Bråk och prat med Bertil

Idag har vi haft besök av kompisar och lekt, ätit lunch och pratat. Trevligt som vanligt, även om Bertil och ena kompisen är inne i samma härliga fas av att vilja bestämma och hela tiden hamnar i konflikter med varandra.

Bertil hamnar gärna i konflikt med oss föräldrar också. Frukosten idag var som en enda lång viljekamp. Jag brukar verkligen välja mina strider med honom och låter honom ofta få som han vill om det handlar om småsaker. Men idag var jag tvungen att sätta ner foten redan vid frukosten, och vi tjafsade om en himla tallrik med gröt och björnbär i närmare en timme. Han bad nämligen om gröt, men redan innan jag fick in tallriken i micron hade han ångrat sig och ville ha björnbär från frysen. Då fick han björnbär i gröten som en kompromiss, men så fort den stod på bordet så ville han ha smörgåsrån (som Gunnar) istället. Då sa jag nej. Om my god vad han protesterade! Han grät och skrek. “Du får INTE prata mamma, BARA jag får prata!”, “Jag FÅÅÅÅR smörgåsrån!” Nej. “JoooooooooooOOOOOOO!” Nej, jag vet att du vill men du får inte. Du får äta gröt. “NEEEEEEJ. Jag vill INTE ha gröt.” Så konstruktivt samtal. Mitt i gråten ville han ha fryst banan istället. Jag sa nej till det också. Sen bytte han till att han ville ha mango, innan han återgick till smörgåsrån. Men det var nej. Så han fick vänta till mellis då han fick banan.

På eftermiddagen i parken hade vi en annan kamp, där han hade slängt ut alla sina sandleksaker men nu ville han gå hem utan att plocka upp dem. “Jag orkar verkligen inte. Jag är såååå trött.” Han hängde med huvudet och såg lidande ut. Jo, nu får du plocka upp dem. Jag hjälper dig. “Du kan göra det. Jag kan inte.” Jo, du måste hjälpa till. “NEJ!” och så arga, stampande steg till vagnen. Efter några minuter kom han tillbaka och plockade ihop sina grejer. “Jag kan plocka ihop”, sa han stolt och visade upp sina grejer. “Det är det bästa jag vet!” Det svänger snabbt.

Gulligast idag var när vi tog en kvällspromenad. Bertil pratade om när han åkte tåg en gång. “Det var med pappa. Och dig och Gunnar.”
Nej, då fanns inte Gunnar, förklarade jag.
“Jo, han fanns. Då kom han ut från din mage. Och när jag var liten med Gunnar så var vi två bebisar i magen och då spelade vi med bollar där och sen kom vi ut.”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *