Liten vild tar paus

Gunnar är en sån liten godbit. Nästa vecka blir han åtta månader och han är så självklar i vår familj. Han är bra på att ta för sig och ta plats, så där som småsyskon ofta är.

Det är bra fart i honom, han kryper som en liten blixt överallt i huset och utforskar sin värld. Han river ut böcker ur bokhyllan, välter legolådorna, smakar på barnvagnsdäcken, drar ner alla skor, plockar upp pyttesmå gruskorn, står och plockar ut grejer ur diskmaskinen, ställer sig upp med stöd av toaletten, slänger matskeden på golvet, häller ut vatten ur pipmuggen, smiter när man ska klä på honom, tuggar sönder boksidor, kryper ifrån blöjbyten, drar av sig sina strumpor, klättrar upp på madrassen, biter på sladdar… Listan över påhitt kan göras oändlig. Det är underbart och utmattande att följa hans framsteg och begränsa skadeverkningarna.

Så ljuvligt och välbehövligt att få somna med honom en stund på eftermiddagen idag. Känna hur den lilla kroppen – efter tjugofem rymningsförsök – till slut slappnar av. Höra hur andetagen blir långsammare och djupare. Känna hur han snuttar mjölk och tankar både energi och närhet. Titta på hans långa ögonfransar och tunna ögonlock. Stryka handen över hans mjuka hår och kind.

Älskade Gunnar. Vad jag tycker om honom, den lilla vilda bebisen!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *