Mera sjukhus

Stackars Judith! Inte blev örat bättre efter besöket på närakuten. Trots örondroppar och alvedon så fick hon bara mer ont under måndagen. När jag skulle ge droppar på kvällen så såg jag att örongången hade svullnat igen helt och att det rann var ur örat. Försent för att åka till närakuten så vi fick åka dit imorse istället.

Jag tänker ofta att jag är lite sjåpig och orolig som förälder, så jag förväntar mig ett svar från läkaren i stil med “Det är ingen fara, fortsätt med dropparna så läker det bra”. Istället blev vi skickade vidare till ÖHN-akuten på Huddinge sjukhus, där Judith fick komma till en öronläkare. Nu låter det som att vi bara åkte dit, klev in i undersökningsrummet och sen var det klart. Så var det naturligtvis inte. Först var det ju omöjligt att hitta rätt, sen fick vi gå till akutintaget fast vi hade remiss, vänta, anmäla oss, gå vidare till specialisten, vänta mer, vänta lite till, träffa en sköterska, vänta lite till…

När det till slut var Judiths tur var det ju det jobbiga kvar – att rensa ur det inflammerade örat. Det gjorde vansinnigt ont och jag tyckte så synd om henne! Man vill ju bara byta plats och ta över smärtan, låta henne slippa plågas så. Sen skulle det stoppas in gasbinda i örat som ska fuktas med alsolsprit 7-10 gånger/dag till på torsdag. Fy sjutton vilken pärs!

Nu är vi hemma igen. Judith är nerbäddad i soffan framför tv:n, och med alvedon plus Ipren så är smärtan acceptabel just nu. Hela familjen var med på sjukhuset (förutom Sixten som var i skolan). Sånt här är ju lite trixigt att fixa på egen hand när man har de två små hemma om dagarna, så jag är väldigt glad att Andreas kunde komma ifrån på jobbet och åka med till Huddinge.

Det får gärna vända till det bättre nu, på alla möjliga sätt. Men viktigast är ju att Judith blir frisk förstås.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *