Bullar, blåst och dåligt tålamod

Idag blåser sommaren bort. Storm på Västkusten och rejält blåsigt här också. Sen visar prognosen betydligt svalare och mer ostadigt väder. Nu kunde jag ju vara nöjd, kan man tycka. Men tyvärr inte. Jag vill alltid ha mer sommar. Och mitt goda humör blåste visst bort tillsammans med sommaren.

Andreas har bara en helg kvar innan semestern är över. Sen börjar vardagen igen. Och jag är så trött. Just nu fattar jag inte hur jag ska orka med dagarna med de två små. Gunnar är ett yrväder och behöver passas exakt hela tiden. Bertil klarar sig något mer själv, men börjar gå in i en rejäl utvecklingsperiod med allt vad det innebär i form av protester, gnäll, utbrott, bråk och känsloyttringar. Idag har mitt tålamod varit på absoluta botten och jag har varit arg på honom säkert femton gånger. Han springer iväg, lyssnar inte, gnäller konstant, och värst av allt är att han är dum mot Gunnar. Det gör mig galen.

Och mitt i allt det här så känns det som att jag måste vara tacksam och inte klaga, för jag har ju valt att vara hemma med barnen. Dessutom vet jag att Andreas längtar jättemycket efter att han ska få vara hemma med dem, och då känns det extra jobbigt att vara trött och less. Det är förstås inte ett permanent tillstånd, men just nu är jag lite matt och uppgiven inför den stundande vardagen.

Fast ändå – trots gnäll och dåligt tålamod – så gjorde vi en utflykt till ytterligare en strand idag. Det blev Älgöbadet, som var litet och mysigt men väldigt blåsigt. Bertil hittade två systrar som han genast blev kompis med. Han är så social och gick oblyg fram och började leka med dem. På förmiddagen bakade han förresten kanelbullar tillsammans med Andreas. När han åt dem testade han och doppade bullbitar i sin mjölk. Han tittade upp och sa med stora ögon: “Det var verkligen väldigt gott!” Skönt att hans glada och soliga sida kommer fram mellan gnället.