Mat för allas bästa

Ett av de där innan-man-fick-barn-uttalanden som flest föräldrar senare har omvärderat är troligen “Mina barn får minsann ingen specialmat. De får äta det vi äter!”

Klipp till middag med 2,5-åring. “Jag gillar iiiinte gurka! Jag vill iiiiinte ha halloumi på min tallrik!!!!” Nej, idag duger bara tomater. Eller förresten – “Neeeeej, inte tomat! Inte tomat! Jag vill inte ha!” Men päron gillar du ju i alla fall! “NEEEEEEJ! Inte päron! Ta bort det!”

Många föräldrar känner säkert att de daltar eller skämmer bort sina barn när det kommer till mat. Och det finns ju många förnumstiga personer som delar med sig av argument som att barn som serveras mat äter det de behöver, och inget barn svälter frivilligt. Nej, ett barn som erbjuds mat svälter sig naturligtvis inte avsiktligt. Men jag tror att många föräldrar har förstått – långt innan 2- eller 3-åringen själv har fattat det – att nämnda unges gnäll, gråt, utbrott och skrik beror på hunger. Alltså att barnet behöver få i sig energi på ett eller annat sätt.

Men när frukosten bestod av två tuggor smörgås, lunchen av fyra ärtor och en äppelklyfta och barnet ändå inte vill äta middag så måste i alla fall jag vidta åtgärder. Så idag blev det en tallrik fil och flingor till Bertil vid middagen, och när inte ens det dög så fick vi lirka genom att läsa en bok och för att bläddra till nästa sida fick han ta en sked. Efter det blev humöret betydligt trevligare och halvtimmen som var kvar innan läggdags blev bättre för alla inblandade.

Klipp till middag med 8-månaders (om han kunde prata skulle det kanske låta så här:) “Mmm! Bulgur med hummus och päron. Mer! Halloumi? Det var nytt. Mer! Mmm. Mer päron! Jag tar skeden själv så det går fortare. Mmm! Päronet var nog godast. Eller halloumin förresten. Hur ska jag få upp det från bordet? Jag lägger ansiktet rakt i. Ja, det funkar! Oj vad mycket jag har slängt på golvet. Perfekt, det tar jag som efterrätt!”

Fil & flingor & bok / Efterrättsplock