Beslutsångest Deluxe

Gaaah, jag blir snart galen! På riktigt. Jag har sån grav beslutsångest på alla fronter i livet just nu. Det låser sig och jag kan omöjligt bestämma mig om något alls. Sommaren är definitivt och obarmhärtigt över för i år, och idag var jag tvungen att ha jeans på mig. Hela kroppen protesterar. Jag vill inte! Jag vill bara ha mer sommar! Mest för att jag älskar sommaren och hatar vintern, men också för att när det fortfarande var sommar så hade jag fortfarande tid på mig.

Men nu är det höst. Jag måste bestämma mig om och vad jag ska plugga. Jag har i alla fall registrerat mig på en kurs i illustration som jag kommit in på. Och så har jag hastigt och lustigt slängt iväg en sen anmälan till “Bruksgitarr I”, för det vore ju festligt om jag kunde lära mig att spela gitarr lite skapligt sådär. Eller så struntar jag bara i att plugga, för att jag egentligen inte är så motiverad. Det handlar ju bara om trygghetsknarkande i form av skyddad SGI, som jag var inne på häromdagen.

Jobbet då? Hur blir det med det? När ska jag börja jobba? Hur mycket ska jag jobba? Jag gissar att min chef skulle vilja ha svar på det när vi ses på måndag. Vore fint om jag själv visste tills dess. Men jag vill ju å andra sidan veta hur min tjänst ser ut nu, efter så lång tid borta. Vad förväntar de sig av mig? Vad är på gång? Måste jag jobba heltid (alltså 75% i mitt fall)? Vill de ens att jag kommer tillbaka, eller vill de hellre behålla min vikarie? Många svåra frågor att reda ut.

Resan då? Blir det något med Australien-planerna? Just nu ser det mörkt ut. På ett sätt vill jag super-super-super-gärna åka, men å andra sidan blir det inte alls den resa vi hade hoppats på när vi började drömma. Vi önskade ett halvår, för att riktigt få känna på att bo utomlands för en längre period. Och så skulle vi slippa hela vintern. Nu är vi nere på 9-10 veckor, på sin höjd. Och då får stora barnen bara vara med tre av dem. Förbannade skolplikt! Och alla veckorna de är hemma utan oss, hos sin pappa, hur kommer det att kännas? Kommer jag kunna njuta? Men också en aspekt som säkert låter bortskämd och konstig, men som för mig är helt relevant – rädslan för att komma hem innan vintern är över. Jag kommer ihåg den brutala ångesten som drabbade mig efter förra resan. Som att jag hade fått en aning om hur livet kan vara, men så rycktes jag hem till vinter, snö, kyla, mörker och MISÄR. När vi pratade om detta vid middagen började jag nästan gråta. Ja, det är helt sant. Så mycket avskyr jag tanken på att komma hem till vintern. På ett sätt är det alltså lättare att vara kvar hemma, och traggla sig igenom vinterhelvetet utan avbrott. För då vet man inget annat.

Ja men det här blev ju inte vidare muntert på fredagskvällen. Just nu skulle jag bara vilja spola tillbaka tiden och vara mitt i sommaren igen, i värmen, solen och med gott om tid att fatta vettiga beslut.

Kaos på hemmaplan

Fy, idag känns det verkligen inte som att jag har varit en bra förälder. Man kan förstås inte vara på topp varje dag, men det är för dåligt. Vi har tyvärr hamnat tillbaka i mönstret att det fungerar jättebra när vi är hemifrån, men här hemma blir det konflikt efter konflikt.

Det är Bertil som står för den största utmaningen med sitt humör. Från att han kliver ur sängen gnäller han konstant, och ALLT är fel. Han vill ha gröt, och sen ratar han den. Han vill ha smörgås och tar en enda tugga. Han vill ha mango, frusen om jag har tinat den och tinad om jag har gett honom den direkt från frysen. Vi försöker att inte ge så många val utan bara servera en sak, men ändå sitter han och tjuter om att han vill ha något annat. Både Andreas och jag försöker välja vilka fajter vi ska ta, vi försöker vara lyhörda, ge mycket närhet, kärlek och tid. Men ändå havererar det gång på gång. Matbordet är platsen för de flesta utbrotten, även om vi verkligen anstränger oss för att inte skapa dåliga känslor kring maten.

Lägg sedan till i ekvationen att Gunnar har envisats med att vakna omkring kl 5 på morgonen den senaste veckan. Jag har varit så förskonad från detta med alla barnen, men nu håller han på att ta knäcken på mig. Jag har ett stort sömnbehov, och ingen som helst lust att gå upp i gryningen. Han är inte heller utsövd så dags, så starten på dagen är också gnäll och tjut och skrik. Helt värdelöst.

Så idag har jag totalt tappat tålamodet, flera gånger. Varit rasande arg, skällt och lyft in Bertil i sovrummet. Jag vill inte vara en sån förälder, men när jag har försökt att bemöta på ett lugnt och respektfullt sätt de första 35 gångerna så orkar jag till slut inte. Jag hoppas jag hinner ladda om batterierna innan dagen startar imorgon. Det vore hjälpsamt om det blev efter kl 6 åtminstone.

När vi är hemifrån har vi det toppen. Som i Nyckelviken med våra hemmakompisar idag. Tre välbehövliga timmars paus från kaoset. Tack och lov.

Kaos på hemmaplan

Fy, idag känns det verkligen inte som att jag har varit en bra förälder. Man kan förstås inte vara på topp varje dag, men det är för dåligt. Vi har tyvärr hamnat tillbaka i mönstret att det fungerar jättebra när vi är hemifrån, men här hemma blir det konflikt efter konflikt.

Det är Bertil som står för den största utmaningen med sitt humör. Från att han kliver ur sängen gnäller han konstant, och ALLT är fel. Han vill ha gröt, och sen ratar han den. Han vill ha smörgås och tar en enda tugga. Han vill ha mango, frusen om jag har tinat den och tinad om jag har gett honom den direkt från frysen. Vi försöker att inte ge så många val utan bara servera en sak, men ändå sitter han och tjuter om att han vill ha något annat. Både Andreas och jag försöker välja vilka fajter vi ska ta, vi försöker vara lyhörda, ge mycket närhet, kärlek och tid. Men ändå havererar det gång på gång. Matbordet är platsen för de flesta utbrotten, även om vi verkligen anstränger oss för att inte skapa dåliga känslor kring maten.

Lägg sedan till i ekvationen att Gunnar har envisats med att vakna omkring kl 5 på morgonen den senaste veckan. Jag har varit så förskonad från detta med alla barnen, men nu håller han på att ta knäcken på mig. Jag har ett stort sömnbehov, och ingen som helst lust att gå upp i gryningen. Han är inte heller utsövd så dags, så starten på dagen är också gnäll och tjut och skrik. Helt värdelöst.

Så idag har jag totalt tappat tålamodet, flera gånger. Varit rasande arg, skällt och lyft in Bertil i sovrummet. Jag vill inte vara en sån förälder, men när jag har försökt att bemöta på ett lugnt och respektfullt sätt de första 35 gångerna så orkar jag till slut inte. Jag hoppas jag hinner ladda om batterierna innan dagen startar imorgon. Det vore hjälpsamt om det blev efter kl 6 åtminstone.

När vi är hemifrån har vi det toppen. Som i Nyckelviken med våra hemmakompisar idag. Tre välbehövliga timmars paus från kaoset. Tack och lov.

Ut i skogen

En extra post med bilder från den lilla skogsturen i eftermiddagssolen. Så härligt att Gunnar är stor nog att gå själv nu! Ett par hundra meter hemifrån, plus ett par raw-bollar med i väskan som överraskning, var allt som behövdes för en mysig stund. Passar på medan vädret är snällt. I vinter är jag inte lika sugen på utflykter.

Tänka om…

Många tankar som snurrar i huvudet för tillfället. Ett mejl från min chef som gör att verkligheten knackar på, det här hemmalivet kommer inte att vara för evigt. Och så en efterhängsen besvikelse över att jag inte kom in på den där skrivarkursen. Trots flera avhopp tar de inte in några reserver. Funderar på om det verkligen är värt tiden och energin att plugga något annat under hösten, eller om det får vara. Vill hellre lägga den kraften på barnen och möjligtvis något eget projekt. Men det skyddar ingen SGI, och spelar det någon roll under en kortare tid egentligen? Ständigt denna heliga SGI.

