Mindfulness med barnen

Jag är nog inte ensam om att vara småbarnsförälder och undra hur sjutton barnen kan ha sån energi hela tiden. Själv är man ju lika pigg som en sengångare. En del av förklaringen är ju förstås just att de är barn och jag är vuxen. De är väl av naturen mer aktiva, mer nyfikna, mer energiska.

Men jag tror också att det beror på att de är helt och hållet i nuet. Det där som vuxna går mindfulnesskurser för att lära sig, där man övar på att känna hur maten smakar, hur kläderna känns mot huden och hur andetagen når hela vägen ner i magen.

Mindfulness med barn är ju mer självklar. De känner definitivt hur maten smakar. Tittar skeptiskt på ny mat och undersöker både konsistens och färg innan den eventuellt når munnen. Och hur kläderna sitter mot huden meddelar de också. Oftast om det är obekvämt. Andetagen är det väl inte så noga med, men inget barn åringen ju fåfängt omkring och försöker hålla in magen så de andas nog ordentligt.

När jag som vuxen funderar på vad vi ska laga till middag, håller koll på att Gunnar inte ramlar eller stoppar smågrejer i munnen, avstyr konflikter, för ett samtal, tänker att vi borde städa och kommer på att jag borde ringa Skatteverket samtidigt som jag bygger lego med Bertil, så gör han just bara det. Letar röda bitar så vi får ihop en brandstation. Inte konstigt att han har ork kvar när brandstationen är klar. Då frågar han genast “Vad ska vi göra nu, mamma?”, och jag känner att kan vi inte bara ta det lite lugnt? Och när jag som vuxen springer runt och samlar ihop strumpor, mössor, jackor och överdragsbyxor till mig och barnen för att gå ut, och ser till att packa ner ett mellis och kollar att vi har blöjor och extrakläder med, så ägnar sig Gunnar helhjärtat åt att tugga på skosnören. Då kan man också förstå att han har ork kvar att krypa och klättra på allt, medan jag är helt slut när vi väl lyckas komma utanför dörren.

Jag borde väl lära mig av dem, vara mer i nuet. Men vem som då ska se till att maten blir lagad, att ingen slår sig, att Gunnar får en sovstund, att tvätten blir hängd och allt annat, det vet jag inte. För det kräver ju en del planering och framförhållning för att vardagen inte ska haverera i en familj. Mindful får jag nog vara när jag har mer tid.

Mindfulness-mästaren njuter av varje vattenpöl