Vinter-Tourettes

Idag har jag gett upp. Mitt tålamod och humör når rekordlåga bottennivåer. Det räcker med vinter nu, och när jag ser att det snöar mer och att prognosen visar att det ska bli ännu en köldknäpp om en vecka, så vill jag bara dö.

Följden är att jag har drabbats av vinter-Tourettes. Jag hade kunnat skriva hela det här inlägget med arga versaler, men ska bespara er det. Så här kommer det i gemener istället. Men jag har chans att vinna VM i utropstecken.

Det räcker nu! Jag orkar inte en enda dag till med vinter! Jag dör om det inte blir barmark snart! Jag vill inte ha vinterkläder mer! Jag orkar inte släpa runt barnvagnen i snömodden! Jag vill se solen! Sluta snöa! Det har varit vinter tillräckligt länge! Ingen, ingen, ingen normalt funtad människa vill ha mer snö i mitten av mars! De som älskar snö har fått sin beskärda del vid det här laget!

Det måste bli vår nu! Det är orimligt att genomlida detta helvete varje år! Jag har kämpat länge nog! Det räcker, räcker, räcker! Jävla skitväder! Försvinn! FÖRSVINN JÄVLA SNÖ!

Okej, lite versaler blev det. Som en Tourettes Grand Finale. Nu ska jag försöka mitt yttersta att rycka upp mig ur det här slask-depp-träsket och göra detta till en dräglig lördag.

Slask-modd-vall-snö / Optimist Deluxe

Matdagbok

Redan när Gunnar var omkring tre månader så misstänkte vi att det var något han inte tålde. Dels hade han ofta ont i magen, dels fick han röda prickar under blöjan och på magen. Då testade jag att utesluta mjölk under tre veckor, men det gjorde ingen större skillnad varken för magen eller utslagen.

Jag var inne på att det eventuellt kunde bero på ägg, men på BVC sa sköterskan att det brukar ge mycket värre symptom. Och det kan jag hålla med om – både Sixten och Judith var äggallergiska bebisar och de hade ju stora besvär med eksem, torr hud och röda utslag.

Men jag kan inte släppa tanken på att det är något Gunnar reagerar på. Han har inga stora besvär så det kanske inte är hela världen, men jag vill ju veta vad jag kan introducera i hans egen kost. Särskilt när jag började fundera om de röda prickarna hade samband med jordnötter, för då blir en nojig förälder som jag väldigt orolig. Ser framför mig en ständig ångest att han ska få anafylaktisk chock och att någon slarvar med att läsa en innehållsförteckning… Jag provade även att utesluta ägg ur min kost under drygt två veckor och tyckte han blev bättre i huden, men ändå kom de röda prickarna ibland.

Så nu är det matdagbok som gäller. Både min och Gunnars mat antecknas, och jag noterar hur hans hud ser ut på kinderna, magen, under blöjan och andra symptom. Jag började med att äta jordnötssmör under två dagar, och halleluja – han visar inga symptom alls! Nu kan jag släppa den skräcken åtminstone. Nu testar jag kakao/choklad, som jag vet kan vara starkt för småttingar och ge röd rumpa och ont i magen. Får se om det visar något. Näst på tur är ägg igen.

Jag kunde ju vända mig till sjukvården, kan man tycka. Och jag har pratat med BVC flera gånger, men problemet är att allergitester på så här små ofta ger missvisande resultat. Det kan betyda att en allergi inte ger utslag på tester ännu, eller att pricktestet är positivt trots att det inte finns någon riktig allergi. Då utesluter man livsmedel i onödan, vilket är tvärtemot vad den senaste allergiforskningen visar. Den säger att man ska introducera allergener tidigt för att MINSKA risken för allergi.

Jag anar en annan effekt av det här metodiska tillvägagångssättet. Nämligen att jag minskar mitt småätande. För när man ska skriva ner allt man stoppar i sig så upptäcker man plötsligt hur ofta man bara “tar något litet” för att få upp energin/döva sötsuget/etc. Klassiskt dilemma i viktstudier, har jag läst. Folk fuskar lätt och skippar att skriva ner de där extra matbitarna.

