Tillsammans

Nu är vi samlade igen, hela storfamiljen. Även om det är de två små som är mest högljudda och kräver mest tillsyn, så blir det ändå livligt på ett annat sätt när även de två stora är hemma. Inte minst kring matbordet märks det att vi är många, det blir lätt ganska stökigt och mycket spring när vi försöker ta oss igenom en middag tillsammans.

Samtidigt är det härligt med det livliga. Jag tycker det känns mer komplett när alla barnen är hemma, som att det är så här vi borde ha det jämt. Det är väl naturligt att det känns så förstås. Men det brukar alltid ta en dag eller två innan vi är i synk efter ett byte, så vi kan ofta känna oss lite i obalans både när de stora kommer och lämnar. Trots att vi har levt varannan-vecka-livet i snart sju år så är det som att jag aldrig riktigt vänjer mig.

Nu kommer i alla fall lyxveckorna. Tre långa sköna sommarveckor utan byten. Bara landa i våra rutiner, bara vara tillsammans, bara hitta vår egen lunk. Det är ju långt ifrån harmoniskt dagarna i ända, men det är det knappast om man lever i en kärnfamilj heller. Nu ska vi bara se till att fylla veckorna med fina sommardagar, så att det blir lätt och roligt att hitta på saker att göra ihop. Vi ska äta god mat som alla gillar, sova länge på morgonen, läsa intressanta böcker, motionera, bli utvilade och solbrända. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar tillsammans. Punkt slut, amen.

Må hela sommarlovet bli så här!

Svajigt humör, blåbär och 11 månader

Jag har haft en riktig upp-och-ner-dag idag. Laddade upp med en kväll helt utan återhämtning (ni vet när man tror att minstingen har somnat för natten vid kl 19.30 bara för att vakna efter en timme, hur pigg som helst och redo att köra kvällspasset…). Somnade med Gunnar vid 22.30, vaknade sedan i en varm pöl av kiss pga liten olycka för Bertils del. Ammade sen några gånger innan jag blev väckt strax innan halv sex. Uppladdningen inför dagen var alltså minimal, för att inte säga på minus.

Kom ut på promenad för att söva Gunnar och träffa lekkompisar, men träffen blev inställd i sista minuten tyvärr. Kände mig lite uppgiven och undrade hur jag skulle överleva dagen. Men så slog Gunnar till med rekordlång sovstund (2 timmar och 40 minuter), så jag fick lite tid på egen hand med Bertil. Plus att eftermiddagen blev toppen med en pytteutflykt till fotbollsplanen i skogsgläntan, där vi sprang efter bollar och åt årets första blåbär.

Sen var mitt humör väldigt svajigt under kvällen, jag kände att reservkrafterna tog slut. Så när Gunnar passade på att gnälla sig igenom timmen mellan 17 och 18 samtidigt som Andreas började möblera om våra sängar så kände jag att jag helst ville lägga mig i ett tyst och mörkt rum och vara i fred en vecka. Men så åt vi middag och pratade och så kändes livet lite lättare igen.

Imorgon kommer Sixten & Judith äntligen hit igen! Då börjar tre veckors härligt sommarlov tillsammans. Det ser jag verkligen fram emot.

Jo men jag får ju inte glömma att Gunnar blir 11 månader idag! En ynka månad kvar tills han fyller ett helt år. Min lilla bebis som blir stor alldeles för fort.

Svettig och glömsk (Inte precis en kontaktannonsrubrik)

Varmt, varmt, varmt. Så har det varit idag. Omkring 30 grader och svettigt bara man kom utanför dörren. Härligt men mest lämpligt för en innedag (eftersom jag har lite överlevnadsinstinkt kvar och alltså inte åker till stranden ensam med två galningar som är helt orädda för vatten och gärna springer åt varsitt håll). Vi sprang på kompisar i Ektorp på morgonen och de följde med hem och lekte fram till lunch. Sen tog Bertil och jag det lugnt och ritade och lekte medan Gunnar sov middag.

På eftermiddagen åkte vi till Nacka Forum. Där var det luftkonditionerat och skönt idag. Vi åt en glass och köpte nya shorts, och sen hängde vi på bibblan innan Andreas hämtade upp oss efter jobbet. Det låter lugnt och trevligt, men mest jagade jag förstås efter Gunnar som gick iväg eller klättrade på saker precis varenda sekund som han inte satt i vagnen. Och där vill han förstås inte sitta i onödan. Samtidigt ska jag hålla koll på Bertil som gärna susar iväg på äventyr runt ett hörn eller leker kurragömma mellan klädstängerna.

