Första året

Idag firar vi ett år i huset. För precis ett år sedan var det belamrat med flyttkartonger och möbler i ett enda kaos, allt kändes nytt och spännande och lite konstigt. Det var blandade känslor. Glädje över en egen gräsmatta och vemod över att lämna Järla sjö.

Jag minns den där känslan av att inte känna mig hemma. Det tog oväntat lång tid innan den försvann. Det var en omställning att flytta från Järla, där vi hade bott i nästan tio år. Huset har jag gillat från första stund, men området tog lite längre tid att tycka om. Jag svär fortfarande över bussarna ibland, men älskar tystnaden på vår promenadrunda. Utsikten över till Stockholms inlopp från den lilla avstickaren uppe på berget.

Det var också så mycket fokus på allt som skulle hinna fixas innan bebisen kom förra sommaren – lite renovering, målning, möblering, köpa och sälja grejer, rensa i trädgården… Vi hann en del i alla fall, och slet som galningar för att komma på plats.

Sen kom Gunnar och då avstannade av förklarliga skäl det mesta. Det saknas fortfarande tavlor i sovrummet och gardiner i vardagsrummet och mycket annat. Vi har varit lite frustrerade under året över att vi inte riktigt hittar rätt användning av de olika rummen, men just nu känns det som det är så bra som det kan för tillfället.

Sakta med säkert har det känt mer och mer hemma. Vi har sett trädgården i full blom, i djup snö och i gråtrist höst. Vi har promenerat runt på många barnvagnspromenader och lärt känna området. Varit på lekplatsen och gungat, både ensamma och bland massor av familjer. Börjat prata, hejat och setts igen. Bytt telefonnummer och börjat träffas. Nu möter vi nästan alltid någon vi känner till när vi går dit.

Förra veckan var jag på lekplatsen i Järla med barnen. Jag kände ingen. Hemmakänslan har flyttat med oss hit till Duvnäs utskog. Nu känns det härligt att svänga uppför backen och parkera och kliva in i hallen. För här är hemma. Det tog sin lilla tid men nu känns det som att vi har landat här. Det känns skönt.