Första året

Idag firar vi ett år i huset. För precis ett år sedan var det belamrat med flyttkartonger och möbler i ett enda kaos, allt kändes nytt och spännande och lite konstigt. Det var blandade känslor. Glädje över en egen gräsmatta och vemod över att lämna Järla sjö.

Jag minns den där känslan av att inte känna mig hemma. Det tog oväntat lång tid innan den försvann. Det var en omställning att flytta från Järla, där vi hade bott i nästan tio år. Huset har jag gillat från första stund, men området tog lite längre tid att tycka om. Jag svär fortfarande över bussarna ibland, men älskar tystnaden på vår promenadrunda. Utsikten över till Stockholms inlopp från den lilla avstickaren uppe på berget.

Det var också så mycket fokus på allt som skulle hinna fixas innan bebisen kom förra sommaren – lite renovering, målning, möblering, köpa och sälja grejer, rensa i trädgården… Vi hann en del i alla fall, och slet som galningar för att komma på plats.

Sen kom Gunnar och då avstannade av förklarliga skäl det mesta. Det saknas fortfarande tavlor i sovrummet och gardiner i vardagsrummet och mycket annat. Vi har varit lite frustrerade under året över att vi inte riktigt hittar rätt användning av de olika rummen, men just nu känns det som det är så bra som det kan för tillfället.

Sakta med säkert har det känt mer och mer hemma. Vi har sett trädgården i full blom, i djup snö och i gråtrist höst. Vi har promenerat runt på många barnvagnspromenader och lärt känna området. Varit på lekplatsen och gungat, både ensamma och bland massor av familjer. Börjat prata, hejat och setts igen. Bytt telefonnummer och börjat träffas. Nu möter vi nästan alltid någon vi känner till när vi går dit.

Förra veckan var jag på lekplatsen i Järla med barnen. Jag kände ingen. Hemmakänslan har flyttat med oss hit till Duvnäs utskog. Nu känns det härligt att svänga uppför backen och parkera och kliva in i hallen. För här är hemma. Det tog sin lilla tid men nu känns det som att vi har landat här. Det känns skönt.

Söndagshäng

En stekhet söndag. Idag var hela familjen med i kyrkan när Andreas hade terminsavslutning för söndagsskolan. Bertil var väldigt entusiastisk. Först var det en liten samling inne och därefter hoppborg och lekar utomhus. Efter gudstjänsten var slut blev det grillad korv och glass på kyrkbacken. Allt i gassande sol. Härligt!

Efter kyrkan följde våra vänner med hem för en lugn och skön eftermiddag i vår trädgård. De små plaskade lite i badbaljan, vi grillade hamburgare och halloumi och hade som vanligt massor att prata om.

Precis när gästerna kom hem började det regna. Det höll på nästan en timme och var välbehövligt. Bertil ville genast ha paraplyet och tomteluvan (???) på och gick ut på altanen. Nu har regnet dragit förbi och solen skiner igen och det är över 20 grader trots att klockan passerat åtta. Bertil har just somnat och Gunnar tränar på att gå, Judith gör pärlplattor och Sixten läser. Redan slut på helgen, den gick lite för fort den här gången.

Strand och komplex

Lördag, lediga, varmt och soligt. Borde blivit en bra dag, men den ville sig inte riktigt. Jag blev väckt för tidigt och kunde inte somna om, och när vi väl gick upp var jag trött och hungrig. Som vanligt är det svårt att hitta en bra balans mellan alla måste-göras-grejer och att hitta på saker för skojs skull. Och att det är så olika vad vi tycker är en trevlig utflykt/aktivitet/dag. Några vill till stranden, någon vill bara stanna hemma, någon ändrar sig… Så där håller vi på ibland, när vi blir obeslutsamma och försöker jämka så alla ska bli hyfsat nöjda.

Idag blev det i alla fall stranden efter mycket om och men. Vi åkte till Boobadet, vilket tusen andra barnfamiljer också hade gjort. Alldeles för mycket folk för vår smak, men så är det ju överallt häromkring. Det var i alla fall skönt att komma iväg hemifrån ett par timmar, och alla var ganska nöjda med utflykten.