Detta ständigt splittrade fokus gör mig mer och mer glömsk. Mitt enda uppdrag idag var att köpa en myrdosa, för vi har fått en liten myrstig under diskbänken. Så jag gick direkt till affären när vi kom fram för att köpa det, så att jag inte skulle glömma. Ut ur affären kom jag med tre clementiner, en klämmis, två glassar och noll myrdosor. Som tur var kom jag på det efter en kort stund. In i den andra mataffären, fråga efter myrdosa, betala. Bra gjort! När Andreas kom insåg vi att vi inte hade någon middag hemma, så han gick in och handlade lite. Alltså tredje gången in i mataffären. Nät vi kom hem kom jag på att osten är slut, rågflingor till frukostgröten är slut och en enda banan finns kvar. Det blir inte mycket till frukost då. Gnällde lite över att vi är så dåliga på att skriva upp när saker tar slut, och tänkte sätta upp en lapp på kylen. Men vi kom på bättre tankar – vi måste skaffa en app som är synkad mellan oss där vi skriver upp direkt om något tar slut som vi behöver handla nytt direkt. För en lista på kylen hjälper ju föga när man står i affären och har glömt nyss nämnda lista på kylskåpsdörren. Det skulle hända 99 gånger av 100 för en sån virrhjärna som jag är just nu.

Sommardag och fotboll

Idag har vi varit ute hela dagen. Nacka hade Sommarkyrka vid Sickla strand och vi kom först och gick sist. Det var riktigt varmt idag och jag tjatade på Bertil att hålla sig i skuggan, men fick bara svaret att han gillar solen. Det var en mysig dag med lek, sångstund, grilla korv och massor att dricka. Bertil drack nog fyra Festis, välbehövligt i värmen. Gunnar tultade runt och undersökte olika saker med händerna och munnen. Som vanligt alltså.

På eftermiddagen var det fotboll. Avgörande VM-match för Sverige, och dagen till ära tittade hela familjen. Eller så här var det egentligen: Matchen började, det gick 7 minuter och sen frågade Bertil om det var slut snart. Gunnar kissade på mattan. Jag tog båda barnen och lät dem bada istället. Det tog hela första halvlek. I andra halvlek hann jag sätta igång en tvätt, sen såg jag reprisen av Sveriges första mål, sen hann jag sopa golvet frsmför tv:n och då blev det straff och 2-0. Sen tittade vi en liten stund och då gjorde Mexiko i självmål och Sverige ledde med 3-0. Då gick jag och fixade middag. Ändå bra utdelning att se kanske tio minuter fotboll och få se tre svenska mål. Bertil tyckte mest att de ramlade, men ropade “Heja fotboll” och att det var kul att det blev mål.

På kvällen var vi ute i trädgården en stund. Det är så härligt med de varma sommarkvällarna. Vi vattnade och barnen åt röda vinbär och smultron. En sån idyll. Nu är klockan nio, det är varmt och svettigt inomhus och Gunnar vill inte somna. Förhoppningsvis ger han upp om en stund, heslt innan jag själv somnar.

Bråk och prat med Bertil

Idag har vi haft besök av kompisar och lekt, ätit lunch och pratat. Trevligt som vanligt, även om Bertil och ena kompisen är inne i samma härliga fas av att vilja bestämma och hela tiden hamnar i konflikter med varandra.

Bertil hamnar gärna i konflikt med oss föräldrar också. Frukosten idag var som en enda lång viljekamp. Jag brukar verkligen välja mina strider med honom och låter honom ofta få som han vill om det handlar om småsaker. Men idag var jag tvungen att sätta ner foten redan vid frukosten, och vi tjafsade om en himla tallrik med gröt och björnbär i närmare en timme. Han bad nämligen om gröt, men redan innan jag fick in tallriken i micron hade han ångrat sig och ville ha björnbär från frysen. Då fick han björnbär i gröten som en kompromiss, men så fort den stod på bordet så ville han ha smörgåsrån (som Gunnar) istället. Då sa jag nej. Om my god vad han protesterade! Han grät och skrek. “Du får INTE prata mamma, BARA jag får prata!”, “Jag FÅÅÅÅR smörgåsrån!” Nej. “JoooooooooooOOOOOOO!” Nej, jag vet att du vill men du får inte. Du får äta gröt. “NEEEEEEJ. Jag vill INTE ha gröt.” Så konstruktivt samtal. Mitt i gråten ville han ha fryst banan istället. Jag sa nej till det också. Sen bytte han till att han ville ha mango, innan han återgick till smörgåsrån. Men det var nej. Så han fick vänta till mellis då han fick banan.

