Ut på landet-romantik

Vi har inte kollat särskilt mycket på tv på länge, de senaste åren har liksom tiden gått åt till annat. Det känns ju bra tycker jag, för jag har inte mycket till övers för att slösa tid på dålig tv. Men nu har vi kommit in i en period då vi kollar lite mer på kvällarna. Kanske för att vi är dum-i-huvudet-trötta och knappt klarar att hålla igång ett vettigt samtal. Då är det faktiskt ganska skönt att kolla på något som är tillräckligt intressant för att vara ett tidsfördriv.

Så började vi kolla på några avsnitt av Mandelmanns trädgård, ett program som jag avfärdat som TV4-trams tidigare. Jaha, plötsligt satt jag där med tårar i ögonen när det föddes lamm och kalvar, och jag rycktes med i deras smittande engagemang för sin gård och alla grödor och djur.

Det borde varit varningstext på programmet: “Ej lämpligt för tittare som funderar över meningen med livet. Känsliga storstadsbor varnas.” Det ser bara helt fantastiskt ut, de vackra trädgårdarna, växthusen, djuren, ytorna, himlen, maten, allihop andas riktigt liv. De lever av det de odlar och föder upp. Nära naturen, nära livet. Så mycket närmare det liv vi är avsedda för.

Jag fattar ju att vi aldrig skulle klara av att ha en gård med odlingar och djur. På biblioteket stod deras kokbok framme, “Självhushållande recept från Djupadal”, och jag lånade den så klart. Om jag bara kunde få en liten glimt av deras liv i mitt kök så vore det underbart. Det blev smärtsamt uppenbart att vår familj skulle överleva i runda slängar två veckor på gården. Det var liksom kalvdans på råmjölk direkt från korna, egen äppelcider, ömtåliga tomatplantor, ägg som hämtas från värpredet, rotfrukter som lagras i sand, inläggningar och egengjord ost…

Drömmen om livet på landet blev kortvarig. Vilket jobb! Vilka utmaningar och ansträngningar. Men lockande på något märkligt sätt. Kanske tur ändå att jag lånade boken och insåg våra begränsningar innan jag impulsköpte en gård och började googla “kom igång med självhushållning”.