Samtidigt en känsla av att vilja kliva av. Nej tack, jag vill inte följa strömmen och tjäna för att konsumera. Jag vill skala av, rensa ut, göra mig mer fri. Ha tid och lust och ork.

Jag hör föräldrar som har barnen på förskolan samtidigt som båda jobbar heltid. “Vi får se hur långa dagar de klarar.” Det är en för låg ambitionsnivå för livet tänker jag. Vad barnen klarar.

Genom Hemmaföräldrars nätverk har jag hittat andra som också väljer annorlunda. Mer eller mindre bortom normen. Just nu läser jag fascinerat om unschooling och digitala nomader och tycker det låter så intressant. Visst, långt ifrån vår verklighet och inte möjligt i nuläget, men ändå utmanande för sinnet att tänka i de banorna.

Jag kanske ska börja med att unschoola mig själv och strunta i att läsa någon kurs och istället lägga tiden på att lära mig något som jag verkligen vill? Det saknas knappast inspiration och material på nätet för att lära sig allt från biodling och gitarr till att bygga en egen cykel. Jag ska fundera över det där med SGI:n en gång till…

Terminsstart och hela havet stormar

Yes, idag var det äntligen höststart för öppna förskolan i Forumkyrkan! Det har vi längtat efter. Bertil och Gunnar var väldigt nöjda, och det var härligt att komma dit och konstatera att vi kände eller i alla fall kände igen nästan varenda familj som var där. Och särskilt kul att våra bästa hemmakompisar var där förstås. Bertil hann måla, leka med lera, klistra klistermärken, pussla, leka, vara med på sångstunden och säkert en hel del annat som jag inte såg. För Gunnar krävde ganska mycket tillsyn. Han är ju lite för bra på att klättra, helt enkelt. Men några stunder var det väldigt behagligt, när Gunnar hittade kökshörnan och sedan Pippi-huset. Då pysslade han på egen hand – utan att göra något farligt – en lång stund. Ja, vi är glada att terminen är igång, som ni hör.

Här hemma har vi haft kaos och undantagstillstånd. Vi vägrar ge upp trots misslyckat försök att möblera om, och gav oss på en betydligt större rockad. Nu har vi alla stora grejer på plats i rätt rum, så nu ska vi bara orka fixa i ordning resten så att det blir fint och trevligt. Det är här vi brukar tappa gnistan och lämna allt halvfärdigt. Ska försöka ta projektet i mål den här gången. Och så vore det lämpligt att göra sig av med en del möbler som blivit över, som en enorm soffa som just nu står mitt i barnens lekhörna. Opraktiskt på alla sätt.

Jag har i alla fall tagit mig för att rama in Bertils och Gunnars handavtryck, och gjort en tavla med Gunnars månadsbilder från hans första år. De äldre syskonen fick sina tavlor redan i julas. Nu ska vi bara sätta upp dem på väggarna också. Det blir fint!

Lyssningstips

Poddar om barn och familj finns det gott om, och nu finns äntligen en om att vara hemmaförälder! Föräldrarna Sofia och Josefin slagit sig ihop och dragit igång en podcast. Mycket uppskattat. Den har det passande namnet StannaHemma, och än så länge finns två avsnitt ute. Jag kan varmt rekommendera er att lyssna.

Inte hemmaförälder? Ge den en chans ändå. Kanske får du någon ny infallsvinkel, eller en uppdaterad syn på hemmaföräldrar. Hur det kan fungera rent praktiskt, vilka prioriteringar man gör, och att man både kan vara feminist och ha hemmabarn.

Lyssna i Acast eller Podcast-appen på iPhone. Följ gärna på Instagram @stannahemmapodcast.

One of those days…

Vissa dagar genomlider man bara. Såna dagar är värdelöst tråkiga. Idag var en sån dag. Den här blev inte bättre för att den började 05.45 med en inte alls utsövd 1-åring. Nej då, han var supertrött och gnällig som aldrig förr, men upp skulle han ändå. Han gallskrek när jag försökte få honom att ligga kvar i sängen, och jag ville inte riskera att hela familjen vaknade så jag gick upp med honom.