På eftermiddagen i parken hade vi en annan kamp, där han hade slängt ut alla sina sandleksaker men nu ville han gå hem utan att plocka upp dem. “Jag orkar verkligen inte. Jag är såååå trött.” Han hängde med huvudet och såg lidande ut. Jo, nu får du plocka upp dem. Jag hjälper dig. “Du kan göra det. Jag kan inte.” Jo, du måste hjälpa till. “NEJ!” och så arga, stampande steg till vagnen. Efter några minuter kom han tillbaka och plockade ihop sina grejer. “Jag kan plocka ihop”, sa han stolt och visade upp sina grejer. “Det är det bästa jag vet!” Det svänger snabbt.

Gulligast idag var när vi tog en kvällspromenad. Bertil pratade om när han åkte tåg en gång. “Det var med pappa. Och dig och Gunnar.”
Nej, då fanns inte Gunnar, förklarade jag.
“Jo, han fanns. Då kom han ut från din mage. Och när jag var liten med Gunnar så var vi två bebisar i magen och då spelade vi med bollar där och sen kom vi ut.”

Läsning: En handbok i jämställt föräldraskap

För några veckor sedan lyssnade jag på ett avsnitt av Förlossningspodden, som jag har tipsat om tidigare. Gästen hette Marie Björk och hon hade skrivit en bok, “Vi ska ha barn – en handbok i jämställt föräldraskap”. Jag kände att det var en hel del i samtalet som jag hade svårt att ta till mig, så när jag sprang på boken på bibblan så lånade jag hem den. Bättre att läsa själv och skapa mig en egen uppfattning.

Jämställdhet borde så klart vara en självklarhet. Lika lön, samma rättigheter, lika värde, samma möjligheter. Men jag vill att det ska vara självklart oavsett hur man är som förälder. Att sträva efter jämställdhet borde inte behöva betyda att jag ska gå emot min känsla av att vilja vara hemma länge med mitt barn, att jag absolut inte vill lämna barnet med barnvakt på minst ett år, eller att jag vill amma lika länge. Men så känns det när jag läser boken. Om jag inte skyndar tillbaka till jobbet och delar föräldraledigheten rakt av med min man så är jag en bakåtsträvare.

Det är några saker i boken som jag har svårt för. Det ena är tonen och ingången i de flesta resonemangen. Författaren verkar väldigt mån om att föräldraskapet inte ska målas upp i något rosa skimmer, så att ingen känner sig lurad när det sen är jobbigt. Men hon gör det så mycket att det framstår som att det är en plåga som man ska genomlida. Sömnlösa nätter, oändliga matningar, ensamhet och meningslöshet när man rycks ur sitt vanliga sociala sammanhang bland kollegor och vänner. Väldigt långt ifrån hur jag själv upplevt bebistiden.

Det andra jag ogillar är att ett in i minsta millimeter jämställt föräldraskap framställs som det enda rätta och framförallt moderna sättet att leva. Att inte dela på allt från matning och föräldradagar till klädinköp och vab är omodernt. Och för att motverka att hamna i fällan av ojämställdhet så ska man planera. Innan bebisen är född ska man skriva listor på ansvarsfördelning, bestämma hur föräldraledigheten ska delas och hur man önskar mata bebisen. Det är tydligt att författaren tycker att en kombination av amning och flaska är det bästa. För hur ska man annars kunna dela rättvist? För det kan inte understrykas nog – rättvisa är prio ett. Planeringen är bra att ta till när känslorna vill ta över, då ska man påminna varandra om varför man ska dela rättvist.

Det här är långt ifrån min egen syn på att vara förälder. För mig är det viktigaste att lyssna på barnens signaler och gå på magkänsla. Omodernt, säkert. Men det passar mig bäst. Jag står säkert i vägen för bebisens tidigaste anknytning till sin pappa, genom att amma för fullt, sova tätt tillsammans och vilja ha koll på det mesta. Men med en engagerad pappa som tar minst lika mycket ansvar i allt annat, och i alla lägen prioriterar familjen, så ser det ut att jämna ut sig väldigt snabbt.

Mest på tvärs mot författarens åsikter gör jag så klart när vi kommer till avsnittet om förskola, hemmaförälder som jag är. Vi ska “tro på att förskolan är en bra plats för barnet” och inte lyssna på skräckhistorier om skrik och gråt vid lämningar och inskolning. Förskolan kan vara bra mycket mer pedagogisk och stimulerande än vår hemmiljö. Och så det där omoderna föräldraskapet igen… Författaren förklarar att en av anledningarna till varför man kan känna rädsla eller ovilja att lämna sitt barn: “…av äldre generationers uppfattning om att det är bra att vara hemma med barnen så länge som möjligt.” Ja herregud, vad ska man säga? Vi står på varsin sida av Atlanten i den här frågan. Vårt mål är att barnen ska bli minst tre år innan de börjar i någon förskola/dagmamma, och Andreas och jag kommer förstås turas om att vara hemma. Men rakt av blir det nog inte, för oss är det viktiga att barnen får vara hemma och slippa förskolehetsen.

För mig känns den här boken mest som ytterligare en pekpinne om hur vi ska vara moderna, medvetna föräldrar för att passa in i den svenska modellen där arbete, egentid och förskola är grundpelarna. Det ligger för långt ifrån mina egna ideal för att jag ska kunna ta till mig de delar som är vettiga. Ironin är att jag uppfattar boken precis som det författaren vill vara en motpol till, som hon skriver i inledningen: “… något slags ideal som någon annan prackat på oss.”

Sommarkyrka och nya ljud

Måndag och vardag. Sommarvärmen är äntligen på väg tillbaka och det är knappt två veckor kvar tills Andreas går på semester. Den här veckan jobbar han med Sommarkyrkan, så vi var med där idag. Ungefär som öppna förskolan fast i andra lokaler, plus att folk i alla åldrar är välkomna. Så det var en blandning av småbarn och tanter som pysslade, åt lunch, hade sångstund och fikade (så klart, det är ju lite av kyrkans specialområde). Bertil och Gunnar var nöjda med uppmärksamhet och lek, och med fikat förstås.

Gunnar blir bara roligare för varje dag som går. Han ler mot alla och charmar bussresenärer, kyrktanter och butikspersonal på löpande band. Han älskar vatten och att bada, och så är han väldigt förtjust i alla djur han ser. Just nu lär han sig härma ljud, och för tillfället klarar han fisk, tiger och (nytt för idag) häst. Bertil tittade på ett program om bondgården på tv, och Gunnar blev helt till sig. Han brukar inte bry sig om tv:n annars men nu stod han och tittade storögt med uppspärrad mun och gjorde olika läten när han såg kor, får och hästar. Han blir snabbare på fötterna för varje dag och tycker det roligaste är att springa efter Bertil. Och så ger han världens goaste kramar och jätteblöta pussar mitt på munnen.

Bertil är ju också en härlig filur, om än med växlande humör. Han börjar säga så mycket roliga grejer och jag måste skriva ner, så som jag gjorde med Sixten och Judith. De älskar ju när jag läser för dem om när de var små. Idag myntade Bertil uttrycket “spökfingrar” om sina skrynkliga fingertoppar efter badet. Och så bad att han få kolla på fotboll, men efter tre minuter hade han fått nog. “De bara sparkar och sparkar och ramlar.”

Resa eller icke resa?

I början av veckan fick vi besked från rektorn att Sixten och Judith inte kommer att få ledigt så länge som vi önskade för att kunna åka till Australien. Först var jag bara besviken och sur och kunde inte tänka några nya konstruktiva lösningar. Nu har det gått några dagar och Andreas och jag har pratat lite mer om olika alternativ, och idag pratade jag även med pappa om vilka varianter vi funderar på. Han väntar också på att vi ska bestämma oss, och hoppas förstås att vi ska komma dit och hälsa på.

Det tråkiga är att inget av förslagen känns särskilt bra. Vi skulle nog kunna få till fyra veckor med barnen om vi åker redan vid jul, så att vi utnyttjar två veckor av lovet plus två veckors extra ledighet. Sen skulle de åka hem och vi fyra vara kvar, antingen fyra veckor eller längre. Upp till åtta veckor skulle visumet tillåta.

