Insnöade på sportlovet

Denna vecka är det sportlov för Sixten & Judith. Planen idag var att åka till Sickla för att de skulle få gå på bio. Men den sibiriska kylan i kombination med snökanonen gjorde att vi kom absolut ingenstans. Det vräkte ner snö och blåste halv storm. Folk kunde ta sig till jobbet verkade det som, men att få iväg fyra barn inklusive dubbelvagn på bussen var över min förmåga. Och tur var nog det, för även om vi hade lyckats ta oss ut är det tveksamt om vi hade kommit hem. Bussen slutade gå hit upp vid 14-tiden. Så är det när man bor i backen.

Så efter lunch fixade vi biomys på hemmaplan istället. De lyckades enas om att se Vaiana, och medan Judith och Bertil bullade upp med alla täcken och kuddar och gosedjur som de kunde uppbringa, så poppade Sixten och jag popcorn och gjorde jordgubbsmilkshake. Bertil var med och tittade en del, men verkade mer imponerad av popcornen än själva filmen. Gunnar skulle sova, men det hade han tydligen inte lust med. (Sömn idag: 20 minuter på förmiddagen, 10 minuter när vi kollade på film och 10 minuter vid 16-tiden. Är det inte lite i underkant för en halvårsbebis???)

Efter filmen blev det lite segt. Jag ville bara få Gunnar att somna, medan Bertil var rastlös och hoppade och skrek och gjorde allt för att Gunnar inte skulle sova. Jag kände att vi verkligen, verkligen behövde komma ut, men att försöka gå ut med vagnen var lönlöst. Men lagom tills att Andreas kom hem från jobbet så lugnade sig snöfallet äntligen, och Andreas fick ta Gunnar så jag och barnen kunde gå utanför dörren en stund. De lekte i snön medan jag skottade. (De hittade t.ex. på leken “gömma sparkcykeln i snön”. Då fattar ni snömängden.) Vi har ju flera äldre på vår lilla radhusgata, så jag tittade till att de hade tillräckligt skottat för att komma ut. Hos en av dem var det helt igensnöat, så jag tog skyffeln och skottade upp en gång och gick in med posten till henne. Hon blev så glad för hjälpen att hon fick tårar i ögonen. En sån liten insats för mig, men som betydde jättemycket för henne. Det känns fint att kunna hjälpa till så. Förhoppningsvis orkar någon skotta en gång i snön åt mig när jag är gammal. Eller så bor jag någonstans där det aldrig snöar. Hoppas kan man ju.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *