Kompislängtan

Bertil börjar närma sig tre år, och vid den åldern brukar man säga att barnen börjar ha mer utbyte av kompisar och leka tillsammans istället för bredvid. Det stämmer bra in på honom. Under sommaren har han blivit väldigt kontaktsökande. Han går oblygt fram till andra barn på lekplatsen och vill vara med och leka. “Jag ska gå och säga Hej jag heter Bertil, vad heter du” berättade han glatt för mig häromdagen, och sen gjorde han precis det. Det är härligt att se hur social han är och hur kul han har med andra barn i olika åldrar.

Här hamnar jag i ett dilemma. Jag tror ju att han har det bra hemma med Gunnar och mig, och att han får all stimulans och aktivitet han behöver. Men utmaningen är ju kompisar! När alla andra går på förskola så är det svårt att träffa barn som är äldre än 18 månader på öppna förskolan eller i lekparken på dagtid. Behöver han gå på förskola för att få träffa andra barn?

Vi är ändå ett gäng här i Nacka som har valt att skjuta upp förskolestarten, men även där börjar det tunnas ut lite grann. Våra närmaste kompisar ska däremot fortsätta vara hemma ett tag till, och det är vi väldigt glada för. Det känns så synd att alla storasyskon går på förskola, tänk vad många barn det hade varit att leka med på dagarna annars. Då hade jag inte ens behövt tänka tanken på förskola. Jag blir lite frustrerad över att det har blivit en så stark norm att gå på förskola att många föräldrar verkar tro att de inte kan ge sina barn allt de behöver hemma. För det kan man så klart. Utom just vara en jämnårig kompis.

Idag har vi i alla fall lekt med våra härliga kompisar. Lekplatsen har vi i princip för oss själva. Det är ju också lyxigt på sitt sätt!