Tidens tand och dinosaurier

Ibland blir det så kännbart att tiden går. När dagarna bara tickar på, en efter en, är det inte mycket att höja på ögonbrynen åt. Men ibland slår det mig. Då svajar hela marken och det är som att dyka med huvudet före i ett djupt hav av existentiell ångest.

En kväll satt vi och bläddrade igenom programmen i SVT:s Öppet arkiv. Fastnade framför ett gammalt avsnitt av Värsta språket med Fredrik Lindström. Det sändes 2003. Allt kändes så… gammalt. Ungdomarna som intervjuades hade roliga frisyrer, nyorden kändes förlegade, kläderna var omoderna. Och Fredrik Lindström såg så väldigt mycket yngre ut. Om han har åldrats så på 15 år, då har ju jag också gjort det. Det fattar ju vem som helst.

När morgnarna har blivit ljusare igen, syns allt tydligare i spegeln. De där rynkorna som förut bara syntes när jag skrattade slätar liksom inte riktigt ut sig längre. Häromdagen hittade jag för första gången två stycken vita hårstrån. De var vita ända in till roten. Det kändes mest konstigt, för jag har väntat på det. Inte letat och stirrat mig blind efter dem, men nu syntes de så tydligt.

Det är samtidigt lätt att längta framåt. Tills barnen är lite större. Tills vi kan bo var vi vill. Tills vi har mer tid för egna intressen. Men jag vill inte vänta bort åren tills dess. Inte drömma mig bort, inte längta till något annat hela tiden. Tiden får inte gå för fort och inte för långsamt. Nu svindlar det i huvudet igen.

Barnen har ju en förmåga att dra tillbaka en till nuet. “Mamma läs en bok för mig”, ber Bertil. Han gillar dinosaurier nu. Vi läser om de enorma djuren som levde för flera miljoner år sedan. Det är inte nyttig läsning om man känner den där kosmiska ångesten som drar i en. Hur stora var de där bjässarna egentligen? Det är nästan omöjligt att föreställa sig. Och hur länge är 200 miljoner år? Hur ska man kunna greppa det? Vad fanns före? Vad kommer efter? Vad är mitt lilla liv i det stora hela? Vad har mina barn fötts till?

Tankarna blir för stora för att få plats i huvudet. Jag slits mellan det oändliga och det lilla just nuet. Känner hur det suger till i magen när jag tänker på tiden. Hur barnen växer, hur dagarna går, hur livet tickar på. Det är lätt att hamna i den stora “Vad är meningen med allt?”-frågan. Svaret har jag förstås inte. Men jag vet att jag mår bättre och landar lite mjukare när jag känner Bertils lilla hand i min, när han påminner om att vi ska bläddra till nästa sida.

Osynkade nyheter

En av årets sämre nyheter:

Nu är jag ju gråtfärdig. En hel jäkla månad till med den här iskylan??!! Jag säger upp mig. Meteorologen förklarar fenomenet “Grönlandsblockad” och jag har nog aldrig hatat vintern mer. Det måste bli vår snart. Jag orkar inte mer! Löftet längst ner om att bli frisk och smal genom att frysa har inte heller infriats på hela vintern. Vad är det här för bluffnyheter?! Jag kan däremot identifiera mig med reaktionen “What the fuck bror?” även om jag själv svär med annat ordval.

Men så kommer en annan rubrik. Den som bara känns som ett hån:

Jag förstår att klimat och väder är två olika saker. Men en nyhet med rubriken “Sverige har blivit mer än en grad varmare” har jag lite svårt att ta till mig just nu. En ynka grad! Det hjälper ju ingenting när det är minusgrader för jämnan. Visst, jag fattar att det är klimatet som avses. Men ändå – som ett hån!

Ge mig tio plusgrader, takdropp, vårblommor och sol. Nu!

Sol och morotspasta

Åh vad det är ljuvligt när solen skiner! Det är jättekallt fortfarande, men det är åtminstone soligt. Och på vår uteplats, längst inne i hörnet mot husväggen, värmde det riktigt gott efter promenaden i förmiddags. Jag stod och bara njöt en lång stund medan Bertil lekte häst med en pinne.

Sen gick vi in för att äta lunch. Bertil satte sig demonstrativt på sin stol och meddelade att han var hungrig. Då är det bäst att det går fort. Vi hade spaghetti kvar från middagen, så jag gjorde världens snabbaste improviserade morotsröra till. Det tog max tio minuter innan den stod på bordet. Den fick tydligen godkänt, för hela portionen gick åt. När Gunnar vaknade fick han också smaka, och han åt förstås. Han äter ju allt man ger honom än så länge.

Solig morotspasta

  • 2 port spaghetti
  • 4 små morötter
  • 1 liten gul lök
  • 1 cm färsk ingefära
  • 3 msk crème fraîche
  • 1 tsk tahini
  • salt, peppar, färsk koriander, solrosfrön

Koka pastan. Hacka lök och ingefära. Fräs i smör i en stekpanna på medelvärme. Skala och riv morötterna under tiden. Lägg morötterna i pannan och fräs tills de börjar mjukna. Rör ner crème fraîche och tahini, salta och peppra. Servera med pastan och strö över solrosfrön och färsk koriander.

Soligt x 2

Lagom lördag

Vi har haft en bra lördag. Efter en natt med helt okej sömn började Bertil dagen med pussel, sen bakade vi ut nattjäst deg till goda frallor. Åt frukost i (relativ) lugn och ro och utan allergiska utslag. Planerade veckans matlista, tog en solig och kylig promenad, bakade mer bröd och pratade om saker som vi behövde styra upp. På eftermiddagen var vi hos några nya vänner, en familj som vi lärt känna i kyrkan. Mysiga timmar med fika, lek och mycket prat.

Nu på kvällen kände jag att energin tog slut, och då känner jag mig inte alls lika motiverad att ta tag i och planera sånt som vi diskuterade tidigare idag. Nya tag imorgon, kanske.

Jag skulle också vilja ha lite mer tid att skriva i bloggen. Jag har flera grejer som jag har gått och tänkt på ett tag och som jag skulle vilja skriva lite längre inlägg om. Men just nu hinner jag inte riktigt. När jag väl har en stund över är det inte alltid så lätt att samla tankarna och formulera dem i något hyfsat genomtänkt och läsvärt. Ibland blir det bara något sånt här, om dagen som varit. Jag är i alla fall glad att jag tar mig tid att skriva något varje dag, för det gör mig gott på många sätt. (Och det är kul att ni är några som läser, tack för det!) Tid att skriva mer kommer tids nog.

Morgonpusselpasset

Allergi-gissningslek

För att försöka klura ut vad Gunnar reagerar på så började jag skriva matdagbok för en vecka sedan. Den första slutsatsen var att det inte verkar vara jordnötter. Sen verkade det inte heller bero på choklad eller kakao. När jag åt ägg kom däremot de röda prickarna tillbaka, även om det inte var några kraftiga reaktioner. Men det kändes ändå ganska tydligt att det hörde ihop med det.

Jaha, det känns ju trist med ytterligare ett allergiskt barn. Men bättre att veta vad han utslag beror på än att behöva gissa.

Så hann jag tänka i tre dagar. Imorse åt han frukost med helt vanliga saker som han har ätit många gånger förut, havregrynsgröt med aprikos plus bröd med ärtpastej. Den enda skillnaden var att jag hade lite mjölk till gröten (men även mjölk har han ätit flera gånger tidigare), och att han inte hade någon tröja på sig. När jag tvättade av honom när han var klar såg jag direkt en massa små röda nässelutslag på magen, mest på vänster sida. Suck.

Så nu vill jag inte gissa mer. Jag ringde vårdcentralen och fick läkartid redan efter lunch. Hon tittade på utslagen, som fortfarande syns en del, och sa direkt att det såg ut som allergi snarare än eksem. Så nu har vi fått remiss till barnläkarmottagningen på Nacka sjukhus och hoppas att vi får komma dit inom några veckor. Tills dess ska jag fortsätta undvika ägg och vara uppmärksam på om det är något annat som han reagerar på.

Jaja, är det inte det ena så är det det andra… Jag funderar så klart på varför det kom utslag på magen och inte runt munnen, om det spelade roll att Andreas åt ägg till frukost, vilka korsreaktioner som kan finnas, och så vidare. Men nu försöker jag släppa det och hoppas på svar när vi får träffa läkare och ta prover.

Och så tackar jag alla skattebetalare för gratis vård för barn, annars hade vi gått i konkurs efter den här veckans 6 st (!!!!) besök på olika vårdinrättningar. (Judith var på sin sista koll av örat idag och allt såg bra ut, fick jag rapport om.)

Nä, nu tar vi helg. En frisk sådan, hoppas jag på.

Efterlängtad vardag

Äntligen tillbaka i normalläge här hemma. Judith mår mycket bättre, så skönt att se henne piggare och gladare igen! Hon är fortfarande hemma från skolan men nu hos sin pappa. Det var tuffa dagar för henne. Och för oss andra, för det är verkligen inte roligt att se sitt barn ha så ont. Nu hoppas jag att det fortsätter gå åt rätt håll så att hon är helt frisk till helgen.

Det har varit skönt att göra vanliga saker idag. Vi hade tur och fick lekkompisar på besök, som dessutom tog med lunch till oss. Så omtänksamt och snällt. Dessutom sken solen så vi var ute en och en halv timme på förmiddagen. Bertil och hans kompis lekte fantastiskt bra och småsyskonen sov i varsin vagn. Lyxigt!

På eftermiddagen har vi satt en bröddeg och lekt flygplats med legot. Snart kommer Andreas hem och vi ska fixa middag. Just nu sover Gunnar i mitt knä och Bertil tittar på tv. En skön liten paus innan kvällen drar igång. Så efterlängtat att ha en vanlig vardag efter sjukdagar, läkarbesök och oro. Nu skulle det vara välbehövligt med en riktigt bra natt för att kompensera för de senaste nätternas vakna timmar.

Utelek / Innelek

Kämpa!

Vi kämpar på. Judith hade en jobbig natt med väldigt ont och obehagligt i örat, och då sov ju inte jag heller så värst mycket. Planen var en hemmadag och sedan återbesök hos öronläkare imorgon. Men Judith mådde verkligen inte bra på förmiddagen, det värkte och var svullet framför örat och hon kunde knappt tugga. Så det var bara att ringa och få en läkartid idag igen.

Den här gången var vi i Gustavsberg, dit vi blev hänvisade från akuten. Läkaren plockade ut den 20 cm långa bomullsremsan som låg i örat, dränkt i alsolsprit, och sen behövde örat sugas rent igen. Som tur var gick det både snabbare och lättare idag, så det var inte lika hemskt för Judith som det var igår. Sen fick vi nya örondroppar och tid för nytt besök på fredag.

Och nu på kvällen har det äääääntligen börjat vända! Nu gör det mindre ont i örat, det går lite lättare att äta och hon verkar lite, lite piggare. Hoppas på en bättre natt och fortsatt förbättring för henne, så att det här är över snart. Hon har verkligen varit en kämpe, till och med öronspecialisten sa idag att det här ett av de smärtsammaste (ofarliga) tillstånd som man kan råka ut för.

Vi har kämpat här hemma också. Bertil och Gunnar sköter sig inte själva för att en storasyster råkar vara sjuk. Jag lyckades i alla fall få Gunnar att sova ordentligt mitt på dagen så jag och Bertil kunde gå ut en kort stund i snön. Längst inne vid husväggen hittade jag frostiga snödroppar. De kämpar också, mot snö och sibirisk kyla, men ingav ändå en gnutta hopp om att våren ska komma till slut.

Dagens hjältar

Mera sjukhus

Stackars Judith! Inte blev örat bättre efter besöket på närakuten. Trots örondroppar och alvedon så fick hon bara mer ont under måndagen. När jag skulle ge droppar på kvällen så såg jag att örongången hade svullnat igen helt och att det rann var ur örat. Försent för att åka till närakuten så vi fick åka dit imorse istället.

Jag tänker ofta att jag är lite sjåpig och orolig som förälder, så jag förväntar mig ett svar från läkaren i stil med “Det är ingen fara, fortsätt med dropparna så läker det bra”. Istället blev vi skickade vidare till ÖHN-akuten på Huddinge sjukhus, där Judith fick komma till en öronläkare. Nu låter det som att vi bara åkte dit, klev in i undersökningsrummet och sen var det klart. Så var det naturligtvis inte. Först var det ju omöjligt att hitta rätt, sen fick vi gå till akutintaget fast vi hade remiss, vänta, anmäla oss, gå vidare till specialisten, vänta mer, vänta lite till, träffa en sköterska, vänta lite till…

När det till slut var Judiths tur var det ju det jobbiga kvar – att rensa ur det inflammerade örat. Det gjorde vansinnigt ont och jag tyckte så synd om henne! Man vill ju bara byta plats och ta över smärtan, låta henne slippa plågas så. Sen skulle det stoppas in gasbinda i örat som ska fuktas med alsolsprit 7-10 gånger/dag till på torsdag. Fy sjutton vilken pärs!

