Beslutsångest Deluxe

Gaaah, jag blir snart galen! På riktigt. Jag har sån grav beslutsångest på alla fronter i livet just nu. Det låser sig och jag kan omöjligt bestämma mig om något alls. Sommaren är definitivt och obarmhärtigt över för i år, och idag var jag tvungen att ha jeans på mig. Hela kroppen protesterar. Jag vill inte! Jag vill bara ha mer sommar! Mest för att jag älskar sommaren och hatar vintern, men också för att när det fortfarande var sommar så hade jag fortfarande tid på mig.

Men nu är det höst. Jag måste bestämma mig om och vad jag ska plugga. Jag har i alla fall registrerat mig på en kurs i illustration som jag kommit in på. Och så har jag hastigt och lustigt slängt iväg en sen anmälan till “Bruksgitarr I”, för det vore ju festligt om jag kunde lära mig att spela gitarr lite skapligt sådär. Eller så struntar jag bara i att plugga, för att jag egentligen inte är så motiverad. Det handlar ju bara om trygghetsknarkande i form av skyddad SGI, som jag var inne på häromdagen.

Jobbet då? Hur blir det med det? När ska jag börja jobba? Hur mycket ska jag jobba? Jag gissar att min chef skulle vilja ha svar på det när vi ses på måndag. Vore fint om jag själv visste tills dess. Men jag vill ju å andra sidan veta hur min tjänst ser ut nu, efter så lång tid borta. Vad förväntar de sig av mig? Vad är på gång? Måste jag jobba heltid (alltså 75% i mitt fall)? Vill de ens att jag kommer tillbaka, eller vill de hellre behålla min vikarie? Många svåra frågor att reda ut.

Resan då? Blir det något med Australien-planerna? Just nu ser det mörkt ut. På ett sätt vill jag super-super-super-gärna åka, men å andra sidan blir det inte alls den resa vi hade hoppats på när vi började drömma. Vi önskade ett halvår, för att riktigt få känna på att bo utomlands för en längre period. Och så skulle vi slippa hela vintern. Nu är vi nere på 9-10 veckor, på sin höjd. Och då får stora barnen bara vara med tre av dem. Förbannade skolplikt! Och alla veckorna de är hemma utan oss, hos sin pappa, hur kommer det att kännas? Kommer jag kunna njuta? Men också en aspekt som säkert låter bortskämd och konstig, men som för mig är helt relevant – rädslan för att komma hem innan vintern är över. Jag kommer ihåg den brutala ångesten som drabbade mig efter förra resan. Som att jag hade fått en aning om hur livet kan vara, men så rycktes jag hem till vinter, snö, kyla, mörker och MISÄR. När vi pratade om detta vid middagen började jag nästan gråta. Ja, det är helt sant. Så mycket avskyr jag tanken på att komma hem till vintern. På ett sätt är det alltså lättare att vara kvar hemma, och traggla sig igenom vinterhelvetet utan avbrott. För då vet man inget annat.

Ja men det här blev ju inte vidare muntert på fredagskvällen. Just nu skulle jag bara vilja spola tillbaka tiden och vara mitt i sommaren igen, i värmen, solen och med gott om tid att fatta vettiga beslut.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *