Hejdå mikron!

Stannar livet i en barnfamilj om man tar ifrån dem mikrovågsugnen? Svaret är inte helt säkerställt ännu, men det visar sig att man överlever några dagar åtminstone.

I slutet av förra veckan gav vår mikro upp och tackade för sig. Med en liten smäll och en misstänkt bränd lukt slog säkringen av. Min spontana tanke – efter Hjälp, tänk om det börjar brinna! – var hur gör vi nu då? Hur fixar vi frukostgröten, värmer lunch eller tinar saker?

Men i nästa stund blev jag så trött på mig själv. Vadå. “Hur gör vi nu?” Det är ju inte precis så att människans evolution har hängt på mikrons intåg i köket. Nej, det är naturligtvis helt rimligt att klara sig utan en mikro. Jag blir lite mörkrädd när jag inser att jag knappt vet hur man värmer mat utan den. Samtidigt har jag undrat hundratals gånger om mina barnbarn kommer att säga till varandra: “Fatta att man värmde mat i en mikro! Och gav till barnen dessutom!” på samma sätt som vi förfasas över att man rökte inomhus eller sprayade insektsmedel över sängen. Så när Andreas började leta efter en ersättare så stoppade jag honom och sa att vi åtminstone kan avvakta och testa hur det funkar.

Än så länge har det alltså gått bra. Sixten har lärt sig koka havregrynsgröt på spisen, jag har lyckats värma lasagne i en stekpanna och barnen har rostat bröd istället för att göra smälta ostmackor i mikron. Det sistnämnda är bara en bonus.

En annan vinst var att få extra plats på köksbänken. Det är verkligen en fin syn att se hur väl vi utnyttjar den uppkomna ytan. Nästan så att jag vill ha tillbaka mikron bara för att slippa stöket…