Att diskutera med en 2,5-åring

Bertil, Bertil, Bertil… Han är verkligen underbar från topp till tå, jag älskar varenda bit av honom och vartenda litet blont och flygigt hårstrå är perfekt. Men herregud vad han kan konsten att driva mig till vansinne! Han prövar sannerligen vårt tålamod här hemma just nu. Han har flera olika metoder, där ett som är extra effektivt är att stänga av öronen. För om han inte hör behöver han ju inte heller göra som han blir tillsagd.

Det som gör mig argast är när han beter sig dumt mot Gunnar. Han bits, nyps, puttas och drar, trycker saker på huvudet, kramar för hårt, sliter tag i hans arm och drar med honom. Tillsägelser hjälper inte mycket. Då springer han fram och säger ett snabbt “Förlåååt Gunnar”, och så vidare till nästa grej. Han är verkligen jättesnäll mot Gunnar en stor del av tiden, men det här gör mig galen just nu.

Hans mest effektiva teknik för att göra oss helt utmattade är att diskutera. Här kommer några exempel på omöjliga diskussioner de senaste dagarna:

Dags att äta middag.
M: Kom till bordet nu, vi ska äta.
B: Jag gillar inte mat. Jag gillar bara mango.
M: Jag vet att du gillar mango men nu ska vi äta mat.
B: Jag ska bara äta mango.
A: Du får gärna mango efter maten. Men först ska du äta din mat.
(Vi andra äter, Bertil ligger på golvet och tjatar om mango.)
A: Vi har hört dig nu. Kom och ät din mat så får du mango sen.
B: Jag gillar inte mat. Jag gillar bara mango. Och spaghetti.
A: Vi har spaghetti. Kom så får du äta det.
B: Jag gillar inte spaghetti. Jag vill bara ha mango.
(Och så börjar vi bara om…)

Frukost.
B: Jag vill ha fryst banan på en pinne.
A: Det är slut. Vi får frysa in ny.
B: Neeeeeej! Jag vill ha fryst banan på en pinne! Nuuuu!
A: Men det är slut.
B: Neeeeeej, den är inte slut!
(Upprepas minst tio gånger. Andreas gör bananbitar och lägger i frysen.)
A: Nu får vi vänta några timmar. Efter lunch finns det fryst banan.
B: Nej, den är klar nu.
A: Nej, den är inte klar. Efter lunch har den hunnit frysa.
B: Joooooo den äääääär klaaaaaar!
(Och så vidare, och så vidare…)

Dags att gå ut.
B: Jag vill ha skor. Jag vill inte ha sandaler. Dom är äckliga.
M: Så behöver du inte säga om sandalerna. Men du får gärna ta skorna så klart.
B: Sätt på mig skorna!
M: Alldeles strax.
(Bertil tjatar, jag fixar grejer och hämtar strumpor. Sätter på strumpor och skor.)
B: Neeeeej, det är inte bra!
(Av med skorna, rätta till strumporna, på med skorna igen.)
B: Nej, jag vill inte ha skor! Jag vill ha sandalerna! Sätt på mina sandaler!
(Nej, sandalerna var inte heller till belåtenhet, kan jag rapportera…)

Och så här håller våra dagar på. Inte konstigt att vi är helt slut nu när klockan är 21.30 och han äääääntligen sover så vi får vila våra öron några timmar. För imorgon bitti är det dags igen. “Pappa, vi ska gå uuuuupp! Jo, du vill gå upp med mig. Nu!”