till. Jag fattar nog inte grejen med kurser som är öppna för sen anmälan. Jag trodde det betydde att de hade tomma platser att fylla, men jag har alltså reservnummer 147. Va?? Det kan väl omöjligt ha varit 150 sena anmälningar? Jaja, det var väl tur att jag inte slet ihjäl mig med att plugga igår då, jag som tjuvstartade och allt. Så nu återstår några kurser i grafisk form som jag inte känner mig så väldigt motiverad inför. Varsågoda – en gratis lektion i hur man slarvar bort en termin!

Njöt i alla fall av lite pyjamasmys med barnen i soffan på morgonen. Härligt!

Tyst det är i huset…

Måndag och en ny rutin. Under hösten är fortfarande tanken att jag ska plugga – även om jag inte vet än vilken kurs det blir. Andreas är föräldraledig på måndagar och är iväg med barnen idag. Så jag är ENSAM HEMMA.

Det är så tyst att jag nästan hör mitt tinnituspip i vänsterörat mitt på blanka dagen. Jag löste problemet genom att sätta på musik. Ni vet, sån musik som JAG gillar. Något som inte är Bamse, Babblarna, Annie LeBlanc eller Samir & Viktor. Alltså, jag har ju i princip glömt vad jag faktiskt tycker om att lyssna på, så jag fick leta fram en gammal spellista på Spotify. Just nu Frida Hyvönen, så fint!

Plugga var det ju. Jodå, jag har suttit med datorn och läst igenom uppgifterna till kursen som jag tror att jag ska läsa. Läst igen och öppnat ett nytt dokument… En uppgift har jag faktiskt lyckas göra.

Jo förresten, jag tog på mig en KLÄNNING idag. Bara för att. För att ingen ettåring kommer slita upp min t-shirt på flera timmar och högljutt kräva amning, trots att vi precis har ätit lunch.

När jag hade skrivit min uppgift, med hjälp av te och huvudvärkstabletter, tog jag en välförtjänt paus. De här pluggmåndagarna är ju inte till för att städa och fixa hemma. Men terminen har inte startat än, så jag plockade undan och dammsög huset. Det gick OVERKLIGT fort. Ingen som välte ut legolådan, behövde byta blöja, skulle äta mellanmål eller bara bli buren. Så jag hann slänga igång tvätt nummer två också.

Nu lunch utan att mata barn, torka vatten från golvet eller lyssna på klagomål om maten som serveras. Uppfriskande faktiskt! Men nu har jag varit ensam i tre timmar och börjar känna att de gärna får komma hem snart…

Loppis och trädgårdsröj

Bättre sömn inatt gav bättre dag idag. Tydligt samband här. Vi stack iväg redan på förmiddagen och åkte till Siggesta gård och gick på bakluckeloppis. Bertil köpte en pytteliten brandbil och Gunnar köpte en boll (förstås). 5 kr styck. Lagom dyrt. Jag köpte även några byxor till Bertil, välbehövligt för han har vuxit en del på längden ser jag på hans kläder. Vi tittade på djuren också och hade sån tur att vi kom precis när alpackorna skulle matas. Det var bara vi där, så vi fick gå med in i deras stall och se på nära håll. Gunnar var helt till sig! De ser ju för knasiga ut med sina långa halsar och fluffiga frisyrer.

På eftermiddagen gick vi ut i trädgården för att röja undan några grenar från körsbärsträdet som Andreas och hans bror Samuel tog ner igår. Plötsligt lekte Bertil och Gunnar helt otroligt bra tillsammans och vi kunde passa på att fixa. Först hade vi två stora, yviga syréner framför vårt staket. Det har vi inte längre. Så typiskt oss.

“Oj, den här tjocka grenen, den tar vi bort. Och nu ser ju den här helt spretig ut när den stora försvann. Vi tar bort den också. Äsch, ta den här också när du ändå håller på. Ska vi spara den här? Nej, det växer väl upp nytt! Ta den där till vänster också, den ser ju jättestor ut i jämförelse.”

Sen hade vi alltså knappt någon syrénhäck men däremot ett ton grenar. Andreas tog fram trädgårdsflismaskinen som vår granne skänkte till oss, och sen skvätte det flisor och blad och kvistar överallt. Eftersom vi är lite oortodoxa trädgårdsmästare (läs: orutinerade) så blandade jag ner fliset i rabatten. Det blev lite grönt och fint. Nästa helg kommer min mamma och hennes man hit för att hjälpa oss lite mer i trädgården. Det ser vi fram emot!

Matlista med förhinder

Jag sov så erbarmligt dåligt igår natt, av oklar anledning. Barnen sov okej men jag kom inte ner i djupsömn utan vaknade gång på gång och låg vaken länge. Så segt. Följden blev en ganska dålig dag. Framförallt har mitt tålamod varit uselt. Bertils ständiga gnäll och Gunnars genomträngande falsettskrik har fått mig att ryta ifrån flera gånger. Nu har de precis somnat och jag har rejäl huvudvärk, så jag gör dem nog sällskap väldigt snart.

För att fresta på tålamodet lite extra har vi ägnat orimligt mycket tid (som vanligt) åt att planera och handla för veckan. Just nu känns det bara jobbigt att få ihop en vettig matlista. När det ska passa alla, vara någorlunda nyttigt och helst ganska billigt blir det inte mycket att välja på. Vi äter ju inte kött, men Sixten och Judith gör det och Bertil lite grann. Grönsaker och nya smaker har de inte mycket till övers för. Och Andreas vill helst hålla nere på kolhydrater för blodsockrets skull, han får ju märkbart bättre värden när han gör det. Själv har jag svårt att äta bönor och linser i större mängd, och sojafärs verkar min mage inte tåla alls. Ja, ni hör ju själva att det är mission impossible att laga mat som alla kan äta tillsammans.

Men när vi väl tragglat oss igenom alla maträtter vi kan komma på och enats om en veckomatsedel, så återstår inköpen. Idag åkte vi alla fyra till Ica Maxi, och det äventyret tog också på krafterna. Åh en sån bilvagn ska vi ha, och en annan vagn också, nej en svart vagn inte en rööööd, och Gunnar ska inte sitta bredvid, och nu ska jag byta plats, jag vill ha piparen, neeeeej jag ska pipa, jag vill bääääras, nej jag vill inte sitta i bilen! Ett litet axplock av vad Bertil bjöd på. Och Gunnar var överallt som vanligt. Han sprang på riktigt rakt in i en frysdisk. Och i ett obevakat ögonblick roffade han åt sig fem burkar läsk in i bilvagnen. Han är helt galen, den ungen. Och när han fick sitta fast i vagnen tjöt han i högan sky så alla på Ica måste fått tinnitus. Ja sannerligen ett härligt lördagsnöje. Bertil var i alla fall glad när han fick köpa lösgodis. Fyra små chokladbitar fick han välja och var stolt som en tupp.

Tur att middagen blev god efter alla dessa umbäranden. Massor av grillade grönsaker med hummus och chimichurri. Mmm!

Enkla nöjen

Idag har Andreas varit ledig, så han var med barnen på lekplatsen en stund på förmiddagen. Då hann jag med lite av det där vardagsadministrativa som är ganska svårt att göra effektivt när de små avbryter hela tiden. Men efter lunch stack Andreas iväg för att vara borta hela kvällen. Han är just nu och spelar på en liveinspelning av podden Rollspelsklubben, där han har komponerat en jingel. Superkul! Det är Western-tema, så han gick iväg iklädd dubbla cowboyhattar och med dubbla gitarrer. Så jag och småtrollen klarar oss på egen hand.

Jag har verkligen påmint mig idag om hur enkla grejer som behövs för att små barn ska vara nöjda och tycka det har varit en spännande dag. Sånt som:
* leka med en hink full med vatten i trädgården, perfekt att lägga blad och blommor i samt doppa fötterna,
* plinga på stoppknappen på bussen,
* prata om mörka moln på himlen och hur man kan se att det ska bli regn,
* bära korgen i affären,
* få sitta bredvid på sätet i bussen istället för i vagnen,
* vattna blommor,
* smaka på nyplockade äpplen,
* låna legogubbar från storasyskonens smålego,
* gömma sig bakom gardinen,
* lyssna på åskan,
* balansera i en stekpanna (Gunnar, alltid lika påhittig…).
Det är ju massor av intryck om man är ett eller snart tre år. Massor att prata om. Massor att fråga om. Det är roligt att ha tid att se de här grejerna. Och roligt att jag råkade ha en dag med mycket tålamod.

Nu har de små äntligen somnat. Det är också skönt, dagarna går ju minst sagt i ett. God kväll!

Konsert och popcorn

Åh vilken rolig kväll! Såg ett tips om en barnkonsert häromdagen, så vi åkte till Hökarängen av alla ställen för att se James Hollingworth. Han utgör ena halvan av den gamla 70-talsduon James & Karin, och deras barnlåtar har gått varma här hemma det senaste året. Har ni inte lyssnat på dem (eller kanske inte sedan ni själva var små), så gör det! Finns på Spotify, så klart.

Bertil var peppad som bara den. Han ville höra Älgarna demonstrerar och Hur ska man göra för att komma över vägen, och båda låtarna spelades ikväll. Vilken tur! Han var så söt, satt i knät och sjöng med i texterna och klappade händerna med stor entusiasm efter varje låt. Gunnar satt också stilla ovanligt länge, han verkar uppskatta musik och dansar gärna med händerna i luften. Nu tittade han med stora ögon och diggade genom att nicka med huvudet.

När konserten var slut – efter föredömliga 35 minuter – så gick vi fram och sa hej till James och tackade för en bra konsert. Sen sa Bertil flera gånger “Det var en jättebra konsert!”, och det höll vi helt med om. Kvällen blev ännu bättre när det bjöds på gratis popcorn i fina strutar, så vi stod tålmodigt i kö en lång stund. Popcornen var goda, det tyckte både Bertil och Gunnar. För det var ju som vanligt omöjligt att hålla något ätbart borta från Gunnar. Han tyckte det var lite lång kö, så han provsmakade några tappade och trampade popcorn från marken först. Mitt mantra är att han bygger ett starkt immunförsvar och en varierad tarmflora…

Sen körde vi hemåt och lyssnade på låtarna i bilen. En fin musikkväll för oss alla fyra!

Kompislängtan

Bertil börjar närma sig tre år, och vid den åldern brukar man säga att barnen börjar ha mer utbyte av kompisar och leka tillsammans istället för bredvid. Det stämmer bra in på honom. Under sommaren har han blivit väldigt kontaktsökande. Han går oblygt fram till andra barn på lekplatsen och vill vara med och leka. “Jag ska gå och säga Hej jag heter Bertil, vad heter du” berättade han glatt för mig häromdagen, och sen gjorde han precis det. Det är härligt att se hur social han är och hur kul han har med andra barn i olika åldrar.

Här hamnar jag i ett dilemma. Jag tror ju att han har det bra hemma med Gunnar och mig, och att han får all stimulans och aktivitet han behöver. Men utmaningen är ju kompisar! När alla andra går på förskola så är det svårt att träffa barn som är äldre än 18 månader på öppna förskolan eller i lekparken på dagtid. Behöver han gå på förskola för att få träffa andra barn?

Vi är ändå ett gäng här i Nacka som har valt att skjuta upp förskolestarten, men även där börjar det tunnas ut lite grann. Våra närmaste kompisar ska däremot fortsätta vara hemma ett tag till, och det är vi väldigt glada för. Det känns så synd att alla storasyskon går på förskola, tänk vad många barn det hade varit att leka med på dagarna annars. Då hade jag inte ens behövt tänka tanken på förskola. Jag blir lite frustrerad över att det har blivit en så stark norm att gå på förskola att många föräldrar verkar tro att de inte kan ge sina barn allt de behöver hemma. För det kan man så klart. Utom just vara en jämnårig kompis.

Idag har vi i alla fall lekt med våra härliga kompisar. Lekplatsen har vi i princip för oss själva. Det är ju också lyxigt på sitt sätt!

Vardagsbakslag

Andra vardagen och vi har redan tröttnat. Längtar tillbaka till att vara lediga tillsammans. Vi började genast prata om hur vi kan bli mer effektiva för att hinna med allt vi behöver göra här hemma. Vi har ju inte precis slagit knut på oss själva för att städa, tvätta och fixa här hemma under semestern, men det är ju lättare att hinna med det viktigaste när man är två vuxna hela tiden.

Försökte ta en kvällspromenad för att få barnen att somna och en pratstund, men det urartade i skrik och gnäll och vi fick gå hem med vakna barn, och sen en läggning ovanpå det. Då går en hel del tid. Så promenaderna ligger i farozonen just nu. Synd, det är ju en favorit. Och bloggtiden kommer jag nog också få dra ner lite på, särskilt om jag kommer igång med pluggandet. (Min tjuvstart går segt. Jag har läst första boken och skapat ett dokument och skrivit rubrik. Sen kom jag visst inte längre. Men det är ju gott om tid kvar!) Segt när man måste stryka det som är roligast för att hinna med det som är tråkigast.

Dagen har ändå varit helt okej. Jag inledde starkt med att klippa lugg (själv!) redan före frukost. Sen hade barnen och jag en lugn förmiddag hemma, där Gunnar sov i två timmar så Bertil och jag fick lite tid på egen hand. Vi lekte med smålego och lyssnade på musik och åt lunch. När Gunnar hade vaknat åkte vi till Luma-biblioteket i Hammarby sjöstad för att hämta ut en bok. Ett jättefint och barnvänligt bibliotek som vi gärna kan gå till igen. Dessutom var Bertil överlycklig för att vi åkte tåg (nåja, tvärbana) tre stationer mellan Sickla och Luma. Vi hann träffa min kompis Caroline också, och hon visade oss en liten mysig lekplats på en innergård (istället för den galet stökiga i Lumaparken). En bra dag, men orken räckte liksom inte hela vägen…