Nu är vi hemma igen. Judith är nerbäddad i soffan framför tv:n, och med alvedon plus Ipren så är smärtan acceptabel just nu. Hela familjen var med på sjukhuset (förutom Sixten som var i skolan). Sånt här är ju lite trixigt att fixa på egen hand när man har de två små hemma om dagarna, så jag är väldigt glad att Andreas kunde komma ifrån på jobbet och åka med till Huddinge.

Det får gärna vända till det bättre nu, på alla möjliga sätt. Men viktigast är ju att Judith blir frisk förstås.

Öronvärk, bio och p-böter

Judith klagade på ont i örat av och till under förra veckan. Var på väg att kolla upp det på Vårdcentralen i torsdags, men då verkade det ha gått över plus att jag vet att man ändå inte gör något åt öroninflammationer på barn. Men jag hade en känsla av att det inte var en vanlig öroninflammation, utan att det onda satt längre ut i örat. Hon har haft det en eller två gånger tidigare, och jag är ju något av en expert på självdiagnos.

Men skönt att det gick över av sig själv den här gången, tänkte jag. Tills hon började gråta när vi skulle titta på Mello-finalen på lördagskvällen och plötsligt hade jätte-jätteont. Med Alvedon gick natten ändå bra, men nu behövde örat så klart kollas upp. På helgen är man förstås hänvisad till närakuten, som i vårt fall verkligen ligger nära, bara fem minuter härifrån. Så det blev två timmar i ett väntrum fullt av hostande och snörvlande människor, och jag fick andas lugnt (genom min halsduk – jag är ju inte galen) för att inte få panik av alla smittor som vi utsatte oss för.

Läkaren konstaterade snabbt hörselgångsinflammation (told you so!), och med örondroppar ska hon bli bra på en vecka. Dropparna har inte hunnit ge någon effekt ännu, så hörselgången är svullen och hon hör väldigt dåligt på det onda örat. Nu går hon runt på Alvedon, och så fort den har gått ur kroppen får hon superont igen och gråter av smärtan. Stackars liten!

Idag var det ändå studiedag i skolan så vi har varit hemma hela familjen. Det är ju måndag, vilket betyder städdag, det är sen gammalt. Det blev också en promenad i snöslask och regn, och det är ju i alla fall lite variation från snö och kyla. På eftermiddagen åkte vi till Sickla, och Sixten och Judith fick gå på bio medan vi gjorde några ärenden och hängde på bibblan. Tyvärr avslutades utflykten med en p-bot för att vi ställt p-skivan fel. 450 jädra kronor kostar det. Så surt. Jag kan tänka några roligare saker vi kunde gjort för de pengarna, men p-bolaget skänker dem säkert till välgörenhet så vi får se det som en god gärning. Ja, så säger vi att det är!

Segerintervjun

Grattis! Två sovande barn. Hur känns det?
– Tack, det känns fantastiskt!
Trodde du det här när du vaknade imorse?
– Nej, jag hoppades väl, men vågade inte riktigt tro på det. Men när jag väl var på väg ut på förmiddagspromenaden så kände jag att idag ger jag allt. Det får bära eller brista.
Och idag bar det hela vägen. Beskriv loppet!
– Jag började lugnt, och var ganska säker på att jag skulle vinna över Gunnar tidigt i loppet. Men han var piggare än väntat och höll ut ett bra tag, säkert tjugo minuter. Jag visste ju att det var Bertil som skulle bjuda på det största motståndet.
När började du ana att du skulle vinna?
– Någonstans kring 40 minuter in i loppet såg jag att Bertil började tackla av, och då kände jag att nu har jag chansen. Men han gav sig inte utan kämpade på, men jag kämpade hårdare. Jag kände att min dagsform var stark.
52 minuter, vad säger du om tiden?
– Långt ifrån personbästa förstås, men jag kände tidigt att idag är det inte snabbhet utan envishet som räknas.
Ja, stort grattis igen. Hur ska du fira?
– Jag ska göra absolut ingenting i tio minuter. Sen ska jag väl ta hand om disken och laga lunch.