Fyra mot en

Idag är jag på egen hand med alla fyra barnen. Ja, först var förstås de stora i skolan och Bertil & Gunnar & jag var hos våra hemmakompisar. Men eftermiddag och kväll har jag styrt skutan själv, eftersom Andreas är på sommarmiddag med kollegorna. Jag är ju enormt bortskämd med att han alltid är hemma på kvällarna, så det känns annorlunda att han är borta.

Det har naturligtvis gått hur bra som helst. Hämtade S&J i skolan och stannade i lekparken en timme. Vi åt glass och barnen lekte ovanligt bra tillsammans. Sen satt de alla fyra på rad i varsin gunga – tänk att mina ungar fyller en hel gungställning! En härlig syn.

Vi åkte bussen hem och jag hann ta hand om tvätten medan barnen lekte. Sånt händer aldrig annars. Bertil kollade på tv medan jag lagade middag och Judith hjälpte till att passa Gunnar. Efter middagen lekte Gunnar på egen hand medan jag tog disken. Hann med ytterligare en maskin med tvätt. Sen hängde vi i trädgården och jag rensade maskrosor medan de lekte och hjulade och övade på att gå. Kvällsmål och tandborstning och läggning – allt gick som på räls. Bara att tacka och ta emot när det går smidigt och lätt just en sån här dag. De två små sover, de stora spelar och Andreas är redan på väg hem. Det gick ju bra, det här.

Världens bästa syskon

Idag har vi haft dubbla lekträffar igen. Förmiddag med kompisar här hemma, eftermiddag hos andra kompisar. Så härligt att bo nära och lätt kunna hälsa på och leka någon timme eller två. Men nu blir det lite ändring med båda de här vännerna, då båda avslutar sina föräldraledigheter och börjar jobba i juni. Det känns lite trist för oss förstås. Samtidigt är jag så tacksam över att jag får fortsätta vara hemma med mina två små.

De där två småttingarna börjar verkligen ha glädje av varandra nu. Bertil känner också av en del konkurrens om leksaker och uppmärksamhet, så det blir en del knuffar och protester från hans håll. Gunnar däremot är bara glad att få vara med och säger väldigt sällan ifrån när saker rycks ur händerna eller när han landar på rygg och plötsligt stirrar upp i taket. Men vilka härliga kompisar de börjar bli! Det är så mysigt att se hur Gunnar växer ikapp mer och mer. Nu när han börjar gå kommer skillnaden att minska ännu mer.

De blir samtidigt mer och mer lika varandra till utseendet. Jag älskar hur man kan se likheter mellan syskonen på olika sätt. Jag tycker också det är häftigt att titta på bilder på dem som bebisar och se hur lika sig de är, samtidigt som de var stört omöjligt då föreställa sig hur de skulle komma att se ut när de blir äldre. Många fina syskonbilder blir det i alla fall. Mina små älsklingstroll!

3 x Bertil & Gunnar / 2 x Sixten & Judith

Tisdagstips

Tänkte passa på att ge några titta/lyssna-tips. Jag är av nödvändighet kräsen med vad jag lägger tid på att lyssna eller titta på, och här är några pärlor som jag har fastnat för.

Kampen för ett barn

Väldigt gripande och ärlig dokumentärserie i sex delar om att verkligen, verkligen få kämpa för det där pluset och bebisen. Finns på Svt Play och kan ses ända till december. Men vänta inte tills dess! Serien hittar du här

Soluret

Yasmin Nilsson intervjuar olika kända eller okända människor om deras livshistoria. Många fina samtal och intressanta människoöden. Lite extra kul blev det att lyssna när hon träffade vår gemensamma vän Sandra Signarsdotter. Hon är präst och f.d. kollega till mig, och har både vigt mig och Andreas, och döpt Bertil och Judith. Podden hittar du här. Yasmin gjorde tidigare podden Timglaset, där hon träffade personer med olika funktionsnedsättningar. Den är också väl värd att lyssna på!

Allt du velat veta

Den här podden är en riktig favorit. Det finns nästan 150 avsnitt om alla möjliga ämnen, från vin och matkultur till rymdfysik och den historiske Jesus. Jag lyssnar på dem som jag blir nyfiken på och lär mig en del på vägen. Nyligen kom ett avsnitt om högtider, det var ju en fest för en kalenderbitare som jag. Lyssna på det och en massa annat här.

(Förresten – förvirringen som uppstod i min hjärna när det var flaggor på bussarna idag?! Vad händer? Det har aldrig varit flaggdag den 29 maj. Googlade genast och hamnade på bloggen av experten i högtidsavsnittet, Högtider och traditioner, och fick klarhet i saken. Flaggdagen är ny för i år och kallas Sveriges veterandag. Jag är skeptisk. Vad är det här för amerikanskt påfund? Fira soldater? Hellre flagga för fred, tack.)

Gunnar 10 månader!

Hurra för världens goaste Gunnar som blir tio månader idag! En sån liten guldklimp han är. Han firade storslaget med att börja gå ordentligt. Heja heja!

Kan inte fatta att han är så tidigt med att gå. Jag har ju också provat motsatsen – Judith var ju 17 månader innan hon började promenera så här. Lite skillnad. Bertil var 11 månader och Sixten 14. Måste säga att jag föredrar en tidig start. Visst är det vingligt och utan riskbedömning, men fy vad segt det var att bära, bära, bära när Judith vägrade gå. För hon kunde nog egentligen.

Idag var det varmt som bara den. Vi var på öppna förskolan ett par timmar och det var faktiskt skönt att svalka sig inomhus. Inte ofta man kan säga så i Sverige. När vi tog bussen hem var det så kokhett att jag fick gå av och promenera hem, för det var olidligt på bussen och jag var orolig för hur barnen mådde i hettan.

Väl hemma fyllde vi badbaljan med vatten och Bertil lekte och plaskade, och Gunnar gjorde sällskap efter sovstunden. De var helt galna i vattnet och skrattade och skvätte och busade. Så härligt att se! Sen middag på altanen och lite vattning i trädgården innan sovdags för barnen.

Jag måste bara säga igen hur lycklig jag är för den här värmeböljan och sommaren! Jag njuter verkligen, även om det ibland är lite svettigt och tar på krafterna. Att jag dessutom är hemma på heltid och verkligen kan ha glädje av vädret är ju helt fantastiskt. För jag får som bekant aldrig någonsin nog av sommaren. Min dröm är ju att flytta hela vårt liv till Medelhavet, och just nu är det som om den drömmen har infriats. Må drömmen fortsätta länge än!

10 månader / Badkompisar / Glasspaus

BVC, bad och blodsocker

Det är så lyxigt att vi har måndagarna lediga tillsammans. Helgen känns så mycket längre när vi får en extra dag. Vi försöker lägga såna där praktiska bra-om-vi-är-två -grejer på måndagarna också, och just idag var det 10-månaderskontroll på BVC för Gunnar. Han visade verkligen upp sitt rätta jag – skrattade, tog Bertils leksaker, klättrade på stolar och bord, ålade omkring när han skulle bli påklädd, osv. Han bjöd också på några steg på egen hand, och visade att han kunde slå klossar mot varandra, förstå några ord och att han klarar pincettgreppet. Han var med andra ord godkänd på dagens besök. Han har halkat ner en bit på viktkurvan, men det är väl inte konstigt med tanke på energin han gör av med. Strax över 8,5 kg väger han, och är 71,5 cm lång.

Efter BVC somnade Gunnar i vagnen och vi promenerade ner till Sickla strand. Bertil badade lite och åt kex. Vi gick en sväng till lekplatsen också. När vi skulle gå blev Bertil väldigt missnöjd – inget ovanligt där – och kunde inte tänka sig att lämna lekplatsen förrän Gunnar hade varit med och gungat. Vi hann inte stoppa honom innan han sprang till vagnen, slet ut nappen ur Gunnars mun och ropade “Hej Gunnisen! Är du vaken? Vill du gunga?” Tur att Gunnar har bra morgonhumör, och genast var med på Bertils förslag. De satt i kompisgungan och var så himla söta. Bertil höll om lillebror och frågade “Går det bra Gunnisen?”. Sen tippade han honom bakåt, men det är smällar som småbröder får tåla.

