Slottsskogen

När vi är här på Västkusten är det sällan vi åker in till Göteborg. Men idag blev det av! Vi skulle träffa några vänner till oss, och bestämde att vi skulle ses i Slottsskogen. Vi lyckades pricka in en solig, härlig, kylig vårdag och hade det riktigt bra. Samtliga Göteborgs barnfamiljer hade så klart samma tanke, så det var trångt på lekplatsen och tätt mellan barnvagnarna.

Gunnar sov större delen av besöket, men Bertil var vaken så klart. Han var nöjd med utdelningen – han hade siktat in sig på att se sälar och älgar, och båda visade upp sig. Pingvinerna var bonus och resten av djuren var han måttligt imponerad av. Den vilda ekorren var i och för sig en favorit där den klättrade i träd och sprang snabbt. Och så åt han en burk majs och några tuggor smörgås till lunch och tyckte det var toppen.

Jag blir alltid lite nostalgisk i Slottsskogen. När jag var liten bodde vi på Linnégatan, nästan nere vid Järntorget. Men i stort sett varje helg promenerade vi gatan upp till Slottsskogen och lekte på Plikta och tog en sväng till säldammen. Vi var ju en väldigt morgonpigg familj, så vi var ofta där när det var nästan folktomt. När vi gick hemåt för att äta lunch började övrigt folk strömma dit.

Det känns fint att vara tillbaka där med mina egna barn. Se Bertil spana efter sälarna, leka i tågvagnarna, springa i de branta backarna. Promenera med barnvagnen. Äta picknick på en bänk. En härlig känsla. Men också lite svindel, den där jag lätt får av känslan av tid som passerar, livet som springer förbi.

Nu är vi nöjda efter en långhelg här på Västkusten. Jag stålsätter mig inför bilresan och hoppas den ska gå bra. Vi är alla lite trötta men också påfyllda efter den här påsken. En skön känsla.