Ingen skillnad…

Igår gav jag inte någon mat till Gunnar på kvällen, för att se om han sov bättre på natten. Passande nog sov han förbi middagstid, så det var inte synd om honom som inte fick äta med oss. Plus att jag fick äta i lugn och ro. Win win.

Men inte gjorde det någon skillnad för nattsömnen. Han vaknade vid tretiden och skrek och härjade runt och ville inte alls amma eller somna om. Jag var såååå trött, men Andreas orkade gå upp med honom och då lugnade han sig på ett par minuter. Sen tuttade han lite och somnade om. Det gjorde inte jag. Två timmar senare, någon gång efter klockan fem lyckades jag somna igen. Suck.

Så experimentet var väl både lyckat och misslyckat. Ingen lösning på sömnproblemet, men å andra sidan är det inte orsakat av matintag på kvällstid. Och det är ju ändå bra på sikt att han kan äta, menar jag. Viktigt för överlevnaden.

Vi får kämpa på med nätterna och hoppas att det är någon fas som han tar sig igenom. Han kämpar ju som en tok med att lära sig krypa, kanske är det den utvecklingen som han måste bearbeta på natten? Jag skulle hellre se att han utvecklades på dagen. Om man får välja alltså.

Små steg med maten

Vi har tagit det väldigt lugnt med matintro till Gunnar. Jag har mest gett honom lite smaker genom att doppa fingret i sånt som jag har ätit, så att han ska få bekanta sig med olika smaker och konsistenser. För några veckor sedan testade vi ju att ge honom lite mer mos av sötpotatis som han fick kladda runt med bäst han ville, men det var lite halvhjärtat från min sida. Jag har inte alls erbjudit mat varje dag sedan dess, utan ville att han skulle hinna bli sex månader först.

Och nu är han det. Så jag har försökt ge honom mat lite mer regelbundet den senaste veckan. Det handlar ju fortfarande om pyttesmå mängder, men han ska väl i alla fall få chansen att äta tänker jag. Och han verkar uppskatta det. Han får utforska allt själv, och han kladdar och trycker in i munnen efter bästa förmåga. Jag har läst på massor om BLW (Baby-Led Weaning), och har kämpat hårt med min egen oro för att våga erbjuda stora matbitar som han själv får gnaga på. Så nu har han provat ugnsrostad morot, kokt broccoli, gurka (det mjuka i mitten) och lite annat gott. Häromdagen åt vi potatismos, och det älskade han. Det var kanske det kladdigaste jag har sett, men han mumsade i sig så mycket han kunde. Han har också fått lite smörgåsrån med smör, för det är ju bra att ge små mängder gluten för att minska risken för intolerans.

Jag har verkligen svårt att slappna av när han stoppar in bitar i munnen, för han är ju väldigt bra på att gnaga loss bitar med sina två små vassa tänder. Men det han får loss har han antingen spottat ut eller svalt, och några gånger han har hostat eller kväljt lite. Inget värre än så. Och han lyckas allt få i sig en del mat på egen hand, det ser man i andra änden om inte annat. Men några portioner är det inte tal om. På måndag ska vi till BVC och då kommer vi få frågan om hur mycket han äter. Ska försöka stålsätta mig innan så jag inte känner mig stressad av deras välmenta uppmaningar om att öka mängden mat eller ge gröt och välling för järnets skull. För att stilla mitt samvete ska jag mixa aprikospuré av osvavlade torkade aprikoser ikväll, det är järnrikt och bra. Ska bara se till att få i Gunnar lite också.

Det enda bekymret nu är att Gunnar verkar få ont i magen när han äter mat. Alla dagar som jag har gett honom mat vid middagen så har han vaknat minst två gånger varje natt och skrikigt en stund. Alltså han vaknar ALLTID mer än två gånger även i vanliga fall, men då tuttar han bara lite och somnar om. Men nu vägrar han bröstet och skriker istället. Det känns inget vidare. Så idag blir det ingen mat på kvällen, och så får jag se om det går bättre inatt. I så fall får vi ge mat på morgon/lunch i första hand tills han vant sig. Det stärker mig i alla fall i övertygelsen om att matintroduktionen ska gå långsamt och försiktigt. Både för Gunnars skull, men också helt egoistiskt eftersom jag ogillar skrik på nätterna.