Stora, skrämmande tankar

Sixten är en känslig själ på många sätt, och igår kväll drabbades han (igen) av den stora ångesten för döden. Att vi andra i familjen ska dö, att vi ska försvinna och han bli ensam kvar. Åh, dessa stora skrämmande tankar! Svårt att trösta när hela hans värld skakar. Så det är bara att lirka, lyssna och krama som gäller, och efter en stund hjälper det lite. Han somnade alldeles för sent och helt utmattad.

Imorse var han väldigt nedstämd, tyst och trött. Vi gjorde ett försök att få iväg honom till skolan, för ibland kan han ju komma igång efter en stund. Vi pratade lite på vägen dit och jag försökte känna av läget. Men när jag stannade bilen utanför skolan satt han bara kvar och så kom tårarna igen. Då fick han åka med hem och ta en vilodag. Jag har tät kontakt med hans lärare, och det känns skönt att kunna höra av sig och berätta om situationen och få ett “Det var klokt!” tillbaka. Jag är så glad att han har en sån stöttande och engagerad lärare, som sätter hans mående främst.

Det har varit mycket kring Sixten och skolan den här terminen. Vi är på väg framåt och får steg för steg större förståelse för hans styrkor och utmaningar. Nu har vi också tagit hjälp utifrån och hoppas få lite mer stöd. Just nu fungerar det riktigt bra i skolan, men det hänger mycket på vilken lärare han har. Så för att det ska fortsätta funka bra även när han hamnar i nya sammanhang så behöver vi hitta sätt att stötta honom, både i skolan och hemma.

Jag kan bara konstatera igen att det är svårare att ha stora barn än små barn. Ett utbrott när 2,5-åringen inte får köpa glass kan jag hantera. Men en 11-åring som gråter och hulkar av ångest så han inte kan få fram ett ord… det är utmanade på ett helt annat sätt. Ibland vill jag bara göra honom liten igen så jag kan skydda honom från alla stora, jobbiga tankar. Men de hör ju livet till.