Tidens tand och dinosaurier

Ibland blir det så kännbart att tiden går. När dagarna bara tickar på, en efter en, är det inte mycket att höja på ögonbrynen åt. Men ibland slår det mig. Då svajar hela marken och det är som att dyka med huvudet före i ett djupt hav av existentiell ångest.

En kväll satt vi och bläddrade igenom programmen i SVT:s Öppet arkiv. Fastnade framför ett gammalt avsnitt av Värsta språket med Fredrik Lindström. Det sändes 2003. Allt kändes så… gammalt. Ungdomarna som intervjuades hade roliga frisyrer, nyorden kändes förlegade, kläderna var omoderna. Och Fredrik Lindström såg så väldigt mycket yngre ut. Om han har åldrats så på 15 år, då har ju jag också gjort det. Det fattar ju vem som helst.

När morgnarna har blivit ljusare igen, syns allt tydligare i spegeln. De där rynkorna som förut bara syntes när jag skrattade slätar liksom inte riktigt ut sig längre. Häromdagen hittade jag för första gången två stycken vita hårstrån. De var vita ända in till roten. Det kändes mest konstigt, för jag har väntat på det. Inte letat och stirrat mig blind efter dem, men nu syntes de så tydligt.

Det är samtidigt lätt att längta framåt. Tills barnen är lite större. Tills vi kan bo var vi vill. Tills vi har mer tid för egna intressen. Men jag vill inte vänta bort åren tills dess. Inte drömma mig bort, inte längta till något annat hela tiden. Tiden får inte gå för fort och inte för långsamt. Nu svindlar det i huvudet igen.

Barnen har ju en förmåga att dra tillbaka en till nuet. “Mamma läs en bok för mig”, ber Bertil. Han gillar dinosaurier nu. Vi läser om de enorma djuren som levde för flera miljoner år sedan. Det är inte nyttig läsning om man känner den där kosmiska ångesten som drar i en. Hur stora var de där bjässarna egentligen? Det är nästan omöjligt att föreställa sig. Och hur länge är 200 miljoner år? Hur ska man kunna greppa det? Vad fanns före? Vad kommer efter? Vad är mitt lilla liv i det stora hela? Vad har mina barn fötts till?

Tankarna blir för stora för att få plats i huvudet. Jag slits mellan det oändliga och det lilla just nuet. Känner hur det suger till i magen när jag tänker på tiden. Hur barnen växer, hur dagarna går, hur livet tickar på. Det är lätt att hamna i den stora “Vad är meningen med allt?”-frågan. Svaret har jag förstås inte. Men jag vet att jag mår bättre och landar lite mjukare när jag känner Bertils lilla hand i min, när han påminner om att vi ska bläddra till nästa sida.