Stranden är härligt på många sätt, för jag älskar ju sol och värme och sommarkänsla. Men bad och bikini… Nej, då blir det jobbigt. Jag badade förstås inte idag heller, och tog absolut inte av mig kläderna. Jag har ju grava komplex för min förstörda mage efter mina graviditeter. Jag passade på att snegla lite extra på andra kvinnor/mammor/damer på stranden. Jag är helt ärlig när jag säger att jag såg ingen – alltså INGEN – som hade lika ful mage som jag. De kan säkert ha komplex eller synpunkter på sina magar också, men ingen hade såna bristningar som jag har. En del, mest av de som var 50+, hade baddräkt. Kanske har de lika hemska magar som jag? Men ingen skyltar i alla fall med dem på badstranden.

Jag tycker det är sorgligt att min mage blev så fördärvad. Det var i min andra graviditet som jag fick bristningar runt hela naveln och nedanför, så det som blev kvar var en skrynklig påse mitt på magen. Jag avskyr det verkligen. Hatar det. Och önskar så innerligt att jag bara var tjock eller något som jag åtminstone kunde göra något åt. Visst kan jag skaffa en baddräkt, eller bikinilinne som jag haft tidigare, men jag älskade verkligen att ha bikini förut. Älskade den varma bruna färgen som magen fick. Det kan tyckas ytligt när min mage har burit fyra fantastiska barn. Men jag tittar avundsjukt på de andra mammorna som fick ha sina släta magar kvar – oavsett om de är plufsiga, hängiga eller platta.

Det blir ingen Beach 2018 för min mage. Inte Beach 2020 eller 2025 heller. Så lite choklad på lördagskvällen kanske? Något ska den ju användas till, tänker jag.

Gott & blandat-fredag

Fullt upp idag. Skoldag för de stora, återbesök hos fysioterapeuten för mig och sen sommarfest med öppna förskolan i Nacka kyrka. Det började strålande med att jag hade tagit fel på tiden hos fysioterapeuten. Trodde jag skulle vara där 9.30. Kl 8.56 tar jag upp mobilen och ser en notis om att mitt besök börjar om fyra minuter, alltså 9.00. Det blev så att säga lite bråttom. Tur att vi bor så nära sjukhuset, så jag kom inrusande vid fem över. Vi gick igenom några fler övningar och jag tycker ändå jag fick lite beröm för att jag hade gjort övningarna och hade en bra aktivering av de djupa magmusklerna. Man får vara glad för det lilla när man är svag som en kokt sparris.

Sommarfesten i kyrkan var trevlig och välbesökt. Det var sångstund/gudstjänst i kyrkan och som tur var sov Gunnar. Annars hade det inte varit så lugnt och skönt. Bertil var lite loj och satt mest i Andreas knä när han spelade gitarr. Lyxigt att ha pappa med trots att han jobbar. Sen var det jordgubbstårta/glass/klämmis i ett ganska högljutt kaos.

Efter kalaset hade vi sällskap med Andreas kollega Sara och hennes två barn. Vi åkte till Sickla strand och hade lunchpicknick och barnen lekte på lekplatsen. Kombinationen solkräm + täckbark gav riktigt skitiga ungar. Plus att Bertil plockade upp kol ur en gammal grill i ett obevakat ögonblick. Väldigt snyggt. Tur att jag (som vanligt) inte hade klätt upp barnen för sommarfesten.

Väl hemma igen var vi alla ganska trötta. Judith kände sig hängig, troligtvis pga värmen och att hon druckit för lite. Andreas bakade pizza och brandlarmet gick. Judith piggnade till efter maten och hoppade studsmatta med Bertil. Packy (låtsaskompisen) var tyvärr inte med, för han hade åkt till sin mormor i Norge. Sen skrev Bertil inköpslista med Andreas. Bertil skulle prompt skriva själv, och det visade sig att han kunde göra formen av T, O och S. Väldigt litet och vingligt, men man såg tydligt att han förstod hur bokstäverna skulle se ut. Han är grym, en ny Sixten på gång tror jag. Han lärde sig ju läsa kring 3 år. När Bertil hade somnat orkade Judith också göra ungefär hundra hjulningar, och äntligen börjar hon få till dem.

Nu säger vi trevlig helg och godnatt!