Klockan blev lite väl mycket innan vi fick fram någon lunch, och när vi skulle äta så fick Andreas lågt blodsocker. Det händer ju mer eller mindre varenda dag, så det är inget konstigt i sig. Men den här gången blev det betydligt värre än vanligt. Han kunde inte riktigt prata ordentligt, och han behövde hjälp att fixa saft och Dextrosol för han klarade inte att göra det själv. Sensorn visade bara 3,9 mmol, alltså precis under 4 som är gränsen för lågt, så jag hämtade blodsockermätaren för att han skulle kolla hur låg egentligen. Men det var som att kroppen inte lydde, för han bara tittade på necessären och gjorde ingenting med den. Så jag fick rycka in och vara sjuksköterska och ta prov (som visade 2,9 mmol), samtidigt som jag försökte hålla koll på Bertil och Gunnar som satt vid bordet. Lite rörigt var det en stund innan blodsockret började stiga och Andreas var på banan igen.

Det är så sällan som diabetesen påverkar vår vardag. Men idag fick jag en påminnelse om hur det kan bli, och det triggade en del tankar kring vad som hade hänt om han hade varit ensam med barnen. Han hade säkert löst situationen, men med två livliga barn kan det hinna inträffa en hel del på de minuter som han inte kunde röra sig ordentligt. Jag är aldrig orolig när han är ensam med barnen, varken de stora eller små, men jag vill så klart inte att något ska hända. Inte med Andreas och inte med barnen. Det svåra är att ha någon strategi för vad han ska göra om han blir så påverkad av att han blir låg, för då är det inte alls säkert att hjärnan och kroppen vill samma sak. Jag är i alla fall glad att det är så sällan som det blir så här pass allvarligt.

BVC-besök / Kompisgung / Blåbärstjuv

Mors dag

Några små egengjorda presenter, solrosor på tillväxt i målade krukor och ett par teckningar från barnen – det är väl ändå den bästa morsdags-uppvaktningen? Alltså jag hade inte tackat nej till en weekend i Paris heller, men det är väl svårt för barnen att styra upp än så länge.

I alla fall – det var en övertänd 2,5-åring som väntade vid matbordet när jag kom upp imorse och ville att jag skulle öppna paketen. Gunnar har inte varit med på Mors dag förut, så han visste inte riktigt vad han skulle förvänta sig. Men med Andreas hjälp hade han ritat en teckning. Det han inte hade räknat med var att Bertil skulle ta åt sig äran för konstverket, med motiveringen att “Gunnar är för liten, han kan inte rita”. Bertil var väldigt övertygande – “Jo, jag HAR ritat den!” tills han svarade på frågan NÄR: “Jag har ritat den imorgon.” Avslöjad! Sen ringde Sixten och Judith på FaceTime, och då var det nästan som att ha alla fyra barnen samlade.

Och så en liten reflektion om mors och fars dag i sociala medier. (Jag har ju nästan bara hetero-vänner, därav mamma-pappa-fokus.) Ingen kritik, utan bara ett konstaterande, och en insikt om att jag gör samma sak. Håll till godo:

På Fars dag postar alla mammor bilder på papporna, gärna med barnen, och skriver något i stil med “Idag firar vi världens bästa pappa!”. På Mors dag är det tydligen inte pappornas tur att hylla mammorna, utan då postar mammorna själva bilder på barnen eller deras teckningar/blommor/presenter och skriver något som “Idag har jag blivit firad på Mors dag av världens bästa barn! Jag är så tacksam att jag får vara deras mamma!” Dessutom lägger väldigt många upp bilder på sina egna mammor och skriver några vackra ord om vad de betytt för dem i livet.

Undrar varför det är så? Pappor lägger ju gärna upp bilder på sina barn när de fyller år, men att lägga upp en bild på mamman till sina barn och ge henne lite offentlig uppskattning faller sig inte så naturligt. Jag inte låta bli att tänka att det fortfarande bara förväntas att en mamma gör sitt mamma-jobb medan en pappa fortfarande är duktig när han gör samma sak.

Med det sagt – jag har blivit fint uppvaktad av väldens bästa barn och är oändligt tacksam att jag får vara deras mamma, varje dag, året runt, resten av livet.

Söndag i Norrtälje

Idag gjorde vi en söndagsutflykt. Vi har besökt de flesta mindre städer inom en och en halv timmes radie från Stockholm, men i Norrtälje hade vi inte varit tidigare. Det var en fin liten stad med de där små innerstadsgatorna med låga trähus som både Andreas och jag är väldigt svaga för. I sommarskrud gör sig såna här småstäder extra bra, förstås.

Utflykten började sisådär, för jag var så obeslutsam om vi verkligen skulle åka så långt. Gunnar gillar verkligen inte att åka bil och jag blir helt matt av att underhålla/trösta/lirka med honom för att vi inte ska behöva stanna hela tiden. Den här gången gick det bra drygt halvvägs (tack vare att han sov), och sen var det intensivt arbete för att hålla honom nöjd resten av vägen så jag var väl inte på topp när vi kom fram. Men efter en stund på en piratlekplats i Societetsparken kändes det bättre.

Sen åt vi lunch på Pinchos uteservering. Bertil var överlycklig för man fick en bägare med popcorn när man kom, och bättre lunch har han knappats upplevt. Gunnar orkade sitta still en kort stund, och Bertil spårade ur lagom tills maten kom. Men det var gott även om vi fick äta fort. Vi äter inte ute så ofta, av förklarliga skäl. Efter ytterligare ett lekplatsstopp åt vi en glass och tittade in i Norrtälje kyrka, innan vi körde hemåt igen. Lite väl lång resväg, men en trevlig söndagstur och kul att se något annat än Nacka emellanåt.

Lunchgäster och trädgårdshäng

Älskade sommar – ta aldrig slut! Frukost ute, lek ute, lunch ute, fika ute, kväll ute… Jag njuter så oerhört, försöker samla på mig sommarkänsla som ska räcka länge, länge.

Idag hade vi lunch- och fikagäster. En familj som bor i området och där jag börjat umgås med mamman och barnen. Idag sågs vi med papporna också. Så trevligt, och verkligen kul att få vänner som bor nära. Alltså, det viktiga är ju att vi har mycket gemensamt och väldigt trevligt tillsammans, att de bor nära är en bonus som gör att det blir enklare att ses.

Vi gick helt in i känslan av att vi förflyttats till Medelhavet, så vi bjöd på grekisk sallad och nybakade frallor. Jag skördade också våra futtiga sex-sju rabarberstjälkar och gjorde en paj, men fick dryga ut fyllningen med äpplen. Det blev god ändå, fast inte så rabarbrig som jag vill ha min rabarberpaj. Bertil och hans nästan jämnåriga kompis lekte och hoppade studsmatta (och struntade blankt i salladen), medan småsyskonen sov och sen hjälptes åt att tömma en skötväska och busa med enhörningsballongen.

När gästerna hade promenerat hem till sig tog vi en kort sväng för att testa en ny badplats vid Glasbrukssjön. Det gick sådär, först körde vi fel och Gunnar ackompanjerade med gallskrik. När vi kom rätt var det för långt att gå till själva stranden och omöjligt att ta sig fram med barnvagn, så vi vände hemåt. Stannade ändå till vid närmaste sjön, Bastusjön, där Gunnar grävde i sanden och Bertil nakenbadade i kvällssolen.

