BVC, bad och blodsocker

Det är så lyxigt att vi har måndagarna lediga tillsammans. Helgen känns så mycket längre när vi får en extra dag. Vi försöker lägga såna där praktiska bra-om-vi-är-två -grejer på måndagarna också, och just idag var det 10-månaderskontroll på BVC för Gunnar. Han visade verkligen upp sitt rätta jag – skrattade, tog Bertils leksaker, klättrade på stolar och bord, ålade omkring när han skulle bli påklädd, osv. Han bjöd också på några steg på egen hand, och visade att han kunde slå klossar mot varandra, förstå några ord och att han klarar pincettgreppet. Han var med andra ord godkänd på dagens besök. Han har halkat ner en bit på viktkurvan, men det är väl inte konstigt med tanke på energin han gör av med. Strax över 8,5 kg väger han, och är 71,5 cm lång.

Efter BVC somnade Gunnar i vagnen och vi promenerade ner till Sickla strand. Bertil badade lite och åt kex. Vi gick en sväng till lekplatsen också. När vi skulle gå blev Bertil väldigt missnöjd – inget ovanligt där – och kunde inte tänka sig att lämna lekplatsen förrän Gunnar hade varit med och gungat. Vi hann inte stoppa honom innan han sprang till vagnen, slet ut nappen ur Gunnars mun och ropade “Hej Gunnisen! Är du vaken? Vill du gunga?” Tur att Gunnar har bra morgonhumör, och genast var med på Bertils förslag. De satt i kompisgungan och var så himla söta. Bertil höll om lillebror och frågade “Går det bra Gunnisen?”. Sen tippade han honom bakåt, men det är smällar som småbröder får tåla.

Klockan blev lite väl mycket innan vi fick fram någon lunch, och när vi skulle äta så fick Andreas lågt blodsocker. Det händer ju mer eller mindre varenda dag, så det är inget konstigt i sig. Men den här gången blev det betydligt värre än vanligt. Han kunde inte riktigt prata ordentligt, och han behövde hjälp att fixa saft och Dextrosol för han klarade inte att göra det själv. Sensorn visade bara 3,9 mmol, alltså precis under 4 som är gränsen för lågt, så jag hämtade blodsockermätaren för att han skulle kolla hur låg egentligen. Men det var som att kroppen inte lydde, för han bara tittade på necessären och gjorde ingenting med den. Så jag fick rycka in och vara sjuksköterska och ta prov (som visade 2,9 mmol), samtidigt som jag försökte hålla koll på Bertil och Gunnar som satt vid bordet. Lite rörigt var det en stund innan blodsockret började stiga och Andreas var på banan igen.

Det är så sällan som diabetesen påverkar vår vardag. Men idag fick jag en påminnelse om hur det kan bli, och det triggade en del tankar kring vad som hade hänt om han hade varit ensam med barnen. Han hade säkert löst situationen, men med två livliga barn kan det hinna inträffa en hel del på de minuter som han inte kunde röra sig ordentligt. Jag är aldrig orolig när han är ensam med barnen, varken de stora eller små, men jag vill så klart inte att något ska hända. Inte med Andreas och inte med barnen. Det svåra är att ha någon strategi för vad han ska göra om han blir så påverkad av att han blir låg, för då är det inte alls säkert att hjärnan och kroppen vill samma sak. Jag är i alla fall glad att det är så sällan som det blir så här pass allvarligt.

BVC-besök / Kompisgung / Blåbärstjuv