Mormor och Nisse var kvar några timmar på förmiddagen och gjorde färdigt det nya staketet innan de åkte hem till Onsala. Vi är väldigt tacksamma för allt jobb de har gjort i trädgården! När de hade åkt var vi tillbaka i gnällträsket. Dessutom började det regna, Andreas var på jobbet och hemmet såg ut som ett bombnedslag.

På eftermiddagen fick vi den usla idén att möblera om i en delen av vardagsrummet, för vi behöver ett lite större skrivbord för att kunna koppla datorn till elpianot. Det fick vi avbryta och återställa, men efter ändlösa diskussioner om hur vi ska göra med våra rum och våra möbler. Vi fastnar som vanligt och tycker allt blir dåligt.

Ja, sen fortsatte gnället och kaoset och allt jobbigt – så som det känns när man är trött och utmattad – fram till läggdags. Gunnar vägrade ligga kvar i sängen, men idag tog jag fajten och vann den. Men han protesterade högljutt och länge, vilket jag avskyr att behöva låta honom göra. Det har ju spårat ur med sovrutinerna under veckan, så det var nödvändigt att ta något åt det. Hoppas det gör att vi hamnar tillbaka lite bättre vanor nu.

Trädgårdsfix och sovkaos

Full fart i trädgården idag igen. De är riktiga arbetsmyror, mormor och Nisse. Målat staket, sågat träd, kört bort skräp och börjat bygga på ytterligare ett litet staket. Fantastiskt att se alla framsteg! Själv har jag ägnat mig åt att laga mat, springa efter barn, diska, flytta syrénskott och diska.

Sovtiderna för de två små har spårat ur fullständigt. De somnade vid kl 22 igår och vaknade 06.30 imorse. Det var ändå bättre än 05.45 dagen innan… (Ja, vi är bortskämda med barn som sover till vettiga klockslag i vanliga fall. Tack och lov.) Förmiddagen var en orgie av gnäll och gråt, inte konstigt med tanke på sömnbristen. Trodde att vi var hyfsat i fas igen, men nu blev det skrik och vägra-sova-kaos ikväll igen. Nu har de äntligen gett upp, strax efter kl 21.30. Men – hör här då – Gunnar kunde inte somna med mig utan somnade på Andreas axel. Både kvällarna! Första gången! Inget ont som inte har något gott med sig.

Idag gick jag förresten ut och plockade några äpplen på vårt ena träd och kokade ihop en snabb kompott med kardemumma. Den var fortfarande ljummen när vi åt den med vaniljglass och smulade kex till efterrätt. Vilken lyx!

Hård arbetsdag

Som vanligt när mormor och Nisse är på besök så är det ett högt tempo och mycket arbete. Vilket betyder att vi får massor gjort och att vi äntligen kommer framåt med vår trädgård. Det är vi väldigt tacksamma för. Igår sågade vi träd, idag sågade vi staket. Och när jag säger “vi” så menar jag förstås Nisse. Han är mästersågaren. Nu har vi sänkt planket på framsidan med ungefär 30 cm, och det ser numera trevligt och ombonat ut istället för som ett fort. Mormor (med hjälp av Bertil) passade på att tvätta staketet och imorgon blir det lite målning. Nu är alla väldigt trötta. Utom Gunnar då, som är speedad som vanligt.

Sixten är äntligen bättre. Idag har han inte haft feber på hela dagen. Men han missade alltså hela första skolveckan. Inte precis den starten på skolåret som vi hade tänkt oss. Han har i alla fall gjort några uppgifter hemma så jag hoppas att han är igång och ikapp när han ska till skolan på måndag. Judith verkar nöjd efter sin första vecka. Hon har fått två nya klasskompisar som bara pratar engelska, så hon har övat massor och pratar tydligen engelska med stort självförtroende. Och det är ju halva grejen, att våga prata fast man inte kan alla orden.

Bertil gjorde ett stort språkligt genombrott imorse. Han kunde helt plötsligt säga “skinka” med perfekt uttal på sje-ljudet. Han såg både förvånad och stolt ut när han testade sig fram med stjärna, sju, självklart och sked. Häftigt att höra. Jag har lagt märket till att det han fortfarande har svårt med är s i kombination med en annan konsonant, då försvinner s-ljudet. Ost blir “ott”, snabbt blir “nabbt”, stor blir “tor”, också blir “ottå”, osv. Men eftersom man förstår sammanhanget så vet vi ju ändå vad han menar.