Fortsättning följer!

Gunnar hittar man ofta under matbordet…

Inte vår i år

Jag är inte särskilt aktiv på Facebook längre, men jag tycker fortfarande det är roligt att se minnena som dyker upp varje dag. Som en liten glimt i en dagbok.

Just idag var det dock en smula nedslående att blicka tillbaka. Här vräkte snön ner utanför fönstret på morgonen och våren känns månader bort. Då påminde Facebook om den 8 mars 2015, då krokusen tydligen blommade och jag förklarade vintern död.

Jag längtar intensivt efter det just nu. Varje dag, varje minut, längtar jag efter våren. Kom nu, kom lilla våren, det är dags för dig nu! (Jag testar att prata vänligt med våren för att se om det hjälper. Mina försök att hota, muta och lirka är lika fruktlösa som i barnuppfostran.)

8 mars 2015 / 8 mars 2018

Trevligare matstunder och tomatsoppa

Det verkar som att familjen hörsammade mitt gnäll om hur less jag var på matsituationen. Mer eller mindre medvetet förstås, men alla bidrag uppmuntras oavsett intention.

Andreas tog Gunnar vid frukosten, fixade havregrynsgröt och matade och tog hand om allt kladd. Lyxig start på dagen för mig.

Vid lunchen var Gunnar vänlig nog att sova, så Bertil och jag åt på tu man hand. Helt apropå ingenting säger Bertil: “Jättekul vi äter tillsammans. Jag älskar mat! Verkligen.” Sen skuttade han glatt från matbordet, men det var fint sagt i alla fall.

Middagen åt jag tillsammans med alla fyra barnen, eftersom Sixten & Judith kom hem idag, och Andreas var tvungen att jobba lite längre än vanligt. De åt med god aptit allihop, Gunnar skvätte mat högt och lågt, och ingen gnällde över att det var sojafärs istället för köttfärs till spaghettin. Bästa matdagen på länge!

Lunchen bestod av rester av en god tomatsoppa, som jag varmt kan rekommendera. Receptet kommer här! Det är perfekt att ugnsrosta grönsakerna en dag innan, om man kanske ändå lagar mat i ugnen. Bara att mixa och värma nästa dag.

Ugnsrostad tomatsoppa

4 portioner

  • 1 kg tomater
  • 1 röd paprika
  • 2 rödlökar
  • 4 stora morötter
  • 3-4 vitlöksklyftor
  • 2 msk tomatpuré
  • 500 g krossade tomater
  • 1/2 liter vatten
  • 1 msk grönsaksbuljongpulver
  • salt, peppar, olivolja
  • 150 g fetaost
  • 1/2 dl crème fraîche

Halvera tomaterna, skala och halvera löken, halvera och kärna ur paprikan. Skär morötterna i bitar. Skala vitlöksklyftorna. Ringla över ordentligt med olivolja. Ugnsrosta ca 40 min i 200 grader.

Mixa grönsakerna med de krossade tomaterna och hälften av vattnet. Häll över i en kastrull. Värm upp och rör i tomatpuré och buljongpulver. Späd med resten av vattnet till lagom tjocklek. Smaka av med salt och peppar.

Mosa ihop fetaost och crème fraîche till en röra. Servera den varma soppan med en klick av röran och gärna en god fralla. Kanske de här kalljästa, om det finns kvar efter frukosten.

Snölek

Vår planerade lekträff blev inställd. Alla runtomkring är sjuka, den ena efter den andra. Men idag måste bli en bättre dag, så vi pälsade på oss och gick till lekparken. Gunnar somnade, och Bertil och jag hade riktigt mysigt tillsammans. Lekte glasskiosk, klättrade och gungade. Fast det var svårt för honom att gå i den djupa snön så kämpade han på. När vi kom in igen sa Bertil själv: “Idag roligt vara ute leka!”.

Vid trötthetens stup

Om tisdag var dagen som skulle leverera, så tycker jag att den misslyckades. Snäppet bättre än måndagen, det kan jag ge den, men någon härlig dag har det inte varit. Känner att jag är i en svacka, både med humör och energi.

Dagens gnäll:

Snömodd. Djup snömodd. Man får plöja sig fram med dubbelvagnen.

Huvudvärk från yttre rymden. Lättar bara marginellt med paracetamol.

Dålig sömn. Vaknade i en pöl av varmt blött kiss. Vi tog bort nattblöjan för någon vecka sedan eftersom Bertil ändå alltid var torr på morgonen, eller vaknade och sa till om han behövde kissa. Men inte i natt tydligen.

Less på matsituationen. Frukost, lunch och middag intas sittandes längst ut på stolskanten för att plocka upp skedar och mat från golvet tusen gånger, pausa för att tvätta av Gunnar när han ätit klart och vill ner från barnstolen, äta kall mat, ropa tillbaka Bertil, äta när resten av familjen redan är klara sedan länge.

Passning 100% av Gunnars vakna tid. Han ställer sig upp mot allt. Vinglar och ramlar. Jag hinner inte ens sätta i linserna eller borsta tänderna utan avbrott för att stoppa honom från att dra sig upp med stöd av toaletten och sedan slicka på sitsen, eller något annat festligt som han hittar på.

Trött, trött, trött. Både i kroppen och själen.

Färdig med vintern. Det måste bli vår nu!

Men inget är för evigt. Snart blir det vår, snart får vi sova bättre, snart kan Gunnar också äta själv. Det gäller bara att överleva tills dess.

Imorgon ska jag försöka bjuda på något lite muntrare här i bloggen. För imorgon är det onsdag, och då minsann – det är då det händer!

Bertils snögubbe. En liten tröst i snösorgen.

Mååååndag

Åh vilken hopplös måndag detta har varit. Seg och tråkig och intetsägande. Den har bjudit på icke minnesvärda ögonblick så som “Skura toaletten”, “Tvååring vägrar klä på sig och gå ut”, “Det snöar – igen”, “Orka med ytterligare ett utbrott från tvååringen”, “Bebisen tuggar på plastskräp”, “Då lagar vi väl middag då” och “Hade vi inte precis städat? Hur kan det ändå se ut som ett bombnedslag?”

Ljusglimtar:

  1. När vi väl lyckades ta oss ut på promenad trots protesterna, så säger Bertil efter en stund: “Jag älskar hela världen!”
  2. I tiodygnsprognosen skymtar plusgrader.
  3. Bertil gillade fetaost vid middagen.
  4. Gunnars tredje tand har kommit fram.
  5. Ingen är magsjuk eller har influensa. (ÄNNU. Här ska inget jinxas. Precis alla runtomkring verkar vara sjuka.)

Well, that’s about it. Alla dagar kan inte gå till historien, varken som de bästa eller de sämsta. En strax-under-medel-dag. Typ en stark tvåa i betyg. Men måndagar får man stryka när man räknar ut årsmedel, det är sen gammalt. Imorgon är det tisdag. Då minsann! Det är då det händer!

Precis min känsla också.

Nej!

Idag är det söndag. Vi inledde med sovmorgon, hör och häpna! Gunnar vaknade 8.10 och Bertil en kvart senare. Tricket? Mörkläggningsgardiner. Sen det började bli ljust före klockan sju på morgonen har Bertil vaknat tidigare och tidigare, trots rullgardiner. Nu hängde vi upp extra mörka gardiner utanpå, och just idag fungerade det i alla fall. Själv låg jag vaken från klockan sex och trodde att barnen skulle vakna närsomhelst. Men det var inte så tokigt att få ligga kvar och dra sig i sängen och lyssna på podd heller.

