Resa eller icke resa?

I början av veckan fick vi besked från rektorn att Sixten och Judith inte kommer att få ledigt så länge som vi önskade för att kunna åka till Australien. Först var jag bara besviken och sur och kunde inte tänka några nya konstruktiva lösningar. Nu har det gått några dagar och Andreas och jag har pratat lite mer om olika alternativ, och idag pratade jag även med pappa om vilka varianter vi funderar på. Han väntar också på att vi ska bestämma oss, och hoppas förstås att vi ska komma dit och hälsa på.

Det tråkiga är att inget av förslagen känns särskilt bra. Vi skulle nog kunna få till fyra veckor med barnen om vi åker redan vid jul, så att vi utnyttjar två veckor av lovet plus två veckors extra ledighet. Sen skulle de åka hem och vi fyra vara kvar, antingen fyra veckor eller längre. Upp till åtta veckor skulle visumet tillåta.

Min stora oro är förstås att jag bara längtar ihjäl mig efter Sixten och Judith, och inte kan njuta av tiden i Australien. Jag har alltid haft väldigt svårt med känslan av att längta, det är förknippat med mycket ångest och skuld. Samtidigt har jag genom massor av terapi övat och blivit mycket bättre på att hantera längtan. Men hur länge är rimligt, både för dem och för mig?

Tankarna börjar snurra i andra banor. Kan vi åka någon annanstans dit det är betydligt närmare och lättare att åka fram och tillbaka några gånger? Sydeuropa lockar på många sätt. Eller om bara vi fyra åker på en kortare resa till Asien, kanske Thailand eller Vietnam? Det finns så många varianter att jag blir helt snurrig när jag tänker på det. Men oron för att längtan blir för svårt är densamma.

Till slut blir det övermäktigt, för jag börjar tänka i mycket större banor. Sorgen som kan välla över mig ibland för att jag bara har barnen på halvtid. En önskan om att livet hade tagit en annan väg, även om jag för inget i världen vill vara utan det jag har idag. En frustration över att vara bunden till en plats på grund av mina tidigare val. Åh vad jobbigt det blir att bära allt detta, när det enda vi drömde om var att slippa några månaders vinter.

Vi måste fatta ett beslut snart. Vi kan inte gå på promenad efter promenad och diskutera i samma upptrampade spår. Det är svårt, eftersom det känns lika svindlande att säga Ja vi åker! som att säga Nej, vi stannar hemma (och genomlider ännu en satans vinter). Och detta är ju ett sånt lyx-lyx-lyx-problem att det känns fånigt att skriva om det så här, men man är ju sig själv och sin egen verklighet närmast.

Drömmen. Silver Sands Beach, SA, Australia.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *