Tidiga morgnar och kvällsmys

Jag har alltid tyckt hemskt synd om de där hålögda föräldrarna som berättar att deras barn envisas med att vakna prick 04:55 varje morgon. Eller kvart över fem. Klockslaget är oviktigt, det är helt enkelt bara alldeles, alldeles för tidigt. Vi har varit så oförskämt förskonade från detta. Jag är ju själv så morgonpigg att barnens vanliga vakna-tid har passat ganska bra med min egen, sådär kring 06.30-07. Och har de sovit längre så har jag helt enkelt legat vaken i lugn och ro.

Men nu får vi känna på de där okristligt tidiga morgnarna. Sedan ljuset återvände efter vintern har Sixten, Judith och Bertil turats om att vakna på tok för tidigt. Naturligtvis inte alla på samma dag, nej för bästa effekt så sprider de ut sina morgonattacker. Sixten gör ju inget väsen av sig, men Judith frågar gärna vad klockan är fast hon ändå inte vill gå upp ensam. Bertil är inte så försiktig precis. “Pappa, vi går upp nu!” säger han. Nej, svarar Andreas och somnar om. Det gör inte jag. Jag försöker på olika sätt dämpa Bertil så att han åtminstone inte väcker Gunnar. För han har vett att sova åtminstone till efter klockan 6.

Så där höll vi på i morse. När Bertil till slut, efter en och en halv timme, lyckades somna om vid 06.30 så hann jag ganska precis stänga ögonen innan Gunnar vaknade. Resultatet – en zombiemamma med uselt humör stampade upp och var sur och hängig och beredd att säga upp sig. Och fast jag fick sova middag en timme på förmiddagen så har jag ändå inte hämtat mig, jag har varit nära-döden-trött precis hela dagen.

Vi borde förstås göra några förändringar i sovarrangemangen. Sova med varsitt barn ett tag, lägga Bertil i egen säng, sluta nattamma… Men förändringarna känns för jobbiga när man är trött, jag orkar inte kämpa med att ta bort amningen när jag bara vill sooooova. Och jag tror ju fortfarande, varje kväll när jag går och lägger mig, att i natt minsann, då kommer vi sova gott allihop! Hoppet är det sista och allt det där.

Jag borde också börja lägga Gunnar på kvällarna. Han somnar fortfarande i mitt knä i soffan, oftast precis innan jag bloggar. Han ligger och snuttar, lite svettig i håret och med pyjamasen på, och är alldeles avslappnad i kroppen. Han är ju inte någon sitta-i-knät-och-gosa-bebis annars, så det är den här stunden jag får. Men jag borde så klart lägga honom i sängen istället, åtminstone när han har somnat. Fast det tar emot. Trots att en timme för sig själv är en önskedröm ibland på dagarna, så kan jag inte släppa taget om min minsta bebis på kvällen. Han är så gosig och varm och det känns tryggt att ha honom nära, nära. Plus att om jag inte hade honom i knät så skulle jag känna att jag borde ta disken, borde plocka upp leksaker, borde duka för frukosten. Så jag använder honom som ursäkt ett litet tag till.

Nu ska jag försöka hålla mig vaken och se Benjamin i Eurovision-semin. Sen ska jag se till att få min skönhetssömn så att jag mår lite bättre imorgon.

Sovbebis i knät

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *