Födelsenostalgi

Imorgon fyller Sixten 11 år. Min stora kille! Det känns ju galet när jag tänker på hur fort tiden har gått. Jag blir så nostalgisk av årsdagar, så idag tänker jag tillbaka på den där pirrande, spännande adrenalinkicken som jag fick när jag hade gått och lagt mig på kvällen den 22:a, och insåg att värkarna hade smugit igång. Jag var så peppad inför förlossningen och såg verkligen fram emot att få vara med om den där livsomvälvande upplevelsen.

Det tog ju ett drygt dygn innan Sixten väl kom ut, strax innan midnatt den 23 februari 2007. Det var många timmars hårt arbete, både fysiskt och psykiskt. Men så värt varenda minut och varenda värk när han väl låg där på mitt bröst. Jag är så tacksam att jag fick en positiv upplevelse av att föda barn, för det har gjort att jag inte har känt mig rädd inför mina andra förlossningar. Ja, det är sjukt jobbigt, ja, det gör sjukt ont, men det går.

Jag tycker det är häftigt att jag har gjort det fyra gånger. Det hade jag aldrig trott. Alla födslar har varit olika men också med många likheter. Den första var lång, den andra svårstartad, den tredje var så snabbt på slutet, den fjärde var mest intensiv. Alla fyra har jag tagit mig igenom utan medicinsk smärtlindring. Jag kan faktiskt inte komma ihåg att jag en enda gång har tänkt att jag vill ha något mot smärtan, däremot har det kommit en punkt under varje förlossning där jag har känt att jag inte orkar mer eller att det inte går att föda. Men det har gått att ta sig över den punkten varje gång, och ut har de kommit, de små bebisarna.

Herregud vad häftigt att få ha varit med om detta fyra gånger! Att få upp ett nyfött litet knyte på bröstet och höra deras allra första skrik, att få möta deras blick för första gången, att få hålla i den lilla kroppen som har rört sig därinne i magen i så många månader. Och allt det som kommer sedan – att få ett första snett och tandlöst leende, se de första stegen, höra ett första “mamma!”, torka tårar, få de varmaste kramarna, svara på frågor, prata om dagen vid matbordet. Herregud, nu blir jag helt tårögd. Tänk att få följa dem genom livet. Det är stort. 

Men nu ska vi slå in paket och förbereda firande av elvaåringen imorgon. Hurra!

Sixten / Judith / Bertil / Gunnar

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *