Sommarlycka!

Sommar! Ja, det är ju helt overkligt men sant. En sommardag så här i april, två veckor efter att snön smälte bort. Imorse när jag klev ut genom dörren fick jag den där känslan som jag älskar – det känns som utomlands! Det luktade varmt, kändes ljummet i luften. Underbart. Nu på eftermiddagen är det 23 ljuvliga plusgrader och jag bara njuter. (För imorgon blir det bara 14 grader igen, men strunt i det nu.)

Efter lunch kom mormor & Nisse hit. Nu blir det arbetshelg. Det ruttna planket ska bytas ut mot nytt. Det kommer bli fint, men också innebära en ganska intensiv helg. Skönt i alla fall att vi får hjälp av byggproffs, själva hade vi nog klantat oss redan när man ska räkna ut hur många bräder man behöver.

Och så hann jag skriva klart sagan som jag ska skicka som antagningsprov till litteraturkursen. Den känns helt okej. Nu ska jag bara fila lite på den, och sätta ihop den andra texten utifrån en gammal grej som jag har skrivit för flera år sedan. Så nu ser det ju riktigt lovande ut att jag kommer hinna skicka in före 30 april, som är deadline. Sen får vi väl se om texterna håller måttet så jag blir antagen också. Blir jag inte det så får sig nog skrivarsjälvförtroendet en rejäl törn, men jag måste ju våga testa i alla fall.

Trevlig helg!

Sol, sol, sol!

Njutardag

Det var de här dagarna jag längtade till. Det här var målbilden när jag släpade ut dubbelvagnen i snön och kämpade mig igenom en timme på en kall lekplats. Nu kommer den – belöningen!

Idag har vi varit ute nästan precis hela dagen. Det har varit 15-17 grader och strålande sol. Helt ljuvligt. Jag har inte frusit en enda gång. Vi var i en härlig lekpark tillsammans med ett gäng hemmaföräldrar, och barnen lekte och vi åt lunch ute. Tänk om livet var så här året runt! Vilken dröm.

Sen är allt inte enkelt bara för det. Gunnar sov knappt under dagen idag, och eftersom han kräver punktmarkering all vaken tid så är jag helt slut. Han stoppar ALLT i munnen, och har trots min hökblick ätit ansenliga mängder grus, sand och bark. Och Bertil var ju inte solskensglad hela dagen förstås. Men så är det ju även när det snöar eller regnar, så då väljer jag hellre att kämpa i solsken och värme.

Nej, nu hinner jag inte skriva mer. Måste fortsätta med mitt antagningsprov till barnlitteraturkursen. Lite stressigt, men fy vad kul det var när jag kom igång med att skriva igår kväll!

Lyxigt!

Smooth ride

Om gårdagen var bergochdalbana så har dagen bjudit på raksträcka och nedförsbacke. Så otroligt mycket härligare hemmaförälderlivet är när det rullar på och Bertil är på humör. När ett förslag att gå till parken möts av “Ja, gärna!” istället för raklång-på-golvet-läge. När en uppmaning att plocka undan på golvet möts av ett halvhjärtat “Jag vill inte”, men där han faktiskt hjälper till när jag börjar. När vi kommer överens om att ingen av oss ska bli arg eller skrika på promenaden utan att vi kramas istället. En sån dag.

Tur att han valde en sån dag idag, när Gunnar är lite förkyld och småfebrig. Han har varit helt okej under dagen, förutom att han inte vill äta just något alls. Bara amning som gäller idag. Skönt att ha det att ta till fortfarande.

Och så har Sixten och Judith kommit hem idag. Det känns alltid skönt när de landar här efter en vecka borta. Bertil blir överlycklig. Idag kom Sixten och mötte oss i parken efter skolan och Bertil sprang fram och kramade honom. Sen gungade de tillsammans. Bertil tittade beundrande på Sixten. “Coola solglasögon”, sa han sen.

Brorsor

Bergochdalbana

Att ha en 2,5-åring är som att bo på en bergochdalbana. Man kan bli schizofren för mindre.

07:40 – Börjar dagen med skrik och gråt för att vi tyckte att han skulle gå och kissa. Sen var allt fel, och pappa skulle bära, inte sitta där, inte äta smörgås, ha smörgåsen ändå, inte så, inte den, inte där, inte dit. Nej nej nej!

08:45 – Sätter sig vid bordet och lägger tålmodigt nästan ett helt 125-bitarspussel (!!!) på egen hand. Jag sätter mig bredvid en stund ibland. Allt är frid och fröjd. När han var klar ville han spara pusslet för att visa Andreas. “Då kommer pappa säga Oj oj oj. Bra jobbat!”

09:20 – Sammanbrott för att vi ska gå ut med vagnen.

09:45 – Leker i solen och tycker livet är toppen.

11:05 – Ligger gråtandes marken och vill bara ha bokstavskex HÄR och vill inte gå hem. Inte äta lunch, bara bokstavskex. Inte inne, bara ute. Synd att jag inte hade några kex i väskan bara…

11:20 – Sitter i solen på altanen och äter bokstavskex. “Var det jobbigt att vara så arg?” frågar jag. “Ja, nu är jag trött och ledsen”, svarar Bertil.

Och så här fortsatte hela dagen. Den totala härdsmältan som inträffade vid 15-tiden, då vi skulle gå ut för att Gunnar skulle somna så vi kunde leka i Cirkusparken, kan vi gärna stryka, eller sortera in under “Sånt vi inte pratar om”. Låt oss bara konstatera att det tog 50 minuter innan vi var framme i parken med en sovande lillebror. Dröjsmålet var inte Gunnars fel, om man säger så.

Det vi kan sätta in i albumet från idag var i så fall lunchen i strålande sol på altanen. Det var den bilden som fick hamna på Instagram. Man vill ju upprätthålla bilden av en alltigenom härlig vardag.

Nu har jag sån galen huvudvärk att jag bara vill kollapsa i soffan. Det ska jag förhoppningsvis klara av.

Högt & lågt

Kylig natt och städdag

Imorse vaknade vi upp i ert kylskåp. Eller ett sovrum kallt som ett kylskåp i alla fall. Bertil fick både feber och krupphosta under natten, så efter några vändor uppe för att andas frisk luft i dörröppningen fick vi helt enkelt ha öppet i sovrummet. Det var minst sagt uppfriskande. Men vi sov faktiskt gott och Bertil mådde bättre.

Måndag är lika med städdag, det börjar ju bli tradition här. Det innebär ju 75% plocka undan grejer och 25% dammsuga/städa kök/städa badrum. Idag passade jag på att tvätta en massa också, plus att jag äntligen la ut mammakläder och bebisprylar till försäljning på Facebook. Det vore så skönt om vi kunde göra oss av med lite grejer så att vi får plats med sånt som vi faktiskt behöver ha kvar. Alla dessa prylar alltså. Man blir ju nästan galen på dem. Skulle vilja ha tid och ork att rensa ut massor.

Bertil har varit minst sagt labil i humöret. Förkylningen ställer till det så klart. Ena stunden har han varit som en solstråle, suttit och pusslat på egen hand och pratat och sjungit. Sen har det varit argskrik och sura miner i nästa sekund. Tyvärr har han börjat ogilla promenader med vagnen, vilket är nödvändigt för att Gunnar ska sova och för att Andreas och jag ska få någon slags motion. Och få en chans att prata med varandra. Det går sådär att ha ett samtal när Bertil sitter i vagnen och illvrålar om att vi ska gå åt andra hållet. “Jag säger STOPP!” tjöt han idag. Det är ett mirakel att Gunnar ändå faktiskt lyckades somna i detta oväsen. Det känns inte helt okej att strunta i hans protester när han verkligen inte vill gå på promenad, men samtidigt kan han inte få styra över alltid. Svårt det där att vara lyhörd men samtidigt inte låta barnen diktera alla villkor i familjen.

Jag var förresten tvungen att gå in och ändra min anmälan till universitetet idag. Läste igenom kursplanerna för de två skrivarkurserna jag har sökt, och bestämde mig för att ändra rangordningen på dem. Det är egentligen opraktiskt och dumt, för den som jag nu har som nummer ett har obligatoriska träffar och det var ju inte alls tanken. I Vimmerby av alla ställen dessutom. Men kursen låter så rolig att jag inte kan låta bli att söka ändå. Och nu måste jag skrapa ihop 10-12 sidor text för antagningsprov också. Men det ska inte vara inskickat förrän 30 april. Gott om tid! Haha, hur sjutton har jag tänkt få ihop det här?!

Såpbubblor / Picknick / Bär mig! / Blåsippor

Snor, grill och ansökan

Precis när våren kommer och man hinner tänka tanken “Vad skönt, nu är värsta sjuksäsongen över!”, så vet man med hundra procents säkerhet att någon blir just sjuk. Nu var det Bertil som åkte på en rejäl förkylning. Han började hosta när han hade somnat igår och idag har snoret runnit som en forsande vårflod. Ingen feber som tur är, men han ser ändå lite medtagen ut med blanka ögon och röd, rinnande näsa. Så vi fick ställa in med fikagästerna idag, och även med lekkompisarna som skulle komma imorgon. Alltid trist att avstyra besök, men det känns oschysst att bjuda på kaffe med snor.