När vi kom upp var Bertil på ett strålande humör! Skönt som omväxling från hans ganska utmanande mood swings den senaste tiden. Tyvärr räckte sovmorgonens energi bara till 10-tiden. Sen var det nej, nej, nej igen.

Det är starka viljeyttringar från 2-åringen. I takt med att han pratar bättre och bättre så kan han verbalisera sitt missnöje och sina önskemål mycket tydligare. “NEJ, jag vill inte det!” “Nej! Nej! INTE så!” “NEEEEEJ, inte den!” “Jag VILL ha en sån!” “Jag BEHÖVER ha choklad!” “Jag äter INTE sån!” “Jag MÅSTE titta på tv!” “Jag VILL INTE plocka undan!” “Nej, jag älskar INTE gröt. Bara mango blåbär SKA JAG HA!” Han bjuder på både motstånd och variation. Det får man ge honom.

Vi var på biblioteket idag. Bertil läste en bok med den passande titeln Nej! “Kan du läsa vad det står här?” frågade Andreas. Nej! svarade Bertil. Dubbelt rätt då.

Talk to the book.

Att vilja men inte kunna vara avslappnad

Lördag. Snö, sol, kallt. Vi har varit och köpt en begagnad barnstol till Gunnar, storhandlat, ätit lunch och tagit en promenad. En helt okej helg, men vi är trötta. Det känns att månader av störd sömn, intensiva småbarn, vardagar, vintermörker och få vilostunder tar ut sin rätt.

För mig märks tröttheten oftast som ökad ångest. Jag känner inte alltid igen det som ångest först, men efter ett tag brukar jag uppfatta signalerna och fatta varför allt känns så jobbigt. Dels blir jag lättare irriterad och har sämre tålamod, dels oroar jag mig mer. Jag får också svårare att bestämma mig för saker och kan ofta känna att inget alternativ känns bra. Det kan gälla allt från att lägga upp planer om framtiden till att välja om vi ska gå en promenad nu eller om en timme.

Ibland kämpar jag emot lite för mycket, har en bild om hur avslappnad och oneurotisk jag vill vara. En sån sak som har blivit tydlig den här senaste månaden är hur jag har introducerat mat till Gunnar. Istället för att ge puréer så vill jag gärna låta honom äta själv enligt BLW-metoden, där bebisen håller i stora bitar och utforskar maten med händer och mun. Han klarar det jättefint! Han greppar bitarna, gnager och suger loss små bitar, flyttar runt maten i munnen med tungan, lär sig svälja och hostar till om maten hamnar för långt bak i munnen innan han är redo att svälja. Jag däremot, jag lär mig inte. Jag kan omöjligt slappna av. Det gick lite bättre för varje dag de första två veckorna, men sen har jag bara blivit mer och mer orolig. Jag kan inte ta ögonen från honom ens för en sekund när han äter, och jag är ofta där och tar bort bitar ur händerna på honom för att jag tycker de är fel konsistens eller fel storlek. Konsekvensen är att jag inte erbjuder mat lika ofta som jag borde eller vill, och att jag tycker det känns jobbigt varje gång han ska äta. Några gånger har det varit så jobbigt att jag nästan har fått panikångestkänsla. Att det börjar kännas trångt i halsen, blir svårt att svälja och att jag känner mig lite yr. Ändå ville jag inte ge upp, jag vill ju vara den där coola mamman som låter mitt barn lära sig äta på ett bra och pedagogiskt sätt.

Men nu fattar jag att det inte bara handlar om hur Gunnar äter. Jag är helt enkelt lite för utmattad för att hålla ångesten i schack, och då är det dags att revidera. Jag får backa och inse att just nu är jag inte precis så där härligt avslappnad som jag önskar att jag var. Nu blir det mos med sked som han själv stoppar i munnen, små bitar som jag ger honom och större bitar som jag håller i som han får gnaga på. Jag ser också att han övar på att plocka upp småbitar med pekfingret, och så snart han får koll på pincettgreppet så kan han själva pilla i sig matbitar av olika storlekar.

Det känns skönt att slappa taget om sånt där som stressar och ger ångest. Andreas är ju lite mer klartänkt än jag och har flera gånger frågat vad det var för fel på Bertils sätt att lära sig äta. Inget, naturligtvis, men ibland är det idealbilden som ställer till det. Gunnar kommer naturligtvis att lära sig äta oavsett metod, precis som mina andra barn har gjort. Så nu kan jag lägga den oron åt sidan och nöjt titta på när Gunnar slafsar i sig potatismos med god aptit. (Och sen tvätta bebis, kläder och matplats…)

Och all ångesten kan jag helhjärtat kanalisera i andra områden som framtiden, naturen, åldrande, fobier och annat som hör till i mitt neurotiska liv.

Det finns alltid mörka moln som hopar sig vid horisonten.

Träd, sten och ångest

Tant? Bakåtsträvare? Trädkramare? Jag vet inte vilket av dessa epitet som passar bäst på mig just nu, men något är det som har hänt.

Här i Nacka byggs det massor. Här hörs ofta fräsiga ord som expansiv, hög inflyttningstakt, attraktivt, lyxboende, modernt med industrikänsla och annat som talar om hur många som gärna vill bo just här. För att möta efterfrågan så ska Nacka bygga stad minsann. Skalenliga modeller har visats upp i centrum, Slussen byggs om och tunnelbanan förlängs hit. Drygt 200 nya lägenheter produceras i vårt gamla område Järla sjö. Nu ska 600 nya bostäder byggas mellan kommunhuset och Nacka Forum.

Själv är jag inte så imponerad. Jag vill inte bo i stan. Jag vill inte trängas med ännu mer folk i Forum. Jag vill inte ha ännu mer köer i trafiken. Ännu dyrare bostäder, ännu fler barn i skolorna, ännu mer av allt.

Idag när jag gick en annan väg till Öppna förskolan så passerade jag nyuppsatta byggstängsel. “Här bygger vi Nacka stad” informerades jag om. Bakom stängslet hade massor av träd redan fällts. En liten skogsmaskin höll på att lasta trädstammar på flaket. På en skylt stod det att trädstammarna tas till vara och blir lekredskap i Nacka förskolor. En klen tröst.

Här drabbades jag av existensiell ångest. Igen. Det har hänt flera gånger den senaste tiden. Det bara svindlar i huvudet när jag tänker på hur länge de där träden har fått växa på den platsen. Hur det snart kommer att gjutas betongplattor och byggas hus. Några nya träd kommer inte att kunna växa upp där. Men visst, träd kan man plantera nya på andra ställen. Då är det ännu värre när jag ser hur de spränger i bergen. Jag får på riktigt en klump i halsen. Börja tänka saker som att de där bergsknallarna fanns när dinosaurierna levde på jorden. Och nu sprängs de bort. Oåterkalleligt.

Vid Ektorps centrum kryssar jag fram med barnvagnen i snömodden. Bussen stannar inte på sin vanliga plats på grund av ett bygge. Här uppförs Oak House. Flashigt va? På engelska och allt. Det är uppkallat efter den flera hundra år gamla eken som står kvar bredvid den nya huskroppen. Skvallereken kallas den tydligen. Här har människor mötts, pratat, handlat. Nu står eken plötsligt mitt i en enorm rondell, bredvid ett nybyggt hus. Jag undrar bara hur länge den blir kvar, där den står ett par meter ifrån huset. Hur länge accepterar de nya lägenhetsägarna med sina miljonlån att det står ett stort träd utanför fönstret och stjäl allt dagsjus i deras moderna våningar med vackra ytskikt och smart förvaring?

Jag vill bara flytta ut på landet, odla mina egna grönsaker, lära barnen att vara snälla mot varandra och naturen, kliva utanför konsumtionshetsen och ta det lugnt. Skaffa några katter, skriva böcker och aldrig vara stressad. Såna slutsatser drar man lätt när den existensiella ångesten slår till.