Min stora oro är förstås att jag bara längtar ihjäl mig efter Sixten och Judith, och inte kan njuta av tiden i Australien. Jag har alltid haft väldigt svårt med känslan av att längta, det är förknippat med mycket ångest och skuld. Samtidigt har jag genom massor av terapi övat och blivit mycket bättre på att hantera längtan. Men hur länge är rimligt, både för dem och för mig?

Tankarna börjar snurra i andra banor. Kan vi åka någon annanstans dit det är betydligt närmare och lättare att åka fram och tillbaka några gånger? Sydeuropa lockar på många sätt. Eller om bara vi fyra åker på en kortare resa till Asien, kanske Thailand eller Vietnam? Det finns så många varianter att jag blir helt snurrig när jag tänker på det. Men oron för att längtan blir för svårt är densamma.

Till slut blir det övermäktigt, för jag börjar tänka i mycket större banor. Sorgen som kan välla över mig ibland för att jag bara har barnen på halvtid. En önskan om att livet hade tagit en annan väg, även om jag för inget i världen vill vara utan det jag har idag. En frustration över att vara bunden till en plats på grund av mina tidigare val. Åh vad jobbigt det blir att bära allt detta, när det enda vi drömde om var att slippa några månaders vinter.

Vi måste fatta ett beslut snart. Vi kan inte gå på promenad efter promenad och diskutera i samma upptrampade spår. Det är svårt, eftersom det känns lika svindlande att säga Ja vi åker! som att säga Nej, vi stannar hemma (och genomlider ännu en satans vinter). Och detta är ju ett sånt lyx-lyx-lyx-problem att det känns fånigt att skriva om det så här, men man är ju sig själv och sin egen verklighet närmast.

Drömmen. Silver Sands Beach, SA, Australia.

Bloggfix

Jag fixar med lite smågrejer för att det ska bli lättare att läsa bloggen. Bland annat har jag lagt till ett arkiv om man vill läsa något som har hänt tidigare. Jag försöker också hitta en sökfunktion att ha på bloggen, som funkar i mobilen, men än så länge ingen framgång.

Jag tycker själv det är lite svårt att veta hur jag ska följa bloggar som jag läser. Det bästa verktyget jag har hittat är nog Bloglovin. Du kan följa Never Enough Summer på Bloglovin om du också gillar det!

Nu grönskar det

Lite dagen-efter-känsla idag. Inte alkoholrelaterad, bara trötta och i behov av lite återhämtning efter gårdagen. Och efter det här senaste året, kom vi fram till. Så vi sa att vi skulle ta en lugn dag, så lugnt det kan bli med två pigga barn. Eller pigga och pigga – de var också trötta efter midsommar och lite för lite sömn, men inte hade de några planer på att ta en vilodag för det. De bidrog med lite extra gnäll istället.

Men eftersom det sällan blir som vi har tänkt oss, så visade det sig att den här trötta dagen skulle bli vår mest produktiva på länge. Disk och undanplockning, frukost, bad och promenad redan innan klockan var tio. Sen jobbade vi trädgården i nästan två timmar medan Gunnar sov. Grävde upp resten av rabatten på framsidan och planterade fler lavendel, klippte syréner, flyttade blommor, krattade och rensade.

Efter trädgårdsarbetet åt vi lunch, och kände hur trötta vi var. Men vila är för veklingar, så Andreas gjorde ett ryck och satte upp gardinerna i vardagsrummet. Ett år tog det från att vi flyttade in, alltså. Och gardinerna har legat framme på fåtöljen de senaste tre månaderna med ambitionen att vi skulle orka skruva upp gardinstången vilken dag som helst. Idag hände det. Och fint blev det. Som en förlängning av trädgårdens grönska på insidan av fönstret. Hela rummet blev förstås mycket mer ombonat och trevligt med en gång. Synd att det var så segt att påbörja projektet, för det tog ändå bara en dryg timme att genomföra.

Men vi var inte klara där. Nejdå, ut i trädgården igen för att plantera om basilika, bondbönor, chili och ett litet fikonträd. Passade också på att klippa den delen av gräsmattan som har vuxit trots torkan, och Andreas klippte några buskar mot grannen och jag rensade maskrosor. Barnen lekte och “hjälpte till”.

Nu är orken slut för idag. Både Bertil och Gunnar sover redan, och snart spelar Sverige VM-match. Helt ok att råka somna, med andra ord, eller äta lite choklad.