Vi har ändå haft en bra dag. Långpromenad med stor höjdskillnad på förmiddagen och två sovande barn som belöning, sen grillunch och ute-ätar-premiär i solsken med Sixten och Judith. Bästa känslan, precis som en sommardag! Bertil var rolig och hittade på nya namn åt oss. Det var rörigt värre, men vi är numera Olle (Bertil), Stig (Gunnar), Leif (Sixten), Ängel (Judith) och Stefan (Andreas). Själv svarar jag numera enbart till namnet Margareta. På eftermiddagen skjutsade jag Judith till gymnastiken och därefter kom min kusin förbi med två bedårande söta och tokbusiga hundvalpar, som Sixten & Judith fick gå på promenad med.

Medan jag väntade på Judiths träning så passade jag på att skicka in en ansökan till universitetet inför höstterminen. Sista anmälningsdag imorgon, så jag har ju god marginal. Det var ett himla pusslande för att få ihop en bra rangordning och rätt antal poäng beroende på vilka kurser jag kommer in på. Det blev till slut Kreativt skrivande för barn & ungdom på förstaplatsen, och sen två kvartsfartskurser som jag kan läsa parallellt som andrahandsval (Bilderboken och barnromanen plus Illustration). Som tredjeval Att skriva för barn, och sen två parallella kurser igen inom grafisk form. Grejen är att allt låter superroligt, och om jag bara visste att jag hade tid så skulle jag gärna plugga. Men nu är ansökan i alla fall inne och jag kan skjuta upp beslutet tills jag får besked om antagning, gissningsvis i mitten av juli. Tills dess har jag säkert styrt upp alla våra framtidsplaner och hittat meningen med livet. Eventuellt tar jag i samband med det namnet Margareta som mitt officiella tilltalsnamn.

Äta ute / Vid havsnivå / Högt över havet

Mat för allas bästa

Ett av de där innan-man-fick-barn-uttalanden som flest föräldrar senare har omvärderat är troligen “Mina barn får minsann ingen specialmat. De får äta det vi äter!”

Klipp till middag med 2,5-åring. “Jag gillar iiiinte gurka! Jag vill iiiiinte ha halloumi på min tallrik!!!!” Nej, idag duger bara tomater. Eller förresten – “Neeeeej, inte tomat! Inte tomat! Jag vill inte ha!” Men päron gillar du ju i alla fall! “NEEEEEEJ! Inte päron! Ta bort det!”

Många föräldrar känner säkert att de daltar eller skämmer bort sina barn när det kommer till mat. Och det finns ju många förnumstiga personer som delar med sig av argument som att barn som serveras mat äter det de behöver, och inget barn svälter frivilligt. Nej, ett barn som erbjuds mat svälter sig naturligtvis inte avsiktligt. Men jag tror att många föräldrar har förstått – långt innan 2- eller 3-åringen själv har fattat det – att nämnda unges gnäll, gråt, utbrott och skrik beror på hunger. Alltså att barnet behöver få i sig energi på ett eller annat sätt.

Men när frukosten bestod av två tuggor smörgås, lunchen av fyra ärtor och en äppelklyfta och barnet ändå inte vill äta middag så måste i alla fall jag vidta åtgärder. Så idag blev det en tallrik fil och flingor till Bertil vid middagen, och när inte ens det dög så fick vi lirka genom att läsa en bok och för att bläddra till nästa sida fick han ta en sked. Efter det blev humöret betydligt trevligare och halvtimmen som var kvar innan läggdags blev bättre för alla inblandade.

Klipp till middag med 8-månaders (om han kunde prata skulle det kanske låta så här:) “Mmm! Bulgur med hummus och päron. Mer! Halloumi? Det var nytt. Mer! Mmm. Mer päron! Jag tar skeden själv så det går fortare. Mmm! Päronet var nog godast. Eller halloumin förresten. Hur ska jag få upp det från bordet? Jag lägger ansiktet rakt i. Ja, det funkar! Oj vad mycket jag har slängt på golvet. Perfekt, det tar jag som efterrätt!”

Fil & flingor & bok / Efterrättsplock

Ut på landet-romantik

Vi har inte kollat särskilt mycket på tv på länge, de senaste åren har liksom tiden gått åt till annat. Det känns ju bra tycker jag, för jag har inte mycket till övers för att slösa tid på dålig tv. Men nu har vi kommit in i en period då vi kollar lite mer på kvällarna. Kanske för att vi är dum-i-huvudet-trötta och knappt klarar att hålla igång ett vettigt samtal. Då är det faktiskt ganska skönt att kolla på något som är tillräckligt intressant för att vara ett tidsfördriv.

Så började vi kolla på några avsnitt av Mandelmanns trädgård, ett program som jag avfärdat som TV4-trams tidigare. Jaha, plötsligt satt jag där med tårar i ögonen när det föddes lamm och kalvar, och jag rycktes med i deras smittande engagemang för sin gård och alla grödor och djur.

Det borde varit varningstext på programmet: “Ej lämpligt för tittare som funderar över meningen med livet. Känsliga storstadsbor varnas.” Det ser bara helt fantastiskt ut, de vackra trädgårdarna, växthusen, djuren, ytorna, himlen, maten, allihop andas riktigt liv. De lever av det de odlar och föder upp. Nära naturen, nära livet. Så mycket närmare det liv vi är avsedda för.

Jag fattar ju att vi aldrig skulle klara av att ha en gård med odlingar och djur. På biblioteket stod deras kokbok framme, “Självhushållande recept från Djupadal”, och jag lånade den så klart. Om jag bara kunde få en liten glimt av deras liv i mitt kök så vore det underbart. Det blev smärtsamt uppenbart att vår familj skulle överleva i runda slängar två veckor på gården. Det var liksom kalvdans på råmjölk direkt från korna, egen äppelcider, ömtåliga tomatplantor, ägg som hämtas från värpredet, rotfrukter som lagras i sand, inläggningar och egengjord ost…

Drömmen om livet på landet blev kortvarig. Vilket jobb! Vilka utmaningar och ansträngningar. Men lockande på något märkligt sätt. Kanske tur ändå att jag lånade boken och insåg våra begränsningar innan jag impulsköpte en gård och började googla “kom igång med självhushållning”.

Min tid kommer nu

Jag började skriva här i bloggen i slutet av oktober, strax innan Bertils födelsedag. Det känns som att jag har hållit igång länge och verkligen försökt skriva varje dag. Idag slog det mig att det har varit höst och vinter heeeeeela tiden som jag har bloggat. Det är ju för sjutton helt orimligt! Och helt otroligt att jag ändå verkar ha överlevt.

Men nu kommer min tid! Åh vad jag njuter av solen som värmer. Av den blåa himlen. Av att det sticker upp små knoppar ur marken. Av att inte behöva klä på mig och barnen så många lager kläder. Av att inte känna obehag när jag kliver ut genom ytterdörren. Av att de sopar bort gruset från gatorna. Av att bli bländad av solen. Av att känna att våren är på riktigt. Det är en enorm lättnad.

Idag har vi varit utomhus nästan hela dagen. Vi träffade ett stort gäng hemmaföräldrar i en lekpark, och vi pratade, barnen lekte, vi hade med picknick, solen sken. Så helylle och härligt som det bara kan bli de där första vårdagarna när alla är lyckorusiga av solens strålar. Bertil var så glad över att träffa så många kompisar och skuttade runt i parken. Gunnar sov länge och ägnade sedan all vaken tid åt att äta sand, pinnar, grus, löv, sandleksaker och annat som han hittade på marken.

När vi kom hem åt vi lite mellanmål och pusslade, men sen var det dags för Gunnar att sova och då gick vi ut igen. Bertil ville gärna vara i Cirkusparken en stund. Så har det inte låtit under vintern. Men nu var där fullt av barn, så vi gick dit och gungade och lekte nästan en timme. Härligt att komma hem sen och känna sig rosig om kinderna och fulltankad med sol.

Ja, nu är det dags för mitt halvår. Jag hoppas innerligt att både vår och sommar levererar. Det är inte mer än rättvist efter vinterns härjningar. Nu ska jag bara ladda upp batterierna med d-vitamin, solsken och frisk luft så att jag verkligen orkar njuta fullt ut. Det känns i alla fall lättare nu är de chocktrötta dagarna i början av veckan. Ja, nu kommer min tid!

Solsken från morgon till kväll idag, inne som ute.

Morfar har landat

Idag har vi haft besök av morfar. Alltid lika härligt när han kommer hem till Sverige. Idag har vi ätit lunch, promenerat i vårsolen och hunnit prata om allt möjligt. Mycket om Australien så klart, och vår förhoppning att åka dit nästa vinter. Vi kommer lite, lite närmare drömmen för varje gång vi pratar om den.

Bertil var så peppad på att träffa morfar, men när morfar väl kom blev han blyg och ville absolut inte säga hej. Men efter två minuter pratade han nonstop och morfar fick höra om allt från blommorna i trädgården till Happy birthday.

Så skönt att känna att det blev en dag där jag fick fylla på lite energi efter några tunga dagar. Men då kom huvudvärken som ett brev på posten istället, så jag får hålla bloggandet kort idag.

Bara konstiga miner på alla bilder idag