På kvällen, efter middagen, hängde vi i trädgården på baksidan. Det var fortfarande 24 grader när vi gick in vid halv åtta. Nästan overkligt! Vi fyllde vattenkannan flera gånger och försöker hålla liv i våra nyplanterade bärbuskar, smultron och kryddor. Gräsmattan är redan helt torr på flera ställen och massor av blommor har redan blommat över. Ur led är tiden, men det är smällar man får ta när sommaren kommer på besök redan i maj.

Fredag och fler steg

Nu har vi haft sommarvärme så länge att jag har börjat göra inneaktiviteter med barnen trots att solen skiner. Så idag var vi på öppna förskolan hela förmiddagen och över lunchen. Lugnt och mysigt där en sån här solig dag. Sen åkte vi bussen hem och båda barnen råkade somna. För Gunnars del var ju meningen men Bertil smygsomnade medan jag var tvungen att ringa ett samtal. Det betyder att det blir en sen kväll, nu är klockan nästan 21 och Gunnar har precis somnat i min famn och Andreas nattar Bertil fortfarande.

Kvällen har bjudit på svamprisotto (den var enligt Bertil jätte-jätte-inte god), lite glass med hallon (inga protester från Bertil här), en kvällspromenad (Gunnars tur att protestera) och ett kök fullt av disk (en tyst protest från oss vuxna i form av att vi ignorerar den).

Men roligast idag är ändå att Gunnar har börjat gå! Heja heja! Han kom igång lite igår eftermiddag, men idag har han plötsligt släppt taget flera gånger och gått 5-10 steg. Det ser så himla häftigt ut, som världens svåraste balansakt. Han ramlar ofta, och ibland råkar Bertil knuffa till honom. Men han ser stolt och glad ut! Sötast var ändå när han gick efter Bertil och ögonen lyste på honom. Bertil såg också glad och lite överraskad ut. Imorgon hoppas jag hinns fånga det på film! Det tar säkert några veckor innan han är stadig och väljer att gå framför att krypa (som han gör snabbt som en vessla), men nu är han verkligen på gång! Det ska bli skönt när han går ordentligt, särskilt utomhus, men samtidigt känns det vemodigt att han redan är så stor och att vi snart inte har något krypbebis i huset längre. Det är som vanligt blandade känslor när barnen växer.

Potträning 2.0

Efter nyår tog vi bort Bertils blöja. Det har gått bra och jag ser honom absolut som torr och blöjfri, men det händer ju fortfarande en del olyckor. Han säger ofta till själv när han behöver gå på toaletten, men det bygger ändå mycket på att vi förekommer olyckorna och tar honom till toan när vi tycker det har gått lång tid eller när det ser ut att behövas.

En rolig grej är att potträningen bara har fortsatt, men nu med fokus på Gunnar. Potträning är egentligen fel ord, det handlar mer om att se hans signaler och ta honom till pottan när han ska bajsa. Dessutom sätter jag honom på pottan efter att han har sovit, och då brukar han kissa nästan med en gång. Det coola är att det funkar så bra! Visst byter vi en hel del blöjor fortfarande, men vi har nog mer än halverat mängden som Gunnar förbrukar under den senaste månaden.

Jag har varit sugen på att testa babypottning tidigare, framförallt med Bertil. Men det har känts krångligt och begränsande och jag har inte orkat ta tag i det. Men så visar det sig att det bara förenklar. Är vi borta så använder han blöjan, men är vi hemma så använder han pottan när jag hinner. Svårare än så var det inte.

Med tanke på hur utmanande blöjbytena är, eftersom han hatar att vara stilla och bli torkad eller påklädd, så är det här en fröjd i jämförelse. Han sitter på pottan, nöjd och glad med en bok i knät, och jag sitter bredvid. När han är klar torkar jag lite snabbt och sen kryper han iväg medan jag tömmer pottan. Världens bästa grej! Tänk om jag hade fattat det är lite tidigare, kanske med första eller andra barnet… Men nu har jag i alla fall upptäckt det och får chans att testa det med min minsting. Det ska bli väldigt spännande att se hur pass tidigt vi kan ta bort blöjan helt och hållet, om det gör någon skillnad för när han är redo att sluta. Dit är det ett bra tag ännu.