Att vilja men inte kunna vara avslappnad

Lördag. Snö, sol, kallt. Vi har varit och köpt en begagnad barnstol till Gunnar, storhandlat, ätit lunch och tagit en promenad. En helt okej helg, men vi är trötta. Det känns att månader av störd sömn, intensiva småbarn, vardagar, vintermörker och få vilostunder tar ut sin rätt.

För mig märks tröttheten oftast som ökad ångest. Jag känner inte alltid igen det som ångest först, men efter ett tag brukar jag uppfatta signalerna och fatta varför allt känns så jobbigt. Dels blir jag lättare irriterad och har sämre tålamod, dels oroar jag mig mer. Jag får också svårare att bestämma mig för saker och kan ofta känna att inget alternativ känns bra. Det kan gälla allt från att lägga upp planer om framtiden till att välja om vi ska gå en promenad nu eller om en timme.

Ibland kämpar jag emot lite för mycket, har en bild om hur avslappnad och oneurotisk jag vill vara. En sån sak som har blivit tydlig den här senaste månaden är hur jag har introducerat mat till Gunnar. Istället för att ge puréer så vill jag gärna låta honom äta själv enligt BLW-metoden, där bebisen håller i stora bitar och utforskar maten med händer och mun. Han klarar det jättefint! Han greppar bitarna, gnager och suger loss små bitar, flyttar runt maten i munnen med tungan, lär sig svälja och hostar till om maten hamnar för långt bak i munnen innan han är redo att svälja. Jag däremot, jag lär mig inte. Jag kan omöjligt slappna av. Det gick lite bättre för varje dag de första två veckorna, men sen har jag bara blivit mer och mer orolig. Jag kan inte ta ögonen från honom ens för en sekund när han äter, och jag är ofta där och tar bort bitar ur händerna på honom för att jag tycker de är fel konsistens eller fel storlek. Konsekvensen är att jag inte erbjuder mat lika ofta som jag borde eller vill, och att jag tycker det känns jobbigt varje gång han ska äta. Några gånger har det varit så jobbigt att jag nästan har fått panikångestkänsla. Att det börjar kännas trångt i halsen, blir svårt att svälja och att jag känner mig lite yr. Ändå ville jag inte ge upp, jag vill ju vara den där coola mamman som låter mitt barn lära sig äta på ett bra och pedagogiskt sätt.

Men nu fattar jag att det inte bara handlar om hur Gunnar äter. Jag är helt enkelt lite för utmattad för att hålla ångesten i schack, och då är det dags att revidera. Jag får backa och inse att just nu är jag inte precis så där härligt avslappnad som jag önskar att jag var. Nu blir det mos med sked som han själv stoppar i munnen, små bitar som jag ger honom och större bitar som jag håller i som han får gnaga på. Jag ser också att han övar på att plocka upp småbitar med pekfingret, och så snart han får koll på pincettgreppet så kan han själva pilla i sig matbitar av olika storlekar.

Det känns skönt att slappa taget om sånt där som stressar och ger ångest. Andreas är ju lite mer klartänkt än jag och har flera gånger frågat vad det var för fel på Bertils sätt att lära sig äta. Inget, naturligtvis, men ibland är det idealbilden som ställer till det. Gunnar kommer naturligtvis att lära sig äta oavsett metod, precis som mina andra barn har gjort. Så nu kan jag lägga den oron åt sidan och nöjt titta på när Gunnar slafsar i sig potatismos med god aptit. (Och sen tvätta bebis, kläder och matplats…)

Och all ångesten kan jag helhjärtat kanalisera i andra områden som framtiden, naturen, åldrande, fobier och annat som hör till i mitt neurotiska liv.

Det finns alltid mörka moln som hopar sig vid horisonten.