Bergochdalbana

Att ha en 2,5-åring är som att bo på en bergochdalbana. Man kan bli schizofren för mindre.

07:40 – Börjar dagen med skrik och gråt för att vi tyckte att han skulle gå och kissa. Sen var allt fel, och pappa skulle bära, inte sitta där, inte äta smörgås, ha smörgåsen ändå, inte så, inte den, inte där, inte dit. Nej nej nej!

08:45 – Sätter sig vid bordet och lägger tålmodigt nästan ett helt 125-bitarspussel (!!!) på egen hand. Jag sätter mig bredvid en stund ibland. Allt är frid och fröjd. När han var klar ville han spara pusslet för att visa Andreas. “Då kommer pappa säga Oj oj oj. Bra jobbat!”

09:20 – Sammanbrott för att vi ska gå ut med vagnen.

09:45 – Leker i solen och tycker livet är toppen.

11:05 – Ligger gråtandes marken och vill bara ha bokstavskex HÄR och vill inte gå hem. Inte äta lunch, bara bokstavskex. Inte inne, bara ute. Synd att jag inte hade några kex i väskan bara…

11:20 – Sitter i solen på altanen och äter bokstavskex. “Var det jobbigt att vara så arg?” frågar jag. “Ja, nu är jag trött och ledsen”, svarar Bertil.

Och så här fortsatte hela dagen. Den totala härdsmältan som inträffade vid 15-tiden, då vi skulle gå ut för att Gunnar skulle somna så vi kunde leka i Cirkusparken, kan vi gärna stryka, eller sortera in under “Sånt vi inte pratar om”. Låt oss bara konstatera att det tog 50 minuter innan vi var framme i parken med en sovande lillebror. Dröjsmålet var inte Gunnars fel, om man säger så.

Det vi kan sätta in i albumet från idag var i så fall lunchen i strålande sol på altanen. Det var den bilden som fick hamna på Instagram. Man vill ju upprätthålla bilden av en alltigenom härlig vardag.

Nu har jag sån galen huvudvärk att jag bara vill kollapsa i soffan. Det ska jag förhoppningsvis klara av.

Högt & lågt